Tindersticks och Hjalmar Söderberg

Med anledning av min Tindersticksperiod: här är en hyllningskrönika jag skrev om bandet, texten publicerades i Östra Småland för sex-sju år sedan.



Jag tänker alltid på Hjalmar Söderberg när jag lyssnar på Tindersticks. Och när jag läser Söderberg, då tänker jag på Tindersticks.
Söderberg skrev en gång för länge sedan "Jag tror på köttets lust och själens obotliga ensamhet."
Tur för honom det. För om inte Hjalmar Söderberg myntat detta uttryck för sådär 100 år sen, hade Tindersticks sångare Stuart Staples gjort det.
I denna välfunna aforism finns själva grunden till allt som Tindersticks skapar i sin skivstudio. Bitter klarsyn varvas med oförlöst längtan
Det tog tid för mig att tränga in i Tindersticks musik. Först efter en handfull lyssningar öppnades de inre dörrarna och sen den stunden kan jag inte få nog av dessa svårmodiga britter.
De går ju direkt på mina svaga punkter. Den eviga kärlekens omöjlighet och passionens oundvikliga baksmälla är de två ämnen som Staples brukar dröja sig vid. Jag tror – och hoppas – att han har fel, men fruktar att det inte är så. Staples låter ju så förbannat övertygande, när han mumlar fram de där orden som det bara inte går att värja sig mot.
Och musiken, den liknar ingen annans. Det låter som om Lou Reed dirigerade orkestern under de sista timmarna ombord på Titanic.
Influenserna är många och tydliga. Velvet Underground alltså, Leonard Cohen, Tom Waits och Townes Van Zandt.
Ändå uppstår något alldeles eget. Sångaren Stuart Staples är alltid svartklädd på scenen och vid fotosessioner. Hans enda ämne som textförfattare är hjärtesorger. Han sjunger om henne, hon som stack, hon som aldrig kom eller hon som kanske har stuckit alldeles nyss. Eller så har hon bara gått ner till jourbutiken på hörnet för att köpa mat. Stuart vet inte, men han fruktar det värsta, alltid. Då slipper han bli besviken i fall hon inte tänker komma tillbaka. Det är Doktor Glas och Den allvarsamma leken fast i poptappning.
Stuart Staples vet att efter solsken kommer regn. Detta band av dysterkvistar skivdebuterade 1992. Första singelsläppet var ”Patchwork”, en ovanligt snabb och rockig låt för att vara Tindersticks. Sångaren ojar sig om sin besvärande handsvett och pratsjunger hur-ska-man göra-nu-då med precis rätt tonfall. För Staples har onekligen vissa vokala begränsningar. Men det handlar inte om teknik utan om känsla.
Det viktiga är inte vad han sjunger utan hur han sjunger det. Att sångaren svettas för mycket i fel situationer får oss att må bra. Han också, tänker vi kanske, och glömmer för ett ögonblick bort att det är ju oss han sjunger om.
Efter fem fullängds-CD, en samlingsplatta med B-sidor och rariteter, några livealbum och filmmusiken Nenette et Boni, vet vi att konsekvens är ett nyckelord hos Tindersticks. Precis som hos Ramones handlar det om multimonotoni.
Popslynglarna Ramones öser på i 190, få ackord och enkla texter om livet. Det är nära gatan, avskalat in på köttet.
Tindersticks är som ni förstår annorlunda. Stuart Staples sjunger cafévalser om ensamma nätter med cigarretter och ljummen whisky, gruelser i sängen under ensamma morgnar med dålig andedräkt och röda ögon. Orden låter som om de kramats fram genom en vitlökspress.
Även om det är svårt att upfatta alla ord Stuart Staples sjunger, går själva essensen fram, med all önskvärd tydlighet.
Kärleken är förgänglig.
Livet är svårt.
Och för kort.
Köttets lust och själens obotliga ensamhet var det ja.
Det gör ont ibland men det måste det få göra. Vi kan ju inte bara må bra hela tiden. Någon måste få berätta om det andra, oron, tristessen, ensamheten, rädslan för döden. Det enda Tindersticks begär av oss är att vi ska lysna till vad de har att säga. Inget annat.
Och allt är faktiskt inte svärta, även om det kan tyckas så vid de första lyssningarna. Som så många andra britter har Tindersticks humor. Det tar bara lite tid att hitta fram till den mitt i allt elände. Som när jag upptäckte att låten ”Singing” från den andra plattan faktiskt är en instrumental liten popcocktail.
Jättekul.
Trots att Stuart Staples gång på gång genomskådar kärleken, slutar han aldrig drömma. Att leva utan kärlek går ju inte, det berättade Hjalmar Söderberg om i novellen "Pälsen". Vi måste våga älska, men Söderberg och Staples vet en hel del om vilka krafter som sätts i spel när hjärtat och hjärnan talar olika språk.
Tinderstickornas största ögonblick hittills är inte lätt att plocka ut. Att välja favoritlåtar är som att leta efter idoler när man passerat både 30 och 35. Men på samma sätt som jag alltid återvänder till The Clash och Johann Cruyff är det låten ”City sickness” jag oftast spelar.
”In the city there´s no place for love", sjunger Staples till en melodi som skulle kunna spelas på kam utan att trollbinda mindre. Han låter ynklig och olycklig.
Men kanske kan Stuart Staples längre fram i livet ta till sig en annan av Hjalmar Söderbergs skarpsinnigheter.
"Det är skönt att bli gammal. Att vara ung var för djävligt."