Mästare med låg hippfaktor

Efter VM 2002 skrev jag ett reportage om tysk fotboll. Denna text publicerades i Östra Småland hösten 2002, under rubriken Mästare med låg hippfaktor.



Historien har en tendens att upprepa sig.
Ingen trodde på Tyskland inför sommarens fotbolls-VM.
Det är precis som det brukar vara.
Mot alla odds tog sig Tyskland ända till finalen.
Det är precis som det brukar vara.

Sedan 1954 har Tyskland, tillsammans med Brasilien, dominerat fotbollen. Brasilien har fans över hela världen, men nästan ingen utanför Tyskland älskar det tyska landslaget. Tyskarna bjuder inte upp till någon samba utan deras spel går ut på att nöta och mala ner motståndet. Inget lag kan sätta motståndarmålet under sådan press som tyskarna. Den fysiska och mentala styrkan är utmärkande för dem.
Sisu eller fighting spirit tillskrivs vanligen Finlands långdistansare eller brittiska idrottare, men få besitter mer kämpaglöd än tyska landslagsmän i fotboll. Genom åren har motståndarna lärt sig att tyskarna är som farligast när de ligger under med ett eller ett par mål. Det är då de hittar den där extra växeln och denna härliga, ursköna inställning gör dem värda all respekt.
Tyskarna är effektiva, svårslagna och professionella. Men de spelar för att vinna, inte för att bli älskade av publiken. Klacksparkarna och skönspelet får andra svara för. Trots alla stora segrar möts de jämt av samma slags kritik:
”Stereotypt”. ”Destruktivt”. ”Fantasilöst”.
Märkligt nog är Tyskland sällan favorittippat inför VM. Det är samma visa nästan varje gång. Kanske handar det inte om underskattning utan om önskedrömmar. Ingen, nåja nästan ingen, vill att Tyskland ska vinna igen.

Låg hippfaktor

Få landslag har lägre hippfaktor, vilket egentligen är rätt märkligt. Kunnandet och effektiviteten kan ingen klaga på. Att vinna matcher med 1–0, målet inprickat i den 89:e minuten, är typiskt Tyskland. Att gå vidare efter straffar likaså.
Tyskarna brister inte ut i stora glädjescener efter en säkrad semifinalplats i ett VM. Med germanskt lugn konstateras bara att ännu en dag på jobbet är avverkad. Det här gänget ska ända fram till finalen, så varför hetsa upp sig i förväg?
Notabelt är också att många av Nationalmannschaftets argaste kritiker finns på hemmaplan. Landslaget sågas inför varje mästerskap och kritikerna brukar inte tystna förrän laget krånglat sig fram till semifinal, då är nämligen hemmaopinionen nöjd.
Inte sällan är det före detta fotbollsstjärnor som levererar de skarpaste omdömena. Man bör dock inte tolka dessa kapningar bokstavligt utan snarare se dem som ett sätt att sporra laget framåt mot nya triumfer. Den ständigt återkommande kritiken är direkt löjlig. Sedan 1954 har Västtyskland/Tyskland 13 raka kvartsfinaler i VM. Den sviten kan ingen annan nation matcha, inte ens Brasilien. 13 raka kvartsfinaler i fotbolls-VM, världens största tävling, det är sjukt bra.
Lägg därtill att Tyskland har varit med i åtta EM-slutspel och nått finalen fem gånger.
Inför en stor turnering är det ofta bråk i den tyska truppen. Det hör till och är kanske en konsekvens av de enorma förväntningarna på hemmaplan. Men när domaren blåser igång matchen läggs de interna stridigheterna åt sidan. För ett par timmar.

