musiksportfilmlitteratur

En religion i Fjällrävenjackor

2007-02-03T21:06:00.000+01:00

Det här med klimathotet känns allt mer som en ny religion där översteprästerna känns igen på sina Fjällrävenjackor. Människan har gjort fel, måste nu visa att hon ångrar sig, att hon är redo för botgöring, det vill säga något slags miljöskatter som införs på allt möjligt. Vi ska ner på knä inför överheten som kanske kanske, om vi betalar tillräckligt mycket i miljöskatt, ser till att rädda världen. Skräm oss med domedagen och vi faller på knä och erbjuder oss att betala vad som helst, bara vi skonas, det är så det funkar.

Och när alla miljöexperter som får komma till tals säger samma sak i TV, radio och tidningar, då blir jag misstänksam. För ett ge ett exempel: Hur ska dagens vetenskapsmän kunna säga hur livet – och klimatet – på denna planet ter sig om 100 år? Gå 100 år tillbaka i tiden, vilken vetenskapsman kunde då förutsäga 1900-talets oerhörda tekniska utveckling? De är ju vetenskapsmän, inte siare.

För övrigt borde väl denna varma vinter vara skonsam mot miljön – det går åt mindre energi för att värma upp våra bostäder, det är väl egentligen jättebra?

Om Zlatan och Lagerbäck

2007-02-01T12:58:00.000+01:00

Men...tänk om det inte alls är någon fnurra på tråden mellan Zlatan och Lagerbäck. Tänk om det är så enkelt att Zlatan inte vill riskera något för en träningslandskamp, Inter har ju ligan och Champions League att tänka på också.
Tänk om det bara är det saken handlar om.

I min iPod just nu

2007-01-29T12:07:00.002+01:00

The Hold Steady: Boys And Girls In America.
Carla Bruni: No Promises.
Los Lobos: The Town And The City.

Tre kanonplattor.

Vinterfundering

2007-01-29T12:07:00.001+01:00

Ok för att det är minusgrader men – måste det blåsa så?

Fråga om artisters "äkthet"

2007-01-28T16:08:00.000+01:00

Minns inte om jag frågat detta tidigare men i vilket fall: vad innebär det när vi säger att en artist är "äkta". Jag vet inte hur många gånger jag hävdat att någon är äkta, eller inte äkta. Och så säger vi väl lite till mans. Men – vad betyder det?
Är det äkta bara för att man gillar det? Är det äkta för att det kommer från hjärtat? Är det äkta för att man verkar ha levt det man sjunger?

Det vore kul om ni bloggläsare kunde komma med lite kloka synpunkter här, för jag kan inte sluta fundera på detta.

Östran

2007-01-26T20:29:00.000+01:00

Nu har jag börjat blogga på Östrans hemsida.

Federer

2007-01-26T20:09:00.000+01:00

Jag måste bara se finalen i Australian Open på söndag, Roger Federer mot Fernando Gonzalez. Det blir Federers elfte Grand Slamfinal, hans facit hittills är nio segrar, enda förlusten kom mot Rafael Nadal i Paris förra året. Med tanke på Gonzalez sensationella framfart i turneringen tror jag att Federer står inför en tuff uppgift. Men det brukar ju passa honom bra, ska sägas.
Det är obegripligt att någon kan vara så överlägsen i en sport som tennis. Och tänk att Federer alltid är lika motiverad, hans vinnarinstinkt är nästan otäckt stark. Bortsett från en slagrepertoar utan brister så är han också grymt vältränad, har någon sett honom trött på en tennisbana? Jag har då inte gjort det. Den ende som kan matcha honom konditionsmässigt är Nadal.
Dessutom förefaller denne unge schweizare vara sällsynt avspänd och sympatisk, han är omvittnat generös mot fansen och framstår som en alldeles vanlig kille, det är bara det att han är den bäste tennisspelaren genom alla tider.

Om soppa och Los Lobos

2007-01-24T13:06:00.000+01:00

Det fick bli tom yumsoppa i dag också, fast i dag med kyckling i. Sagolikt gott. Mitt omdöme från i går kvarstår: detta är den bästa soppa jag någonsin smakat. Faktiskt så god att mina ögon tårades, I swear.
Medan jag lagade mat lyssnade jag på Los Lobos, The Town And The City – den är skitbra. Såklart.
För knappt 20 år sedan började Mats Olsson skriva rätt mycket om Los Lobos, minns bland annat ett reportage från Slitz. Los Lobos är Olssons favoritband, jag föll först när Kiko gavs ut, 1992 tror jag det var.
Los Lobos är ju ett band som kan spela precis vad som helst, det spelar ingen roll vilken genre – tex-mex, country, folk, rock, blues, R&B, den här samlingen musiker behärskar allt. Precis som The Band eller The E Street Band.

Förresten: det finns inte många boxar är fullständigt nödvändiga men Los Lobos El Cancionero Mas y Mas är en sådan, fyra cd-skivor sprängfyllda av spelglädje, musikalitet, upptäckarlusta och kärlek till musiken.

Soppa

2007-01-23T09:45:00.000+01:00

Till lunch gjorde jag thailändsk tom yum-soppa med torskfilé och citrongräs.
Och det måste bara sägas – jag har aldrig ätit en godare soppa. Aldrig någonsin.
Jag har alltid gillat soppor, kanske allra mest vintertid när det är kallt och ruggigt och snöigt och isigt och jävligt och snålblåsten viner och skär genom märg och ben. Då behöver man något varmt och mustigt för att tina upp igen, som just en soppa. Men på de svenska krogarna har man under de senaste 20 åren alltmer gått ifrån att servera soppor. Undantag finns, och det är jag glad för. Utomlands däremot är det lätt att hitta restauranger vars soppor uppfyller också högt ställda krav.
Låt oss värna soppan!

Följ den där drömmen

2007-01-22T08:07:00.000+01:00

Häromdagen skrev jag följande:
"De bästa samtida författarna är ju amerikaner, de bästa sångerna är skrivna av amerikaner, de bästa filmerna är amerikanska och de främsta komikerna är från USA."

En sak som jag alltid får mig på fall är alla dessa amerikanska låtar, böcker och filmer om att längta bort. Den där rastlösheten, den obändiga viljan att bryta upp och ge sig av, insikten att där borta finns något annat som är så mycket bättre och finare, strax bortom horisonten finns det som du letat efter i hela ditt liv. Så sätt dig i bilen, mata in en favoritskiva i cd-spelaren och pressa gaspedalen mot golvet.
I Sverige finns ett ordspråk som lyder gräset är inte grönare på andra sidan. I USA säger man follow that dream, och slår följe med John Steinbeck, Jack Kerouac, Woody Guthrie, Bob Dylan och Bruce Springsteen.

Martin Verkerk & Co

2007-01-22T07:29:00.000+01:00

Jag bara älskar när en helt okänd tennisspelare sluggar och slår sig fram i turneringarna. Dessvärre inträffar det ganska sällan. Men här en lista över fyra sköna Grand Slamskrällar. De här spelarna lyckades mot alla odds nå varsin GS-final.

1. Martin Verkerk, Paris 2003.
2. Marcos Baghdatis, Australien 2006.
3. Victor Pecci, Paris 1979.
4. Chris Lewis, Wimbledon 1983.

Fem till eftersom det var så kul

2007-01-21T20:35:00.000+01:00

Jimmy Martin: "Play Me Some George Jones Songs"
Phranc: "Gertrude Stein"
Tim Hardin: "Song for Lenny Bruce"
Lloyd Cole and the Commotions: "Sean Penn Blues"
The Thrills: "Whatever Happened To Corey Haim?"

10 låtar om personer

2007-01-21T20:29:00.000+01:00

Wilco: “Bob Dylans 49th Beard”
Gorillaz: “Clint Eastwood”
Drive-By Truckers: “Steve McQueen”
The Replacements: “Alex Chilton”
Indigo Girls: “Virginia Woolf”
Phish: “David Bowie”
David Bowie: “Song for Bob Dylan”
Bob Dylan: “Blind Willie McTell”
Sonic Youth: "Marilyn Monroe"
Robyn Hitchcock: "Gene Hackman"

Los Lobos eller The Band?

2007-01-21T11:17:00.000+01:00

Lyssnar på Kiko och funderar på om inte Los Lobos är till och med bättre än The Band. Det kan mycket väl vara så. Jag lyssnar i alla fall oftare på Los Lobos än på The Band.
Fast det är en av de fina sakerna med musik, man behöver inte välja. Och ändå...kanske blir det framöver en lista över de bästa amerikanska rockbanden.

Tankar i halkan

2007-01-21T10:52:00.000+01:00

I morse halkade jag och hunden omkring på såphala cykelvägar. Tja, nu är vintern här och det är väl inte så mycket att säga om. Inte ens jag vågar hoppas på en snöfri vinter utan minusgrader och halka, vi lever ju trots allt i nordliga Sverige. Nå, jag är glad att vintern dröjde så här länge, tack så mycket för det.

Om vintern är mild beror det på växthuseffekten. Om vintern är sträng beror det också på växthuseffekten och om vintertemperaturerna är normala så ska de lik förbannat försöka skrämma oss med domedagsprofetior om vädret. Om det är så illa som de värsta växthuseffektfundamentalisterna vill hävda så – varför ens bedriva något miljöarbete? Det tycks ju ändå vara kört.
Men att skrämma medborgarna med den hotande undergången har alltid varit en bra affärsidé. Är det inte det ena så är det det andra.

