Duellerna

Idrottsduellerna jag aldrig glömmer
1. Sebastian Coe-Steve Ovett i Moskva-OS 1980. I flera månader byggdes det upp ett oerhört intresse inför britternas möten på 800 och 1 500 m. Coe och Ovett lanserades som den gode mot den onde, och de påstods hata varandra. Den sommaren jobbade jag på Ica Eols lager i Krischansta. Minns hur jag en dag efter jobbet sprang hemåt för att se finalen på 800 m. Jag visste inte vem jag skulle hålla på, gillade båda skarpt och gör så än i dag.
2. Borg-McEnroe, Wimbledon 1980. Jag såg om den här matchen häromåret. Lika spännande trots att man vet hur den slutar.
3. Bobby Fischer-Boris Spasskij, Island 1972. Matchen som dels lärde mig schack, dels fick mig att förstå vad politik är.
4. Carl Lewis-Ben Johnson, Söul-OS 1988. Jag trodde faktiskt stenhårt på Lewis. Mitt i natten gick jag upp och satte mig framför TV:n.
5. Nancy Kerrigan-Tonya Harding, Lillehammer-OS 1994. Socker-Conny har rätt: Med ett schysst järnrör kan man slå hela världen med häpnad.
6. Zola Budd-Mary Decker, Los Angeles-OS 1984. Barfotalöperskan Budd fick äntligen möta sin stora idol Mary Decker. Amerikanskan trasslade till det för sig själv, föll och skyllde det på stackars Budd.
7. Muhammad Ali-George Foreman, Zaire 1974. Norman Mailer skildrar denna tungviktsfight i Matchen, en stark läsupplevelse.
8. Gunnar Larsson-Tim McKee, München-OS 1972. Två tusendelar av en sekund, en tumnagel i genomskärning.
9. Hsi-En Ting-Kjell Johansson, i VM 1973. Två kantbollar i slutet av femte set betydde att kinesen blev världsmästare.
10. Rulon Gardner-Alexander Karelin, Sydney-OS 2000. Hur gick det till? Hur kunde Karelin förlora? Att Karelin var oslagbar var ju det enda man kunde vara helt säker på.