Höjer sig alltid

Sommaren 2002 hette det att Tyskland hade kanske sitt svagaste VM-lag någonsin. Ni vet hur det slutade, med finalförlust mot Brasilien. När Michael Ballack i semifinalen mot Sydkorea stötte in en retur och skickade Tyskland till landets sjunde VM-final bevisades än en gång att tyskarna är otroliga på att höja sig i mästerskapen.
Oavsett hur utdömda de än må vara i förhandssnacket så nog är Tyskland en guldkandidat till slut. Sydkorea fällde tre stora nationer: Portugal, Italien och Spanien. Men mot Tyskland var det tvärstopp.
Hur kan det då komma sig att just Tyskland blivit en stormakt inom fotbollen. Något entydigt svar går knappast att finna, men klart är att det sensationella VM-guldet 1954 betytt oerhört mycket. Fram till mitten av 1980-talet var det fotbollen som lockade praktiskt taget alla unga idrottstalanger i Västtyskland.
På grund av sina krigsförbrytelser fick Västtyskland inte vara med i VM-slutspelet 1950. Fyra år senare avgjordes mästerskapet i Schweiz och ingen hade ens tänkt tanken annat än att Ungern, den tidens Dream Team, skulle vinna.
Ungern slog ut Brasilien och de regerande mästarna Uruguay på sin väg fram till finalen. Västtyskland tvingades till en omspelsmatch mot Turkiet för att klara sig vidare från gruppspelet.

Miraklet i Bern

Ändå hamnade VM-bucklan hos Västtyskland. Trots att deras landslag bestod av amatörer och trots att spelarna hämtats från de regionala ligorna.
Bundesliga drog för övrigt inte igång förrän i början av 60-talet, och då som en direkt konsekvens av tyskarnas VM-fiasko i Chile 1962, där laget ”bara” nådde kvartsfinalen. Ett resultat som ansågs oacceptabelt.
Utlandsproffsen gjorde sig icke besvär – den som lämnat Västtyskland för att tjäna pengar på sitt fotbollskunnande avsade sig också chansen att få spela i nationalelvan. Så var det en bra bit in på 1960-talet.
Det påpekas ofta att Ungerns fruktade målmaskin Ferenc Puskas var skadad i finalen, som om detta faktum skulle förklara den tyska praktskrällen, av tysk press beskrivet som ”Miraklet i Bern”.
Men är det där om Puskas verkligen riktigt sant? Han gjorde 1–0 i den sjätte minuten och hittade rätt också i slutminuterna, fast det målet dömdes bort för offside. Visst, han kan ha varit skadad men denna skada tycks inte ha hindrat honom.
Sanningen är, måste vara, att Västtyskland spelade förbaskat bra – och smart.
Som så ofta. Som praktiskt taget jämt.
Janne Adeen


Tyska upphämtningar vi minns
* VM-finalen 1954: Med denna seger föddes det tyska fotbollsundret. Ungern, allas favorit till titeln och med superstjärnor som Puskas och Sandor Koscis i uppställningen, chockstartade och ledde med 2–0 redan efter åtta minuter. Men det blev tysk seger med 3–2 till slut. Det var Ungerns första förlust på drygt fyra år. När lagen möttes i VM:s gruppspel vann Ungern med 8–3.
* VM 1958: Västtyskland hamnade i underläge i alla tre gruppspelsmatcherna. 0–1 mot Argentina blev 3–1, 0–2 mot Tjeckoslovakien blev 2–2 , 0–1 och 1–2 mot Nordirland blev 2–2 till slut.
Västtyskland vann gruppen och slutade fyra efter förlust mot Frankrike i bronsmatchen.
* VM-finalen 1966: England ledde finalen med 2–1 men tyskarna kvitterade i slutsekunderna genom Wolfgang Weber. Endast den sovjetiske linjemannen såg att Hurts 3–2 mål – bollen rammade ribban och studsade på mållinjen – verkligen var inne, annars hade kanske tyskarna blivit världsmästare i England.
* VM-kvartsfinalen 1970: England dominerade matchen i drygt en timme och ledde med 2–0 då drygt 20 minuter återstod. Spelmotorn Bobby Charlton byttes ut strax efter tyskarnas reducering. Han skulle ”sparas inför kommande uppgifter”, hette det. Men Västtyskland tvingade fram en förlängning där skarprättaren Gerd Müller avgjorde.
* EM 1976: Jugoslavien ledde med 2–0 i semifinalen, men det blev till slut tysk seger med 4–2 efter förlängning. Matchhjälten och tremålsskytten hette passande nog Müller, fast Dieter i förnamn. I finalen mot Tjeckoslovakien hamnade tyskarna i 0–2-underläge, men lyckades ännu en gång resa sig och kvitterade innan 90 minuter var spelade. Efter den mållösa förlängningen vidtog straffsparkar och där var tjeckerna starkast.
* VM-semifinalen 1982: Frankrike ledde med 3–1 i förlängningen och fortsatte att trycka på för att punktera matchen. Tyskarna chansade med att byta in den halvskadade Karl-Heinz Rummenigge och snart var det kvitterat. Straffar fick avgöra och tyskarna hade lärt läxan från EM sex år tidigare.
* VM-finalen 1986: För en gångs skull måste man säga att tyskarna förivrade sig och uppträdde huvudlöst i denna mycket välspelade final. Argentina ledde med 2–0, men Rummenigge och Rudi Völler såg till att utjämna. I stället för att vänta på förlängningen och kanske straffar, jagade tyskarna ett segermål under ordinarie matchtid. Det gav Diego Maradona fritt spelrum. Hans långa passning nådde Jorge Burruchaga som satte 3–2 i den 88:e minuten.
* EM-finalen 1996: Tjeckien var på väg mot EM-titeln när förbundskaptenen Berti Vogts spelade ut sitt sista trumfkort. Nickspecialisten Oliver Bierhoff byttes in. Denne hade inte varit på planen i mer än fyra minuter när han kvitterade till 1–1. I förlängningen avgjorde Bierhoff i den 95:e minuten.