Under promenaden satte jag iPoden på slumpvis låtval, alltid spännande. Först fick jag höra "Sweet Jane" av Cowboy Junkies, därefter "Just like Tom Thumb´s blues" med Nina Simone – den hade jag glömt att jag hade. Hur man nu kan glömma en sån sak. Ja, och därefter var det dags för Danny George Wilsons "Famous Mad Mile" och U2:s "Mothers of the disappeared" – kanonlåtar allihop. Så bra att jag nästan lyckades glömma hur kallt och halt det var.

Djurmysterium

2007-01-20T10:54:00.000+01:00

Just i detta nu äter katten Tösen hundens mat. Hunden verkar inte bry sig, hon tittar förstrött på medan katten tömmer matskålen.
I morse var det tvärtom, då hann hunden äta upp hälften av kattens mat, innan jag ingrep – hunden får ont i magen av kattmaten.
Men det är något som inte stämmer här. Borde inte katter föredra kattmat före hundmat, och borde inte hundar föredra hundmat före kattmat?

Yiiiiiiiha

2007-01-20T10:04:00.000+01:00

I dag tänker jag lyssna på Dwight Yoakam så mycket jag bara kan. Det är en sån dag, nämligen.
Tror jag börjar med Gone, sen blir det Buenos Noches From A Lonely Room (underbar titel), därefter torde det vara dags för Tomorrow´s Sound Today, tror jag rundar av med If There was A Way och Population: Me. Och sen kanske jag spelar samtliga plattor en gång till.
Yoakam är helt suverän, han gör traditionell country i Hank Williams anda men har tillsatt ett sting, en känsla för humor och en snärtighet som är helt hans egen. Han är grym på hjärta-smärta texter: i hans värld har Hon alltid sjappat och lämnat honom kvar ensam och grubblande. Inte sällan förstår han varför hon stack, som i suveräna "I'd avoid me too". Och hans "If teardrops were diamonds" är en av 2000-talets allra allra bästa och mest knäckande låtar. Där sjunger han duett med Willie Nelson. Just när man förstår att låten är en duett och man väntar sig att kvinnan ska ge sin syn på saken (varför hon stack, alltså) hörs i stället Willie Nelsons stämma. Han förklarar att visst är det synd om Dwight Yoakam, men det är ännu mer synd Willie själv. Briljant. Jag skrattade högt första gången jag hörde den, det var så oerhört överraskande med en manlig duettpartner i just den låten.
Dessutom gillar jag Dwight Yoakams konsekventa stil. Han har alltid cowboyhatt som är neddragen över ögonen, alltid slitna blå jeans som är så tajta att de måste vara påsprayade, alltid boots.

Håller med, till viss del

2007-01-19T08:24:00.000+01:00

Efter frukosten satte jag mig för att läsa nya numret av S. Fastnade för Paolo Robertos krönika om landet Lagom – Sverige. Han har rätt många poänger i sitt tyckande, men på en punkt anser jag att han har uppåt väggarna fel. Det är när han skriver "Så fort något inträffar i samhället som inte 'mamma staten' kan skydda sina medborgare emot så utbryter panikångest i hela landet. Om vi inte ska dö i galna kosjukan så är det fågelinfluensan som kommer att ta kål på oss."
Jag tycker i stället att det var just svenska staten som var handfallen efter tsunamikatastrofen, jämför med Italien som hade betydligt bättre beredskap. Frågan om Estonia hanterades också på ett märkligt vis, ena dagen lovade regeringen att färjan skulle bärgas, sedan skulle den inte det, det var i själva verket omöjligt. Ok för att ett regeringsskifte kom emellan, men "mamma staten" kan definitivt inte få godkänt för sin hantering av Estoniafrågan.
Så det där med att staten och samhället i alla lägen skulle vara dadda åt oss, nej, det är en myt som upprepas ofta och i skiftande sammanhang men det gör den inte mer sann.

Jag intervjuade Paolo Roberto för 5-6 år sedan, han besökte då stadens boxningsklubb. Mycket trevligt samtal, han var både rolig och lättpratad, cineast och varm anhängare av James Ellroys neo noir-deckare.

2007

2007-01-19T08:19:00.000+01:00

Dinosaur Jr gör comeback.
Vännen Hasse mejlar att Lucinda Williams nya kanske är hennes bästa någonsin.
Det cirkulerar rykten om en ny Dylanskiva redan i höst. Överblivet material från tidigare inspelningar.
Patti Griffin är också på gång med en ny skiva.
Skivåret 2007 är igång!

En sån dag

2007-01-18T14:12:00.000+01:00

Vissa dagar ska man bara igenom. Såna när man har sån träningsvärk att man knappt kan röra sig, än mindre ta promenader med hunden men man gör det ändå, för att man måste, och det enda sättet att trösta sig på är att åka till Helen & Jörgens och äta deras delikata pyttipanna med aioli och när man kommer hem stjälper man i sig en kopp nybryggt kaffe och så tar man lite toscakaka innan man ger sig ut i regnet.
Sen mår man ganska bra.

Hey Rusty

2007-01-18T08:48:00.000+01:00

Lloyd Coles mästerliga "Hey Rusty" är den mest spelade låten i mitt iTunes, 112 spelningar hittills. Cole var bara 25-26 när han skrev den, ändå visste han redan en hel del om det som brukar kallas medelålderskris.
Cole har gjort många bra låtar men ingen har någonsin drabbat mig lika hårt som "Hey Rusty". Kanske för att den liksom tar vid där "Bobby Jean" och "No surrender" slutade.

Then I got a job
White collar
Turn coat
You just spun around and walked
Said we wouldn't meet again
Hey Rusty don't hang up

Jag var ung när jag flyttade hemifrån

2007-01-17T18:53:00.000+01:00

Jag har blivit fullständigt besatt av Bob Dylans "I was young when I left home", som finns på No Direction Home och Rare Tracks From The Vault. Som han sjunger, vilken oerhörd inlevelse och vilken kraft bakom orden – hur kan en tunn liten 20-åring från Mellanvästern ha sån auktoritet som bluessångare? Det ska ju inte vara möjligt. Man hör att han har bestämt sig för att följa sin musa vart hon än leder honom.

...eller kan det vara så att jag får gåshud av låten eftersom den, på sätt och vis, handlar om mig, mitt liv?

Kompensation

2007-01-17T18:39:00.000+01:00

Efter maten bakade jag en toscakaka, smaskens. Jag har alltid gillat att laga mat men började baka så sent som häromåret...men det är ju lika kul, minst. I går var jag ju sååååååå duktig och körde ett gympapass, i dag belönar jag mig själv.
Om jag äter mycket kaka i kväll blir det kanske dubbla gympapass i morgon!

Tillbaka på Malkars

2007-01-16T20:07:00.000+01:00

Årets första träningspass är avverkat, gymping på Malkars, easyline heter programmet och jag lovar att det där med easy är ironi, vi snackar en halvtimmes hårdkörning. Jag badade i svett efter passet och precis när jag kom ut genom dörren där slog krampen till i vänster vad. Jag släpade mig hemåt, trots smärtan hade jag ett leende på läpparna.
Träningsvärken kommer att bli grym, det blir tufft att komma ur sängen i morgon, men vadå, i morgon är – som schlagern förkunnade – en annan dag.

Kajsa och Anna

2007-01-15T21:25:00.000+01:00

Kajsa Ingemarssons tal om män som idrottar var en höjdare på Idrottsgalan. Jag har en av Ingemarssons böcker, måste se till att läsa den nu. Han verkar vara synnerligen intelligent och rolig dessutom.

För övrigt anser jag att Anna Lindberg är Sveriges mest underskattade idrottsstjärna. Att kunna komma tillbaka efter så svåra skadeproblem och vinna dubbla EM-guld, jag undrar hur många som fattar vidden av Annas prestation.
Och hon är cool dessutom. "Om man ger upp är man ingen riktig idrottare", sa hon i somras, efter EM-succén.

Burma shave

2007-01-15T19:45:00.000+01:00

I dag lyssnar jag på Tom Waits, "Burma shave". Jag hade grunnat en del på titeln, vadå burma shave liksom, men en amerikan jag kände berättade att den kommer från en landsomfattande amerikansk reklamkampanj för rakhyvlar, vi snackar 50-tal tror jag.
Det ska vara Waits till att döpa en låt efter rakhyvlar.

And the sun hit the derrick and cast a bat wing shadow
Up against the car door on the shot gun side
And when they pulled her from the wreck you know she
Still had on her shades
They say that dreams are growing wild just this side of
Burma shave

Poesi, mina vänner, poesi.

Wilco och Billy Bragg och Ingrid Bergman

2007-01-14T18:34:00.000+01:00

Efter middagen – strimlat fläskkött med vitlöksost, grädde, ris och stor sallad, kände jag plötsligt stark lust att lyssna på Mermaid Avenue, skivan där Wilco och Billy Bragg tolkar Woody Guthrie. Wilco visar vilket suveränt band man är, och hjälper Bragg att nå höjder han sällan annars vistats på. Ska kanske tillägga att jag verkligen gillar Bragg men han är rätt tanig i jämförelse med Wilco.
All heder åt den som valt låtarna, man har till exempel plockat fram Guthries hyllningssång "Ingrid Bergman". Därmed vidgar man bilden av den store Guthrie, också han kunde bli förälskad i vackra filmstjärnor. Det gör honom bara ännu mer mänsklig.
Medan jag lyssnade bryggde jag en kanna kaffe. Kaffet blev inte sämre av ett par skedar Häagen-Dazs vaniljglass i koppen.

