Mind out of Time

Bob Dylan har aldrig varit bättre än nu.

Tanken att Time out of Mind från 1997 är Dylans bästa studioalbum har slagit mig rätt ofta de senaste månaderna. Och – den är ju bäst, jag är nu fullt på det klara med den saken.
2001 års Love and Theft eller Blonde on Blonde från 1966? Hugget som stucket, eller nja, kanske är Blonde on Blonde lite bättre, men inte mycket. Modern Times (2006) eller Bringing it All Back Home (1965)? Jag vet inte, målfoto får avgöra men – dagens Dylan griper mig på ett sätt som forna tiders Dylan inte kunde. Det är så sant det där han sjunger i “Mississippi”:

Things are starting to get interesting right about now

Det är alldeles makalöst att han kan få till en karriär-peak vid 65, 40 år efter förra peaken. Jag föredrar bluessångaren Bob Dylan framför protestsångaren Bob Dylan, fast jag har aldrig fattat det uttrycket, den etiketten. Vadå protestsångare, vad är det för något?
Jag gör det för att hans nya låtar säger mig än hans gamla, för att det är ännu roligare att lyssna på honom nu än då.

Bara det att han orkat fortsätta i alla dessa år, att han fortfarande orkar skriva nytt och turnera flitigt, är stort. På måndag släpps biljetterna till Sverigekonserterna i vår. Jag ska absolut se honom.

När jag år 1978 började lyssna på Dylan var det främst klassikerna jag ägnade mig åt, Highway 61 Revisited, Blonde on Blonde och Bringing it All Back Home. Jag gillade dem väldigt mycket men jag älskade dem inte, jag var inte beredd att stå upp och slåss för dem.
Det vände med Time out of Mind, som också är den Dylanskiva jag lyssnat på flest gånger. Tack vare den kom mitt förhållande till Bob Dylan att gå in i en ny fas, Love and Theft slog verkligen undan fötterna på mig, och Modern Times betyder mer för mig än någonsin hans 60-talsskivor.