Fyra granithårda tyskar
Ja visst gör det ont när kroppar brista, men faktiskt verkar
tyska fotbollsspelare bestå av segare och hårdare virke än andra.
Här är några sköna lirare som inte ens gråter när de skalar lök.
* Gerd Müller. ”Der Bomber” gjorde 68 mål på 62 landskamper och sköt sitt Bayern München till otaliga stora titlar. Trots svåra smärtor vägrade han en gång att lämna planen under en match med klubblaget Bayern München. Senare upptäcktes att Müller fullföljt matchen med brutet vadben.
* Bert Trautmann. Målvakt i Manchester City. Trautmann greps av engelsmännen under andra världskriget och blev sedermera en mycket omtyckt målvakt i Manchester City. När laget 1956 vann FA-cupen spelade Bert sista kvarten trots att han brutit nacken efter en kollision med Birminghams Peter Murphy.
* Franz Beckenbauer. Spelade semifinal mot Italien i fotbolls-VM 1970 med armen i mitella. Kaiser-Franz bröt nyckelbenet under matchen, men vägrade ge upp. Att Västtyskland till slut förlorade spelar mindre roll, det är bilden av den skadade men kämpastarke pådrivaren Beckenbauer man helst minns.
* Rudi Völler bröt armen i gruppspelsmatchen mot OSS i EM 1992. Olyckan skedde i den 20:e minuten, men Völler spelade trots det hela den första halvleken. Rudi can´t fail.

Västtyskland/Tysklands VM-facit:
1930: Deltog inte.
1934: Trea.
1938: Utslaget i första omgången.
1950: Deltog inte.
1954: Mästare.
1958: Fyra.
1962: Kvartsfinal.
1966: Tvåa.
1970: Trea.
1974: Mästare.
1978: Nådde som ett av åtta lag den andra gruppspelsrundan, motsvarande kvartsfinal.
1982: Tvåa.
1986: Tvåa.
1990: Mästare.
1994: Kvartsfinal.
1998: Kvartsfinal.
2002: Tvåa.

Västtyskland/Tysklands EM-facit:
1960: Deltog inte.
1964: Deltog inte.
1968: Lyckades inte kvala in.
1972: Mästare.
1976: Tvåa.
1980: Mästare.
1984: Gruppspel.
1988: Semifinal.
1992: Tvåa.
1996: Mästare.
2000: Gruppspel.
2004: Gruppspel.