Tom Wolfe i Sydsvenskan

2007-01-14T14:47:00.000+01:00

Veckans bästa läsning är Martin Krasniks intervju med Tom Wolfe i Sydsvenskan.

Klart underhållande och mycket intressant. Och Tom Wolfe är ju min favoritförfattare, det ska sägas. Jag började läsa honom 1987, jag tog med Rätta virket när vi åkte till Bulgarien på semester och jag hann läsa denna fenomenala dokumentärroman både en och två gånger. Sedan dess har jag läst praktiskt taget allt han skrivit, allt är läsvärt, Rätta virket och En riktig man är kanske allra bäst.

Ett citat från intervjun:
Jag älskar det amerikanska systemet där vi har oeniga röster på var sin sida, de skriker på varann som Mussolini från sin balkong. Men det får sällan några politiska konsekvenser, USA är ett av världens mest stabila länder.

Och i USA finns det alltid någon som tycker annorlunda, som vägrar vara tyst, som inte låter sig tystas. De bästa samtida författarna är ju amerikaner, de bästa sångerna är skrivna av amerikaner, de bästa filmerna är amerikanska och de främsta komikerna är från USA.

Le dernier qui a parlé

2007-01-14T11:43:00.000+01:00

På gymnasiet läste jag franska, men har lyckats glömma precis allt. Utom en sak: "Le dernier qui a parlé", Aminas österländskt klingande och djupt sensuella schlager, betyder den sista som talar. Detta med anledning av att jag i detta nu lyssnar på låten i fråga.

Australian Open

2007-01-14T11:19:00.000+01:00

Nu är det dags för Australian Open i tennis. Såg att Federer ger 1,40 gånger pengarna. Hyfsat. Men man kan aldrig vara säker, det är inte över förrän den feta damen sjunger. Någon gång måste – väl? – också Roger Federer hamna i en svacka eller bara ha en dålig dag. Kanske. I vilket fall som helst så har jag lovat mig själv att se så mycket som möjligt av turneringen. Federer är en av tidernas största idrottsmän, lika bra att njuta av hans konster medan det ännu är möjligt – snart kanske han är mätt på segrar och lägger av.

En stol på Tegnér

2007-01-13T23:29:00.000+01:00

Finns det någon bättre svensk liveskiva än Olle Adolphsons En Stol På Tegnér?

Jag tillåter mig att tvivla på det. Och slår härmed fast att ingen skivsamling är komplett utan detta mästerverk.

Xavante

2007-01-13T22:55:00.000+01:00

Ulf Lundell i högtalarna, Xavante, från 1994. Tycker att det är ett femstjärnigt album, ett av hans bästa. En inträngande skildring av den svenska lågkonjunkturen och hopplösheten i början av 1990-talet. Och dessutom den så fullständigt ljuvliga ungdomsskildringen "Det jag vill minnas". En av hans bästa låtar, topp 15, och vilken text! "Jag är hemma, ändå längtar jag hem". Kan det sägas vackrare än så? Ibland tror jag inte det. Ibland tycker jag att den frasen är den perfekta sammanfattningen av Ulf Lundells alla plattor. Är det inte just det han hela tiden återkommer till?

Jag påstår inte att min tolkning är den rätta, eller att någon annan är fel, men så ser jag på saken.

Våra dumma vänner i naturen

2007-01-13T10:28:00.000+01:00

Nej, det blev inte mycket läst i Elektriska drömmar. Efter 20-25 sidor la jag den åt sidan och plockade i stället upp Lasse O´Månssons O´städat, en samling texter från det sena 1970-talet. Det var betydligt roligare.
Som Madläsare lärde jag mig tidigt att älska Lasse O´s sjuka humor, helt utflippad, som något slags frijazz, så befriande i sin absurditet, och den gör sig bäst i det korta formatet.
Faktum är att min svärmor var skolkamrat med Lars-Olof Månsson, som han egentligen hette. Jag brukar be henne berätta om honom, jag antar att jag blivit rätt så tjatig, men jag vill veta så mycket som möjligt om denne min svenske favorithumorist.
Jag har ytterligare ett par O´Månssonböcker, Våra dumma vänner i naturen (en av de bästa svenska boktitlarna någonsin, om du frågar mig) och August Strindbergs Gula bok.

Elektriska drömmar

2007-01-12T23:28:00.000+01:00

Jag har nu hittat ett antikvariatsexemplar av boken Elektriska drömmar, som gavs ut 1982. Jag minns den som rätt tråkig och mycket pretentiös, men jag var en sträng 20-åring när jag första gången läste den, kanske kommer jag att gilla den nu, 24 år senare. Jag tror i och för sig inte att jag kommer att gilla den nu heller, men jag är villig att ge den en chans.
Boken är alltså en samling artiklar om rockmusik. Texterna är skrivna av författare och journalister. Ulf Lundell är med, han skriver om recensenter.

Förra årets vackraste skivtitel

2007-01-11T10:33:00.000+01:00

Sparklehorse senaste album heter Dreamt For Light Years In The Belly Of A Mountain.
Visst är det vackert, som den ljuvligaste poesi!...och samtidigt så konstigt...
Be inte mig förklara vad det betyder. Däremot vet jag att det är en mycket bra skiva.
Sparklehose första platta hette förresten, om jag minns rätt, Vivadixiesubmarinetransmissionplot. Inte lika vackert, inte vackert alls om sanningen ska fram, bara konstigt, men musiken är det sannerligen inget fel på.

Bloggnytt

2007-01-11T09:45:00.000+01:00

Om ett par veckor ska jag börja blogga på tidningens (www.ostrasmaland.se) hemsida. Ser verkligen fram emot det.
Där ska jag också kunna länka upp länkar till andra bloggar som jag dagligen läser. Dessutom vill jag bygga ett textarkiv med olika kategorier och jag fattar inte hur man gör det i Blogger. För att kunna länka i Blogger måste man kunna html-programmering eller vad det heter, stolligt, sånt ska ju vara enkelt för att underlätta för oss bloggare.
Till en början kommer jag att hålla båda bloggarna igång, men jag räknar med att i sinom tid avveckla denna och bara blogga på tidningens hemsida. Återkommer i ärendet i takt med att det börjar dra ihop sig.

Böcker

2007-01-10T13:48:00.000+01:00

På fredag kommer vårens bokkatalog. Det ska bli spännande att bläddra i den, jag har dålig koll på vad som är på gång från förlagen. Fast jag vet ju förstås att Andres Lokkos bok ska komma i mars.
Jag hoppas att något svenskt förlag har översatt Tom Wolfes senaste roman, I am Charlotte Simmons, det är en skam att den ännu ej finns på svenska. Hög tid! Wolfe är ju vår tids mest betydande romanförfattare.
En Ed McBainbok eller två vore inte fel, gärna också nytt från George P. Pelecanos och Ian Rankin. Med mera.

Karlsson?

2007-01-10T01:09:00.000+01:00

Jag läser att Jonas Karlsson ska spela August Strindberg i SVT:s nya dramasatsning.
Vem ska då svara för krönikorna i Sportspegeln?

Jersey Girl

2007-01-09T11:15:00.001+01:00

Sha la la la la la la
Sha la la la la la la la la
Sha la la la la la la
Sha la la la

Årets bästa skivor?

2007-01-09T10:51:00.000+01:00

Det verkar som om precis alla ska ge ut en nya skiva 2007. Därför tänkte jag vara snabbt ute med topplistan över årets bästa skivor. Till och med Guns´n´Roses Chinese Democracy ska släppas i vår efter åratal av strul och förseningar. Jag har dock svårt att tro att GnR hamnar på min lista, då får de rycka upp sig och det med besked.

Så här tror jag att listan kommer att se ut:
1. Gillian Welch: TBA. Den måste bara vara bäst. Om den nu kommer, jag har väntat på uppföljaren till Soul Journey i ett par års tid nu.
2. Lucinda Williams: The West. Efter ett par svagare plattor, svagare med Lucindamått alltså, slår hon nu till med ett album som snudd på håller samma klass som Car Wheels On A Gravel Road.
3. Arcade Fire: Neon Bible. Kan den ha fått sin titel från John Kennedy Tooles ungdomsroman?
4. Ry Cooder: My Name Is Buddy.
5. Wilco: TBA.
6. Bryan Ferry: Dylanesque
7. P J Harvey: TBA
8. Bright Eyes: Cassadaga
9. Son Volt: The Search
10. Ryan Adams: TBA.

Med reservation för ev ändringar.

Om Elvis Costello

2007-01-08T11:33:00.000+01:00

Lyssnar för första gången på rätt länge på Elvis Costellos The Delivery Man. Den är verkligen inte dum, duetten med Lucinda Williams i "There´s a story in your voice" är fullständigt sensationell, och duetten med Emmylou Harris i "The Scarlet tide" är snudd på lika vass.
Mellan 1977 och 1989 lyssnade jag extremt mycket på Costello, men i och med Spike år 1989 började min Costellofixering att avta. Det hade flera orsaker, främst att jag tröttnade på hans röst, den var ju faktiskt bäst i början, på de första albumen när han spottade fram orden, när han tryckte upp sina korta och snabba låtar rätt i lyssnarens fejs. Innan han ville bli en crooner. Det där vibratot han lagt sig till med, jag har svårt för det. Sorry Elvis. Men vadå, på samma gång vill uttrycka min uppskattning för att han inte trampar i gamla fotspår, artisten Elvis Costello vill hela tiden bryta ny mark. Vare sig fansen följer med eller inte. Förr eller senare kommer han att göra en ny platta som fullständigt slår undan fötterna på mig.
Jag bara vet det.

