Dylan on Dylan

I väntan på – eventuellt – fler delar av Bob Dylans Memoarer vill jag fundera lite på det här med rockmusiker som skriver självbiografier. Jag hade aldrig trott att Dylan skulle berätta om sitt liv, men hans Memoarer första delen var en sällsynt välskriven och intressant bok. På ålderns höst tycks Dylan vara ute efter rasera mytbildningen kring sin person. Det påstås att hans memoarer ska innehålla tre band, men vi får väl se hur det blir. Jag tror inte att det blir fler delar, det känns inte så.
Dylans karriär tog fart år 1963, han kallades protestsångare. Medan omvärlden var fixerad vid allvarsam äkthet och radikalism, framstår Bob Dylan också som lekfull. Han var givetvis seriös i sitt förhållande till folkmusiken, för det var den han kände mest för då, men samtidigt var han alltför nyfiken på omvärlden och dess förändringar för att stanna i folkmusikfåran för evigt.
Tänk att läsa Morrisseys självbiografi. Den skulle garanterat vara exceptionellt välskriven och underhållande, fast jag undrar om boken i fråga någonsin skrivs. Efter att ha köpt återutgivningarna av Elvis Costellos första album, där han skriver långa essäer om hur det gick till när skivorna spelades in, blir jag sugen på att läsa hans memoarer. Han skriver ju så bra, så förbannat bra.