De stryker inte medhårs

Tänkte fortsätta diskussionen om vad som utmärker stora artister.
Jo, jag vill mena att stora artister vägrar att stryka medhårs, de ger publiken vad den behöver, inte vad den vill ha. För innerst inne vill vi alltid ha en ny Born to Run, ännu en Blood on the Tracks och London Calling vol 2. Men det kommer vi aldrig att få. Den som en gång skrivit "Born to Run" vill alltid gå vidare, den vill inte stanna i det förflutna för det går inte att vrida klockan tillbaka. Just i det ögonblick då vi skrikit oss hesa efter låtar som tar oss tillbaka till det förflutna, kommer vi att förstå exakt varför Bruce Springsteen följde upp The River med Nebraska, varför Kevin Rowland följde upp Too Rye-Ay med Don´t Stand Me Down.
Vi måste alla gå vidare, vi måste finna oss tillrätta i nuet.