Elvis

2007-01-08T11:08:00.000+01:00

I dag skulle Elvis Presley ha fyllt 72.
David Bowie fyller 60.

Början på en underbar vänskap?

2007-01-06T10:53:00.000+01:00

JB

2007-01-06T10:02:00.000+01:00

Apropå det här med artister som kräver att deras medmusiker måste vara på tårna hela tiden, så mejlade vännen Thomas O följande anekdot om James Brown.

James Brown ställde stenhårda krav på sina musiker. Det gällde t.ex. för trummisen att veta exakt vad varje liten signal från JB betydde. Om trummisen missade JB:s tecken, så sade JB blixtsnabbt (så att alla kunde höra - och trummisen blev bortgjord): "Got ya!"

Perfect Lou Reed-day

2007-01-06T09:54:00.000+01:00

I dag tänker jag ta och ladda min iPod med Lou Reedlåtar och sen ska jag ta en långpromenad. Länge sen jag lyssnade på Reed, och om jag gör det blir det vanligen Velvet Underground, men han har ju gjort massor av bra soloskivor också. Låtlistan är klar, följande mästerverk ska in i iPoden:

Walk on the wild side, Kicks, Coney Island baby, Real good time together, Sweet Jane, Sad song, The original wrapper, Voices of freedom, Legendary hearts, Perfect day och Caroline says.

Paul Siebel

2007-01-05T19:36:00.000+01:00

Ja visst är det skönt att hitta den där skivan man trodde man blivit av med.
En skiva man inte hört eller sett på länge och som man avskrivit och försökt glömma – fast det går ju inte förstås.
Man glömmer aldrig en skiva man tror sig ha blivit av med. Man tänker faktiskt ganska ofta på den.
Mitt framför mina ögon stod så Paul Siebel-cd:n som rymmer hans två Lp-skivor Woodsmoke And Oranges och Jack-Knife Gypsy. Den som jag letat efter så länge, var i helskotta har den tillbringat det senaste året? Skivan stod på ett ställe där jag vet att jag tidigare letat, utan framgång.
Saker och ting kan bara försvinna, så en dag är de tillbaka och allt är som förut. Jag fattar det inte, det borde inte behöva vara så här, den här typen av erfarenheter komplicerar bara tillvaron för många av oss.
Fast jag är glad att återigen kunna lyssna på Paul Siebel, förstås.

På tårna – alltid

2007-01-04T13:49:00.000+01:00

Många tycker att Bruce Springsteen på sitt synnerligen ordrika debutalbum, Greetings from Asbury Park, N.J., låter som den nye Dylan. Jag har aldrig fattat hur man kan göra den jämförelsen, Springsteen har aldrig varit den nye någon, även om Dylan sa I hear you´re the new me vid det första mötet mellan dem.
Men en likhet mellan Dylan och Springsteen är att de strävar efter att hålla sina medmusiker på tårna, hela tiden. Den som spelar med Bruce eller Bob kan aldrig kosta på sig att slappna av. Jag har många gånger hört medlemmarna från E Street Band berätta hur Springsteen plötsligt frångår den i förväg uppgjorda låtlistan, och hur de andra i bandet då snabbt måste ställa om sig.

Jag vet att Dylan gör likadant. Jag läste en gång en intervju med Daniel Lanois, det var efter Time Out of Mind. Han berättade att i samma ögonblick som han tryckte på inspelningsknappen så ändrade Bob Dylan ackord och tempo i "Not dark yet". Och med det i åtanke, nog märker lyssnaren att det uppstår ett ögonblick av häpnad i studion? Jag tycker i alla fall att det är så. Lanois var också besviken över att den version som hamnade på albumet inte var lika vass som det man åstadkom under repetitionerna i studion. Där ser man, jag trodde faktiskt inte att det gick att överträffa albumversionen som jag för övrigt lyssnar på just i detta nu.

Strindbergsserien 1985

2007-01-04T10:09:00.000+01:00

Nu kommer jag ihåg lite mer om den där Strindbergsserien som Kjell Grede regisserade 1985. Jag såg det första avsnittet och blev mycket besviken, som jag minns det var det kraftig kalkonvarning.
"Strindberg, ett liv" var en stor satsning, massor av miljoner hade pumpats in i projektet och inspelningarna tog lång tid, det skrevs mycket om serien, alla hoppades på något storslaget och minnesvärt. Jag såg nog också det andra avsnittet men sen fick jag nog. Såvitt jag vet har serien aldrig funnits tillgänglig på video eller dvd, den har heller inte sänts i repris, egentligen rätt märkligt med tanke på hur TV-tablåerna varje sommar fylls av just repriser. Men det här skulle vi alltså bara få se en gång?

Onside

2007-01-04T09:49:00.000+01:00

Sådär ja. Nu är det klart att jag ska skriva en text, en kort sådan men ändå, till marsnumret av Offside. Det ska bli mig ett sant nöje. Och det kändes verkligen fint att de gillade idén, att de ville ha texten – som är en historisk tillbakablick och på samma gång en liten klackspark.
Har nu också gjort klart med deckartidskriften Jury om en artikel som ska publiceras i nr 2 2007. Det blir min tredje artikel för Jury.

Lokkos bok!

2007-01-03T12:13:00.000+01:00

Andres Lokkos bok kommer i mars! 900 sidor! Den ska heta "Andres Lokko"!.
Måtte det nu stämma, vi har väntat länge på Lokkos bok, utgivningen av den har skjutits upp nästan lika många gånger som Elvis Presleys Europaturnéer.

12 = 18

2007-01-03T09:41:00.000+01:00

Ulf Lundells 12 sånger innehåller 18 sånger, om man köper albumet i iTunes store.

Snapphanar, Bellman och Strindberg

2007-01-03T07:41:00.000+01:00

Apropå Sveriges Televisons julserie Snapphanar. Det klagas på att aktörerna talade skånska, och att dialekten skulle vara svår att förstå. Andra har svårt att fatta vad serien överhuvudtaget handlade om, en tredje grupp lyckades inte höra vad aktörerna sa.
2005 visade SVT en serie om vår store skald Carl Michael Bellman, man fick veta att hans fru grälade på honom, men man fick inte veta något annat om honom. Serien kunde ha handlat om vilken slarver som helst, men det råkade alltså vara Bellman.
I jul visar SVT en serie om August Strindberg. Vågar man hoppas på att serien ska berätta något intressant om vår störste författare?
Jag minns Strindbergssatsningen som visade i SVT 1985, med manus av P O Enquist och regi av Kjell Grede, den har inte sänts i repris sedan dess.

Random play

2007-01-02T13:30:00.000+01:00

Årets första långpromenad är avverkad, var ute med hunden i drygt en timme, det var skönt och jag satte iPoden på slumpvis låtval. Det är alltid spännande och det första spåret blev urfina "Homeward Rolling Soldier" av Christian Kjellvander, därefter "Walking After Midnight", The Cowboy Junkies.
Det är skönt att sträcka på benen, man stänger av hjärnan för någon timme, låter bara fötterna föra en dit de vill. När jag kom hem var jag på gott humör och hungrig. Till lunch åt jag och yngsta dottern upp resterna från nyårsmiddagen, grekisk långpanna med vitlökssås. Det smakade precis lika bra i dag.

Vinter

2007-01-02T13:28:00.000+01:00

Så här långt är det en underbar vinter.
Plusgrader och isfritt, precis som jag vill ha det.

Bra start

2007-01-01T12:13:00.000+01:00

2007 års första skiva blev Bruce Springsteens Chimes of Freedom-ep: Tougher Than the Rest, Be True, Chimes of Freedom och Born to Run.
Året kunde knappt fått en bättre start.
Men...så torftigt utbud i TV. Grevinnan och betjänten tröttnade jag på i mitten av 1970-talet, Dr Strangelove är en klassiker men jag har sett den rätt många gånger nu, TV 4 visade Sex dagar, sju nätter med den träige Harrison Ford.
Tur att man har musiken, den sviker aldrig.

En hjälte är tillbaka!

2006-12-31T09:47:00.000+01:00

I morse hörde jag ett par spår från Nisse Hellbergs relativt nya soloplatta Snackbar Blues. Vilken kick det var att få höra Nisses varma skånska i "Lyckliga gatan" och "Trettiofyran", och så tajt och fint kompet var! Den där plattan ska jag ta och skaffa vad det lider.
Wilmer X har jag alltid gillat, ett suveränt rockband som dessutom är precis hur jävla bra som helst live, där snackar vi proffs ut i fingerspetsarna, snacka om att ge publiken valuta för pengarna. Jag var faktiskt med redan när Wilmer Kryss släppte singeln "En dansande polis", det torde ha varit 1981. Sedan dess har jag följt Nisse och Wilmer, men denna soloskiva hade jag missat.

Josh Ritter har gjort årets låt

2006-12-30T10:04:00.000+01:00

Varför har jag inte upptäckt Josh Ritter tidigare? Har varit uppe halva natten och lyssnat om och om igen på hans The Animal Years. Jag borde nog göra om min årslista, men avstår – Ritter får nöja sig med denna innerliga hyllning.
Jag vet inte exakt vilken placering The Animal Years skulle få på min lista, men helt klart skulle skivan ta sig in på topp 10. Och framförallt har han gjort 2006 års bästa låt, "Thin blue flame" är en alldeles makalöst suggestiv stream-of-consciousness-ballad, gåtfull, mystisk och oupphörligt fascinerande.
"Thin blue flame" utses härmed till den felande länken mellan Stephen Kings Pestens tid, Dantes Gudomliga komedi, Vonneguts Slakthus 5, Dylans "Desolation Row" och Springsteens "Jungleland". Den är faktiskt precis så bra.

