Bästa albumen

1. David Ackles: S/T. Jag har aldrig hört något bättre. Det kan bero på att popmusik inte kan bli bättre än så här.

2. The Clash: London Calling. Jag minns tydligt hur jag den 14 december 1979, samma dag som skivan släpptes, stegade in på Eks i Kristianstad och la 40 eller möjligen 45 kronor på disken. Ett dubbelalbum som kostade som en enkelskiva.

3. Van Morrison: Astral Weeks. Morrisons solodebut släpptes samma år som Ackles första album. 1968 var ett bra år för popen. Det tog ett tag innan jag begrep mig på den här skivan, men efter ett tiotal genomlyssningar var jag ohjälpligt fast.

4. The Kinks: Village Green Preservation Society. Ofta föreslås att Bob Dylan bör få Nobelpriset i litteratur. Tja, gärna för mig. Men först ska Ray Davies ha det! Och fan, den här är också från 1968!

5. Bob Dylan: Highway 61 Revisited. Motivering överflödig.

6. Paul Simon: Songs From The Capeman. Vem hade kunnat ana att Simon skulle kunna överträffa mästerverket Graceland?

7. Elvis Costello: Armed Forces. Tolv poppraliner som doppats i arsenik och rullats i radioaktivt sot. Det finns ingen platta jag spelat lika många gånger.

8. Lucinda Williams: Car Wheels On A Gravel Road. Perfekt in i minsta detalj.

9. Velvet Underground And Nico: S/T. Velvets tredje platta är snudd på lika bra, men bara nästan.

10. Ron Sexsmith: S/T. Hittade den här skivan tack vare Elvis Costello. Han höll upp skivan för Mojos fotograf och väckte på så vis min nyfikenhet.