Krönika om fildelning

A propos tillslaget mot svenska fildelare i går. I våras skrev jag den här krönikan om fildelning. Texten publicerades i Östra Småland i mars. Rubriken var Gillian smyger liksom in sitt budskap




Ibland sätts kärleken till ens favoritartister på prov. Kanske inte om de råkar göra en platta som är sämre än jag väntat mig, sånt hör till: man får inte ha omänskliga krav på sina hjältar. Svårare att hantera är artister som låter en vänta i flera år på en ny skiva. Så snart jag upptäckt Iris DeMents förnämliga skivor, beslöt hon att ta en inspelningspaus som varade i åtta år.
Stone Roses debut släpptes 1989, en gjuten klassiker som fick mig att längta efter uppföljaren. Som dröjde och dröjde och dröjde. Det tog fem och ett halvt år, och Second Coming var inte dum alls, men långt ifrån klassikerstatus.
Bruce Springsteen är inte främmande för långa uppehåll. Det är tre år mellan Born To Run och Darkness On The Edge Of Town, och fyra och ett halvt år mellan Tunnel Of Love och Human Touch/Lucky Town. Efter The Ghost Of Tom Joad 1995 fick vi vänta i sju år på ett nytt studioalbum, The Rising. Sju år!
Kevin Rowland var tyst i 14 år efter Dexy´s Midnight Runners Don´t Stand Me Down. Ännu värre är det i fallet Richard Lloyd. Det gick 16 långa år mellan hans andra och tredje soloalbum.
Gillian Welch har släppt fyra album på tio års tid, mellan hennes andra och tredje skiva gick tre långa år och snart har tre år gått sedan hennes senaste. Nu är hon äntligen tillbaka i skivstudion och nya skivan ska komma mot slutet av året, enligt hennes management. Mina förväntningar är stora, Gillian Welch har hittills aldrig gjort mig besviken.

Sommaren 2001 gav hon ut sitt tredje och kanske bästa album, Time (The Revelator). Eftersom hon är en av mina favoriter lyssnade jag intensivt på skivan i flera månader.
På Time (The Revelator) finns ett spår som heter “Everything is free”, en suggestivt vacker och melankolisk sång. Jag hade säkert hört låten hundra gånger innan jag började förstå vad texten handlar om. En dag fick de där orden plötsligt fick en klar och tydlig innebörd:
"Everything is free now,
That's what they say.
Everything I ever done,
I'm going to give it away.
Someone hit the big score.
They figured it out,
That we're gonna do it anyway,
Even if doesn't pay", sjunger Gillian.
Aha. Hon berättar, tror jag, om hur det är att vara skivartist i den tid då många utan att betala för sig laddar ner musik från Internet. Sedan tanken slagit rot kunde jag inte släppa den. Jag lyssnade om och om igen och älskar hur hon liksom smyger liksom in budskapet, utan att nämna Internet eller fildelning. Märk väl, detta är min tolkning av texten, jag vet inte hur Gillian Welch ser på saken.
Som jag ser det handlar låten inte enbart om fildelning utan rymmer också kritik mot skivbranschen. Hon tycks hon inte ha mycket till övers för den. “Never minded working hard/It´s who I´m working for”, sjunger hon i “Everything is free”.
Sedanj några år tillbaka har Gillian Welch ett eget skivbolag, hon kontrollerar sin musik i den mån detta är möjligt på 2000-talet, och på hennes hemsida finns hela hennes låtkatalog till försäljning.

Det här med fildelning är en intressant fråga. Just som jag sätter mig för att skriva denna krönika, ser jag att Svea hovrätt stoppar jakten på enskilda fildelare.
Debatten är egentligen inte ny. Jag minns hur skivbolagen någon gång runt 1980-81 drog igång en kampanj som hette “home-taping is killing music”. Denna slogan trycktes på LP-skivor, men vissa artister vägrade ställa upp. Det tyckte jag att de gjorde rätt i. Kassettband hotade aldrig musikbranschen, oförmågan att följa med sin tid är ett större hot.
Gillian Welch däremot, hon fattar. Och det skulle inte förvåna mig om det finns fildelare som tänkt om efter att ha lyssnat på “Everything is free”.