Fröken Julie

2006-12-29T21:27:00.000+01:00

Maria Bonnevie som fröken Julie och Mikael Persbrandt som Jean – bättre kan det inte bli på en svensk teaterscen detta decennium. Fattar inte varför SVT nöjer sig med en i och för sig helt okej dokumentär, vi vill ju se hela pjäsen! Och det så snart som möjligt. Bonnevie och Persbrandt är våra två bästa skådespelare i dag, de är faktiskt i särklass, och dessutom, inte minst viktigt i denna pjäs, så slår det ju gnistor om dem. Mellan dem finns en kemi som tar andan ur åskådarna, sånt är vi sannerligen inte bortskämda med på den anemiska samtida svenska teaterscenen.

Seeger Sessions i TV i kväll

2006-12-29T10:43:00.000+01:00

Bruce Springsteen på SVT i kväll, en spelning från London med Seeger Sessions-bandet. Får inte missas! Mycket kan sägas om We Shall Overcome, men plattan också har fått en del orättvis kritik i Sverige. Bara för att vissa glåmiga postproggare skulle vilja vrida tillbaka tiden så att vi återigen hamnade i protestsångernas år 1964 innebär inte det att Springsteen är tvungen att göra en skiva efter deras önskemål.
Oj, det blev rätt komplicerat, men...tja, det är svårt med musik ibland. Och live svänger det om Springsteen och bandet, något som garanterat kommer att märkas i kvällens TV-program.
Jag hade hoppats på en ännu bättre skiva, inte nödvändigtvis en mer politisk, men med mer omsorgsfullt valda låtar.
Ändå – han menar det. Fortfarande. Och det är det som är det viktigaste.

Pengabrorsan

2006-12-29T10:39:00.000+01:00

Jag skulle gärna höra Moneybrothers nya skiva, men den finns dessvärre inte i iTunes store. Inte minst är jag nyfiken på Pengabrorsans tolkning av Tom Waits "Downtown train".

Hammett igen

2006-12-28T10:46:00.000+01:00

Man kommer alltid tillbaka till ursprunget.
Riddarfalken från Malta var den första hårdkokta kriminalroman jag läste, jag var 12-13 och vet inte om jag fattade allt, men jag gillade verkligen huvudpersonen Sam Spade och förstod att Dashiell Hammetts språk var något alldeles extra. Han har hyvlat bort all utsmyckning, det som återstår är ett synnerligen vältrimmat och precist språk som är perfekt anpassat till den historia han berättar. Form och innehåll i genial symbios. Jag anser att Hammett är en av den amerikanska litteraturens största stilister, ja han är stor oavsett vilka han jämförs med, men han har – oförtjänt – hamnat i skuggan av Raymond Chandler. Jag kan verkligen inte förstå varför det är så, detta sagt trots att jag håller Chandlers Den stora sömnen mycket högt.

Och nu har jag, för första gången på rätt många år, plockat fram Hammetts böcker igen. Det är fullständigt knäckande bra, och får mig att undra varför jag så ofta letar efter nya deckarförfattare att älska. Bättre än Riddarfalken från Malta blir det knappt, och det blir definitivt inte mer välskrivet.

A propos vintern

2006-12-28T10:33:00.000+01:00

Jag hör dagligen folk som vädrar sina synpunkter på det milda vintervädret, de är besvikna! Men jag är glad för varje snöfri dag. Minusgrader kan gå an, men då får det vara vindstilla så att man får något slags som kompensation, det som är viktigt är att det inte är snöigt och isigt.

Pop 2006

2006-12-28T10:23:00.000+01:00

Jag tröttnar aldrig på årsbästalistor. I dag skriver Aftonbladets popreportrar om vilka skivor som är bäst i år. Vi är sällan överens, men det är heller inte det som är det viktiga.

Vad stora artister beträffar...

2006-12-27T14:24:00.000+01:00

...finns det bara en sak du kan vara säker på och det är att du inte kan vara säker på nåt. Vad du än väntar dig så gör de något annat, det är bara så.

Skivor

2006-12-27T12:39:00.000+01:00

I går fick jag tre skivor från Janne A, det var dels hans årliga sammanställning med diverse godbitar från nu och förr och som alltid är det rätt mycket jag inte hört, bara hört talas om, dels två avsnitt av Bob Dylans radioshow.
Skivorna från Janne A brukar betyda att jag hittar nya favoritartister och snabbt måste dra iväg en beställning till Ginza eller Cdon.

Och i dag kom en fullmatad Americanasamling från Smike, han hade bränt ner allt från Green On Red till T-Bone Burnett och Allman Brothers Band.

Spännande.

Ska ladda iPoden och börja lyssna medan jag lagar middag.

Lisbeth Salander

2006-12-25T14:23:00.000+01:00

Plockade återigen fram Stieg Larssons Flickan som lekte med elden, jag läste om Lisbeth Salander och såg plötsligt Judee Sills ansikte framför mig.

Forever Changing

2006-12-25T10:29:00.000+01:00

Lyckades hålla mig vaken till klockan 1 i natt, lyssnade på julklappsboxen Forever Changing – The Golden Age of Elektra Records 1963-1973. Så nu har jag äntligen hört folksångerskan Judy Henske, hon är Sean Penns favoritartist enligt vad jag har läst och hört, jag har nu också – äntligen – hört den mytomspunne David Blue och jag har därtill fördjupat min bekantskap med artister som Judy Collins, Tom Rush, Tom Paxton, Phil Ochs och Fred Neil. Men här finns också annat som till exempel Love och Paul Butterfield Blues Band.
Dessutom är David Ackles med, han är en av mina stora favoriter och hans debutalbum är den bästa platta jag någonsin hört.

Jag tycker väldigt väldigt mycket om musiken från denna era då det som gick under namnet folkmusik omärkligt gled över i en genre som kom att kallas singer-songwriter.

Jag önskade mig inget annat än denna box, men fick också en bok (som snart är utläst), en mössa, en skål som gjord för att förvara godis i och nya lakan. En bra julafton, med andra ord.

Ingvar Oldsberg skötte sig alldeles suveränt som SVT:s julvärd. Ingen har gjort det bättre, han sätter en ny standard. Men TV-programmen i sig en julafton, det är ju skandalöst många repriser...man har ju sett allt förr, många gånger.

Feliz Navidad

2006-12-24T10:37:00.000+01:00

Jullåten nummer ett är "Feliz Navidad" med Jose Feliciano. Alltså, den är inte bäst men däremot den första jullåt jag verkligen föll för, tror året var 1972, jag tyckte den var skitbra och har för mig att någon av mina bröder hade den på singel. Jag har aldrig älskat en jullåt som jag älskade "Feliz Navidad", varje gång jag hör den minns jag denna rena och äkta kärlek, jag kan inte spanska men kan ändå texten. Fortfarande!

God Jul

2006-12-24T10:36:00.000+01:00

Alla läsare av denna blogg önskas en riktigt
God Jul

Julklassiker

2006-12-24T10:01:00.000+01:00

Vilken filmkväll det var i går. Först Ett päron till farsa firar jul, med den oslagbare Chevy Chase i huvudrollen. Chase är min favoritkomiker, han har timingen, mimiken men också värmen. Det spelar ingen roll hur tunt manuset är, hur förutsägbar och ytlig historien må vara, Chevy är alltid bra och det är så lätt att tycka om honom. Hans rollfigurer är välmenande och ambitiösa, de vill så väl och månar om sina nära och kära. Han har hjärta, till skillnad från många andra komiker.
Ett päron till farsa kunde varit en femstjärnig komedi, men den tappar fart och handling efter så där 45 minuter. Då träder nämligen en våldsamt överspelande Randy Quaid in i handlingen, han ska göra en sluskig lantis, men är så dålig att det är rent pinsamt.

Och därefter var det dags för Livet är underbart, klassikern med James Stewart och, inte minst, Donna Reed. Jag hade inte sett den tidigare, men den var precis så bra som jag väntat mig, det var svårt att hålla tillbaka tårarna, jag är inte säker på att jag lyckades.
Måbrafilmer kan inte bli bättre, ljuvligare, mer sentimentala än så här.
Det var mycket Dickenskänsla över historien, och det kan ju aldrig vara fel.

What is it you want, Mary? What do you want? You...you want the moon? Just say the word and I'll throw a lasso around it and pull it down.

Snyft.

Storfräsare på utflykt i huset

2006-12-23T10:14:00.000+01:00

Katten Tösen vågar sig nu med jämna mellanrum ut i vardagsrummet och ibland ända bort till yngsta dotterns rum. Måns bryr sig inte om denna unga nykomling i hushållet, hunden är däremot högst entusiastisk men Tösen sätter sig i respekt med att fräsa och varnande vifta med klorna. Vimsan retirerar då, en klok strategi, den enda rätta. I sinom tid ska de nog bli vänner.

Malmömannen

2006-12-23T10:03:00.000+01:00

Faktum är att jag blivit rätt nyfiken på Kristian Lundbergs deckare. Det har sagts mig att hans senaste, Malmömannen, är riktigt bra. Jag ska absolut ta och kolla in den. Jag har också fått höra att dansken Dan Turèll är en av hans förebilder i deckargenren, och bättre än så kan det knappt bli. Om du frågar mig, alltså.

773 låtar och en booklet

2006-12-22T10:34:00.000+01:00

Efter lång betänketid, efter att ha vägt för och emot ett bra tag, till dess jag insåg att det inte fanns något val så slog jag till och skaffade The Complete Bob Dylan på iTunes. 773 låtar! Rubbet! Inklusive 42 rariteter! Plus en digital booklet på sådär 130-140 sidor!
Det var egentligen kört så snart jag fick syn på boxen i fråga.
Inte en chans att jag skulle kunna stå emot.

Det tog drygt ett dygn att ladda ner det här, under så lång tid tid hinner man tänka en del, jag hade egentligen inte råd med denna utsvävning, men jag kan än mindre tänka mig att vara utan denna praktbox, boxarnas box.
Jag hade en gång i tiden rätt mycket Dylan på vinyl, mycket men inte allt. För 15 år sedan sålde jag av min vinylsamling och när jag sedermera började köpa cd-skivor valde jag främst sådant som då var nytt och aktuellt och som jag inte hört tidigare, jag hittade tipsen främst i tidningen Pop, salig i åminnelse, detta i stället för att köpa ännu ett ex av Exile on Main St, Blonde on Blonde, Astral Weeks och så vidare. Jag var nyfiken och ville ta mig vidare, djupare ner och så nära popmusikens källa som möjligt. Ju närmare källan, desto bättre låtar.

Men med tiden såg jag naturligtvis till att skaffa Exile on Main St, Blonde on Blonde, Astral Weeks och andra klassiker på cd. Jag har således rätt många Dylanskivor på cd, många men inte alla. Om jag hade haft alla, hade jag inte kunnat motivera ett iTunesköp. Tror och hoppas jag.
De 42 rariteterna då? Jag gillar dem skarpt, men en Dylanolog jag känner är inte det minsta imponerad. Fast han har ju precis hur många bootlegs som helst, och sånt har jag aldrig varit så där jätteintresserad av. Jag är ingen samlare på det viset, har aldrig varit, fast jag tackar såklart inte nej till en bra skiva.

Frågan är – kan någon artist matcha den här boxen? För några år sedan brände jag av Hank Williamsboxen, 10 cd, omkring 250 låtar – men det är ju ingenting egentligen, bara ett skrap på ytan vid en jämförelse. Den nya, ljuvliga Elektraboxen, Forever Changing, rymmer drygt 100 spår – så futtigt.

Den senaste veckan har jag bara lyssnat på Dylan, har nu gått igenom hela boxen och är inne på andra varvet. Som i går: Love and Theft till frukosten, Unplugged när jag gick promenad med hunden, Pat Garrett & Billy The Kid i iPoden medan jag yrade omkring på stan efter julklappar, Street Legal när jag gick till affären här i förorten och så Nashville Skyline i lurarna på kvällen.

Ett par plattor hade jag inte tidigare hört, Real Live och den med Grateful Dead. Vissa plattor hade jag inte hört på många år, att nu få höra dem igen, med bättre ljud, är ibland fullständigt sensationellt.

Jag är glad att jag slog till och vet nu att det är sant som ordspråket säger: whatever makes you happy, will make you poor.

Maria Muldaur

2006-12-20T08:22:00.000+01:00

Alla, också jag själv, verkar ha glömt att Maria Muldaur gjort en bra skiva i år, Heart of Mine. Fast nu ljög jag.
Jag hade inte glömt bort hennes skiva, jag hade inte hört den – förrän nu. Och den är verkligen jättefin. Lyssnade på den när jag var ute på promenad med hunden, lyssnade och njöt: bra musik i iPoden, hög och klar luft, så gott som vindstilla, ett par plusgrader och bara fyra dagar kvar till julafton.

Förnämlig tennisbok

2006-12-19T17:30:00.000+01:00

Nu ger jag upp Stieg Larssons Flickan som lekte med elden. Har läst 150 sidor och finner historien tråkig, orkar inte längre vänta på att berättelsen ska ta fart. Märkligt, jag gillade Larssons första och hade verkligen sett fram emot att läsa också denna.
Nå, jag saknar inte andra böcker att ta mig an. Härnäst blir det Svenska tennisförbundets nyutgivna bok till 100-årsjubileet, Björn Hellberg har skrivit många av texterna. Bättre än så kan det definitivt inte bli. Jag fick denna praktbok häromdagen, från just Hellberg, som skrivit en mycket vänlig dedikation. En gåva som gjorde mig både glad och lite rörd.
Boken tronar nu på hedersplats i min bokhylla.

Godis jag saknar

2006-12-18T20:50:00.001+01:00

Riff – tidernas godaste tuggummi. Riff försvann 1988, jag har inte köpt tuggummi en enda gång sedan dess.
Bronzol.
Syrliga och salta skor.
Fox – med fruktsmak eller menthol.
Salta trafikmärken.

Sjarapova? Nej, Federer!

2006-12-18T16:48:00.000+01:00

Drog ner till stan med målsättningen att köpa de sista julklapparna, det lyckades jag inte med. Däremot kom jag hem med ett par böcker, som Peter på Dillbergs plockat hem åt mig, ett och ett halvt kilo nymalet och ljuvligt doftande kaffe från Gerdas och nya numret av sportmagasinet S. Bläddrade igenom tidningen i fråga medan jag lagade middag, helt okej läsning – S är som alltid klart köpvärd, men såg till min förvåning att man utser Maria Sjarapova till världens största sportstjärna. Sjarapova? Naturligtvis borde den utmärkelsen ha tilldelats Roger Federer.

Passion är inget vanligt ord

2006-12-17T10:34:00.000+01:00

Ni vet hur det är. Plötsligt känner man att man måste höra en viss låt, får man inte höra den genast så står man inte ut längre, då riskerar man att gå sönder.
Det första jag gjorde i morse var att spela "Passion is no ordinary word", Graham Parker. En av Parkers allra bästa, och det säger en del.

Ain´t got no idols for the screen today
Although they make a lot of noise
It´s as if they´ve got nothing to say
I try to look amazed but it´s an act
The movie might be new but it´s the same soundtrack

Låten är från 1979 års Squeezing out Sparks. Parker sjöng om en framtid där det mediokra upphöjs till ideal och där det infantila kallas TV-underhållning. Nu är vi där.

Två katter och en hund

2006-12-17T10:15:00.000+01:00

En dag häromveckan ville döttrarna ha en ny katt. Jag var skeptisk till en början, men säg den fader som kan stå emot två djurälskande döttrars vädjanden. Efter ett par långa diskussioner gav jag med mig och nu har vi alltså två katter, Måns som snart är 9 år, och Tösen, 6 månader, och en hund, Vimsan, hon är 2,5.
Måns och Vimsan är faktiskt bra kompisar och när jag och Vimsan går på promenad brukar Måns följa med, han går vanligen några steg bakom oss, då och då gör han tjurrusningar som retar hunden. Ibland ligger han och lurpassar på oss och när vi kommer förbi hoppar han fram ur någon buske eller från ett träd, och så rullar han och hunden runt i något slags brottningsmatch.
Tösen ligger fortfarande och trycker under skrivbordet i äldsta dotterns rum, hon vågar sig knappt fram ännu, hundens hjärtliga nyfikenhet skrämmer slag på henne. Nå, hon ska väl snart repa mod, katter är tuffa. Måns hälsade aningen avmätt på nykomlingen, han verkade inte bry sig så mycket, men markerade ändå sin högre rang med att tömma Tösens matskål. Sen gick han och la sig, bredvid hunden.

Mind out of Time

2006-12-16T00:06:00.000+01:00

Bob Dylan har aldrig varit bättre än nu.

Tanken att Time out of Mind från 1997 är Dylans bästa studioalbum har slagit mig rätt ofta de senaste månaderna. Och – den är ju bäst, jag är nu fullt på det klara med den saken.
2001 års Love and Theft eller Blonde on Blonde från 1966? Hugget som stucket, eller nja, kanske är Blonde on Blonde lite bättre, men inte mycket. Modern Times (2006) eller Bringing it All Back Home (1965)? Jag vet inte, målfoto får avgöra men – dagens Dylan griper mig på ett sätt som forna tiders Dylan inte kunde. Det är så sant det där han sjunger i “Mississippi”:

Things are starting to get interesting right about now

Det är alldeles makalöst att han kan få till en karriär-peak vid 65, 40 år efter förra peaken. Jag föredrar bluessångaren Bob Dylan framför protestsångaren Bob Dylan, fast jag har aldrig fattat det uttrycket, den etiketten. Vadå protestsångare, vad är det för något?
Jag gör det för att hans nya låtar säger mig än hans gamla, för att det är ännu roligare att lyssna på honom nu än då.

Bara det att han orkat fortsätta i alla dessa år, att han fortfarande orkar skriva nytt och turnera flitigt, är stort. På måndag släpps biljetterna till Sverigekonserterna i vår. Jag ska absolut se honom.

När jag år 1978 började lyssna på Dylan var det främst klassikerna jag ägnade mig åt, Highway 61 Revisited, Blonde on Blonde och Bringing it All Back Home. Jag gillade dem väldigt mycket men jag älskade dem inte, jag var inte beredd att stå upp och slåss för dem.
Det vände med Time out of Mind, som också är den Dylanskiva jag lyssnat på flest gånger. Tack vare den kom mitt förhållande till Bob Dylan att gå in i en ny fas, Love and Theft slog verkligen undan fötterna på mig, och Modern Times betyder mer för mig än någonsin hans 60-talsskivor.

Stora artister

2006-12-15T08:18:00.000+01:00

Utmärkande för stora artister är deras förmåga att överraska. Då och då gör de precis tvärtom mot vad vi hade förväntat oss.

När vi tror att de är slut, att det är dags att räkna ut dem, slår de till med en skiva som är i paritet med det bästa de någonsin gjort.

När vi tror att de ska spela in ett soloalbum knyter de upp ett kompband.

När vi tror att de ska fortsätta med sitt kompband kommer ett soloalbum.

När vi tror att de är mätta på framgångar är de i själva verket hungrigare än någonsin.

När vi tror att vi vet var vi har dem har vi alldeles fel.

Dashiell Hammetts Röd skörd (1929)

2006-12-15T08:00:00.000+01:00

Den hårdkokta deckaren föddes 1929, när Dashiell Hammett gav ut Röd skörd. Den var starten på en ny era. Hammett skildrade en stad i korruptionens grepp: alla var köpta av gangsters. Så kom en dag en man från Continental Detective Agency dit.
Bokens inledningsrader har blivit klassiska:

Jag hörde första gången Personville kallas Pesten av en rödhårig kloakråtta som hette Hickey Dewey på Stora Skeppet i Butte.

Tonen slås an direkt, på saklig och omutlig prosa. Många har försökt imitera Hammetts stil. Ingen har lyckats.

Dashiell Hammett

2006-12-15T07:45:00.000+01:00

Humphrey Bogarts genombrottsfilm Riddarfalken från Malta finns nu ute i en dubbel-dvd-utgåva. Den ska jag ta och skaffa, när jag får råd. Har för övrigt länge funderat på att teckna ned en hyllning till Dashiell Hammett, mannen som skrev boken i fråga. När jag i våras listade mina deckarfavoriter glömde jag bort Hammett.

Men som jag ser det är Dashiell Hammett den främste stilisten inom kriminallitteraturen, varje gång jag läser honom blir jag golvad av hans fantastiska språk. Alla snackar om Raymond Chandler, och visst, vilken deckarläsare som helst kan citera några av Philip Marlowes mungipscynismer, jag känner ingen som kan citera Hammett. Chandler var också mästerlig, i alla fall de första böckerna om Philip Marlowe, men Hammett skrev ju ännu mycket bättre! Hans prosa är perfekt avvägd, där finns inget dödkött, inget effektsökeri, inga snygga formuleringar för formuleringskonstens skull.

Dorothy L. Sayers

2006-12-15T07:34:00.000+01:00

Jag har en kollega som brukar skänka mig skivor med stand up comedy och radioteater, det har under årens lopp blivit massor av skivor och så sent som häromdagen fick jag BBC:s radioteaterproduktion The Nine Tailors, efter Dorothy L. Sayers bästa kriminalroman om Lord Peter Wimsey. Den ska jag ta och lyssna på i helgen.

Jag har länge funderat på hur jag skulle kunna tacka denne kollega och vän, och hur jag ska återgälda hans generositet. Det krävs något storslaget, det visste jag. Till slut kom jag på det, jag brände av alla mina Dylanplattor, han fick rubbet. Jag vet inte hur mycket han lyssnat på His Bobness, men utgår ifrån att det är för lite. Ska bli kul att höra vad han tyckte men det lär ta ett tag att lyssna igenom alla skivorna, förstås.

Sågad – såklart

2006-12-13T09:53:00.000+01:00

Som jag fruktat, anat, insett sågas Brian de Palmas filmatisering av James Ellroys neo noir-klassiker The Black Dahlia. Jag litar på vissa av recensenterna och suckar djupt.
Klart att det skulle bli så, klart att denna fullständigt briljanta kriminalroman, Ellroys magnum opus, skulle haverera på vita duken. Jag visste att det skulle bli så, ändå är jag besviken. När ska jag då få tillfälle att gå på bio nästa gång?
Det hade ju kunnat bli så bra, L A Confidential funkade ju som film, även om boken är cirka 100 gånger bättre.

Bluffmejl

2006-12-12T11:54:00.000+01:00

Jaha, så har man fått ett bluffmejl också. Påfallande dålig svenska, ska påpekas. Det enda någorlunda trovärdiga är väl de luddiga tekniska beskrivningarna "kodering med flytande punkt", sånt kanske rentav finns.
Så här såg mejlet ut

Käre användare

Vår bank följer regelbundet senaste prestatinerna inom kampen mot nätbedrägeri och vidtar förebyggande åtgärder i syftet att nå det bästa möjliga kundskyddet mot nätövergrepp. Från och med i morgon ska systemet av kundkontoåtkomst genomgå till koderingen med flytande punkt. Det innebär att Ditt lösenord och användarnamn inte ska förändras, men ska skrivas annorlunda inom systemet. Det enda villkoret - Du behöver att skriva den ursprungliga nyckeln som ska generera koderingen vidare. För detta behöver Du att trycka på länken i det här brevet och fylla i tillgångskoden och ID i motsvarande fälten. Efteråt kan Du avsluta kontooperationen. Tack för stödet, vi ser fram emot ett gynnsamt samarbete

Ryan och Bryan

2006-12-12T10:34:00.000+01:00

Någonstans tycker jag att det är lite kul att Ryan Adams är född samma dag – men inte samma år – som Bryan Adams (5 november).

Lucinda W

2006-12-12T10:20:00.000+01:00

Snappade i går upp ett rykte om Lucinda Williams kommande platta. Ser nu att Rootsy skriver om detta ämne. Länkar därför.

Countrymusik-teori

2006-12-11T12:10:00.000+01:00

Om countrymusik generellt sett kan beskrivas som en välkryddad rätt med en klick ketchup på toppen, så är svensk dansbandsmusik generellt sett en klick välkryddad rätt som dränkts i ett hav av ketchup.

2007

2006-12-11T10:30:00.000+01:00

Böcker jag vill läsa 2007: Andres Lokkos Revisionism, Bob Dylans Memoarer andra delen, Nessers nya om Gunnar Barbarotti, Nesbøs nya om Harry Hole, Lennart Perssons Feber 3.

Årets bästa böcker

2006-12-11T10:01:00.000+01:00

1. David Margolick: Beyond glory
2. Arnaldur Indridason: Mannen i sjön
3. Jo Nesbø: Frälsaren
4. Håkan Nesser: Människa utan hund
5. Ian Rankin: Adress Fleshmarket Close
6. Ed McBain: Fat Ollies bok.
7. Klas Gustafson: Ett bluesliv. Berättelsen om Cornelis Vreeswijk.
8. Richard Williams: The perfect 10.
9. Frederick Forsyth: The Afghan
10. Ian Rankin: Rebus´s Scotland
11. Dave Marsh: Bruce Springsteen On Tour 1968-2005
12. Pat Butcher: The Perfect distance
13. Daniel Woodrell: Gryningen kommer aldrig åter
14. Franklin Bruno: Armed Forces
15. Malcolm Foley: Borg mot McEnroe

Digital-TV

2006-12-07T08:40:00.000+01:00

En fråga som helt kommit bort denna höst är digital-TV-övergången. Det pratas däremot alldeles för mycket om licensskolket, en högst marginell företeelse.
Personligen måste jag säga att jag inte gillar detta med digital-TV, det enda det innebär är ju ännu fler utgifter och därtill krångel. Varför ska vi tittare betala för att Sveriges Television vill byta teknik? Det tycker jag att Sveriges Television borde betala. Och med tanke på att vi betalar TV-licens borde naturligtvis varje hushåll också få en box eller två.

Björn Hellberg

2006-12-06T21:02:00.000+01:00

Hemma igen efter en mycket trivsam bokafton hos Dillbergs på Storgatan. Först bjöds vi av den kunniga personalen en introduktion till höstens bokutbud, därefter äntrade den oefterhärmlige Björn Hellberg scenen. Utan manus berättade han om sitt författarskap och om böcker i stort, interfolierat med två fullständigt obetalbara anekdoter. Den ena om Birger Buhre och Sven Hansson, den andre om pseudonymen TT. De två förstnämnda var i många år arga rivaler inom svensk, sydsvensk, sportjournalistik. Buhre var Kvällspostens synnerligen kunnige och temperamentsfulle men också något mångordige krönikör, den – i mitt tycke – något mer slätstrukne Hansson skrev för Sydsvenskan.
Hellbergs berättelse om dessa båda härrör från London-OS 1948, då de båda skribenterna hamnade på samma hotell. Det tog en ända med förskräckelse, samma måste sägas om den andra anekdoten, den om TT som besökte US Open för ett kvartssekel sedan och som efter en svettig dag vid tennisbanorna svalkade sig i sitt hotellrum. När TT kom till sitt hotell var han genomsvettig varför han tog av sig alla sina kläder, men kom på att han ville ha lite is och denna fanns i en hink i korridoren. TT ställde i dörröppningen och sträckte sig fram mot ishinken, men så drabbades han plötsligt av kramp i vaden och dörren slog igen bakom honom...
Björn Hellberg är en mästerlig historieberättare, jag vet inte när jag senast skrattade så mycket. Jo förresten, det var nog i december 2002, förra gången jag stötte på denne charmerande författare och tennisexpert. Behöver jag säga att han omedelbart kände igen mig och tilltalade mig med namn?

Idrottsmyt om vinnare och förlorare

2006-12-06T09:02:00.000+01:00

Det finns ett uttryck som säger att snälla killar alltid blir tvåa. Det där har jag aldrig trott på, jag tror tvärtom att det är just de snälla idrottarna som har störst chans att bli vinnare.

Tanken att det är just de snälla killarna som plockar hem titlarna slog mig under VM-finalen i pingis 1989, när Sverige mosade Kina med ofattbara 5–0. En prestation fullt jämförbar med 5–0 mot brassarna i fotbolls-VM, fast det har ju ingen klarat förstås.
Pingismästarna J-O Waldner, Jörgen Persson, Mikael Appelgren och Erik Lindh är hur snälla och trevliga som helst, spelare som inte tvekar att korrigera ett domslut även om det är till deras egen nackdel, men också vinnartyper ut i fingerspetsarna. Deras många segrar fick mig att fundera på det där talesättet, som menade att man måste vara elak för att vinna.

Varför skulle "elakhet" vara en vinnaregenskap? Peka på en snällare idrottsman än brottarjätten Alexandr Karelin och du pekar rätt ut i det blå. Vem vann flest tennistitlar, den vänlige Mats Wilander eller Ilie "Nasty" Nastase? Vem är mest meriterad, Peter Forsberg eller den elake Eric Lindros?

Jag har säkert 100 gånger tänkt utveckla dessa tankegångar i en krönika, och inser nu att den krönikan är till hälften skriven.

Ingen tävling

2006-12-06T08:59:00.000+01:00

Verkligen skoj att Bragdjuryn valde Anja Pärson. För man ska komma ihåg att det inte är någon tävling, det är en jury som gör ett val.

Bragdguldet

2006-12-05T10:42:00.000+01:00

Jag hoppas att Anja Pärson får Bragdguldet i dag, hon är sannerligen värd det. I år är det ovanligt tuff konkurrens, men jag håller tummarna för Anja som – precis som Christian Olsson – vunnit allt som går att vinna men ändå inte belönats med Svenska Dagbladets guldmedalj.
...men jag tror att det blir Tre Kronor som får utmärkelsen. OS- och VM-guld samma säsong, det har ingen annan klarat. Kronornas OS-semifinal mot Tjeckien är något av det bästa jag sett, en gjuten hockeyklassiker.
Andra kandidater är Björn Lind, två sprintguld i Turin-OS, och som han vann! – han var lika överlägsen som Björn Borg i Wimbledon 1976, som J-O Waldner i VM 1997 – och så curlingdamerna som vann EM, VM och OS samma år.
Anna Carin Olofsson gjorde det Magdalena Forsberg inte klarade – blev olympisk mästare.

Och sportåret i övrigt: Anna Lindbergs två EM-guld, Susanna Kallurs EM-guld i Göteborg, Christian Olsson äntligen tillbaka och europamästare återigen, Marcus Oskarssons VM-guld...

Klockan 13.00 vet vi.

Årets plattor

2006-12-04T08:55:00.000+01:00

1. M. Ward: Post-War
Vilka melodier! Vilken röst! Och så koncentrerat, 12 låtar och inte en död sekund.
2. Bob Dylan: Modern Times
Det förefaller så enkelt, som om han skrev låtarna under en kafferast, utan att behöva anstränga sig. Tio blueslåtar om religion, kvinnor och apokalypsen.
3. Tom Waits: Orphans.
Denna skafferirensning är det bästa Waits någonsin gjort.
4. T-Bone Burnett: The True False Identity
Efter många års tystnad återvänder Burnett som för att påminna oss om att han är en låtskrivare och artist av yppersta rang. “Shaken, rattled and rolled” är årets starkaste, mest obönhörligt påträngande låt.
5. Ron Sexsmith: Time Being
Rons bästa platta sedan den titellösa debuten från 1995. Då förstår alla hur bra det är.
6. Dixie Chicks: Taking the Long Way
7. Solomon Burke: Nashville
8. Paul Simon: Surprise
9. Lloyd Cole: Antidepressant
10. Ray Davies: Other People´s Lives
11. Stuart A. Staples: Leaving Songs
12. Linda Ronstadt & Ann Savoy: Adieu False Heart.
Så vackert, så bitterljuvt.
13 Elvis Costello & Allen Toussaint: The River in Reverse
Costellos bästa på länge.
14. Bruce Springsteen: We Shall Overcome
Bra men inte sensationell coverplatta.
15. Allison Moorer: Getting Somewhere

Musiksnack med Grannen

2006-12-04T07:20:00.000+01:00

Mötte Grannen i går, vi springer på varandra emellanåt men alltmer sällan nuförtiden, och som alltid blev det snack om musik. Han berättade att Bryan Ferry spelat in ett album med Dylanlåtar, skivan släpps i april.
Vi började då diskutera Dylancovers, i och för sig inget ämne jag är expert på men det är inte Grannen heller, och jag nämnde Nina Simones sensuella "Just like a woman", den hade Grannen aldrig hört, han visste heller inte att Dixie Chicks spelat in "Mississippi".
Däremot uttryckte han sitt gillande av Ola Magnells "Ta det kallt, det är allt" (Don´t think twice, it´s alright".
Jag har letat runt efter Ron Sexsmiths tolkning av "To Ramona", den har tokhyllats av Dylanologer men tycks inte finnas i någon officiell version. Samma gäller – väl? – Thåströms "Bara om min älskade väntar" ("Tomorrow is a long time") – den skulle man gärna höra.
Grannen överraskade med att slå ett slag för Robyn Hitchcocks fina "Not dark yet" från Spooked. Jag frågade om han hört Eels i "Girl From the North Country", det hade han inte.
Men en trevlig pratstund var det och jag ser fram emot den där Bryan Ferryskivan.

1977

2006-12-03T21:28:00.000+01:00

En förlagsredaktör jag känner frågade vilket som är det bästa skivåret.
1977, svarade jag utan att ens hinna tänka.
Vilka skivor som gavs ut det året, helt sanslöst. Kanske finns det andra skivår som är lika bra, eller till och med lite bättre, men 1977 var viktigt för mig. Punken och den nya vågen tog över och ville slänga ut allt det gamla. Visst, den inställningen gillade jag skarpt. 1977 fyllde jag 15, det mesta i mitt liv kretsade kring musik, punken var räddningen, punken väckte mig, fick mig att verkligen börja leva för musik.
Jag började rabbla titlar, det här är de jag kom att tänka på:

Elvis Costello: My Aim Is True, The Clash: S/T, Graham Parker: Stick to Me, Sex Pistols: Never mind the Bollocks, Ian Dury: New Boots and Panties, Ramones: Rocket to Russia, Television: Marquee Moon, David Bowie: Low och Heroes, Randy Newman: Little Criminals, Talking Heads: 77, Dave Edmunds: Get It, Jam: In the City.

Julfavoriter

2006-12-03T10:44:00.000+01:00

Varje jul lyssnar jag till Phil Spectors julskiva, men också till några andra finstämda popsånger.

The Pretenders: "2000 miles".
Ack, vad är väl en Pretenderssingel från 1983...? Jo, skir och ljuv och oförblommerat romantisk och ett måste varje jul! Chrissie Hynde har aldrig sjungit bättre än här, hon kommer nånsin aldrig att sjunga bättre.

John Lennon: "Merry Xmas/War is over".
När man snackar favoritsångare glöms Lennon jämt bort. Så orättvist det är, för han hade en underbar stämma. Inte minst här, när orden smeks fram mot en ljudmatta vävd av drömmar. "War is over/if you want it". Hjälte.

Tom Waits: "Christmas card from a hooker in Minneapolis".
"Hey Charlie, I´m pregnant..." Så inleder Tom Waits, mannen med ett rostigt sågblad i strupen, sin egen lilla julbetraktelse. Man har hört sämre öppningsrader; frågan är om man hört någon bättre. Musik med breda sorgkanter, men också romantisk och medryckande. Från klassiska Blue Valentine, 1978.

Pogues: "Fairytale of New York".
Shane McGowans kanske största stund. Tillsammans med Kirsty McColl levererar han ett solkigt vykort från Manhattans skuggsida. Om hur drömmarna vägrar dö trots att plånboken är tunn och snålblåsten viner. Låten börjar lite trevande, men efter ett tag kommer bandet in och bjuder upp till ett fantastiskt, oemotståndligt sväng. Den som inte gillar den här låten är inte av kvinna född.

Wizzard: "I wish it could be christmas every day".
Roy Wood från Birmingham är sorgligt bortglömd i dag, men han gav världen psykedelisk pop med sitt Move i slutet 60-talet och med Wizzard spred han ljus och glädje över det tidiga 70-talet. Titeln säger ju allt om låten. Roy Wood är en engelsk Phil Spector och har längre skägg än tomten.

Jona Lewie: "Stop the cavalry".
Andy Warhol sa nångång att i framtiden kommer kändisskapet att vara i cirka 15 minuter. Hos Stiff Records var man kändis i drygt en halvtimme. Jona Lewie hade två stora hits i skarven mellan 70- och 80-talet, men har sedan dess inte hörts av. ”Stop the cavalry” skildrar hur engelska soldater försökte finna julstämning i Nordafrika för drygt 60 år sedan.

Torsson: "Rolf Ren"
Bo Åkerström skriver de flesta av Torssons låtar och han är popmusikens svar på Fritiof Nilson Piraten. Rolf Ren från 1988 skildrar julen från ett ovanligt perspektiv, nämligen får tomtens renar ge sin syn på helgens begivenheter. Maximal charmpoäng!