Titta, han snackar

I höstas skrev jag en krönika i Östra Småland om Bob Dylans konsert i Scandinavium.
Rubriken: Titta, han snackar



Har det någonsin varit mer Bob Dylan än hösten 2005? Martin Scorseses
dokumentär No Direction Home, dubbelalbumet med samma titel, den roliga klippboken, memoarerna i en ny utgåva och därtill ännu en turné som innehöll tre Sverigespelningar.
Klart att just Scorsese skulle göra den definitiva Dylandokumentären.
Scorsese har gjort tidernas bästa konsertfilm, The Last Waltz, och kärleken till musiken löper som en röd tråd, den röda tråden, genom hans produktion.
Floppen New York New York är modellerad efter gamla musikaler, countrystjärnan Kris Kristofferson spelar Hank Williamsfantast i Alice bor inte här längre, The Clash skymtar i King of comedy, och den filmen har ett mycket svårslaget soundtrack med låtar av bland andra Van Morrison, Talking Heads och Pretenders.
En Scorsesefilm utan musik är som en Bergmanfilm utan ångest.
På ålderns höst verkar Bob Dylan vara ute efter demontera myten om sig själv. Den som tar del av hans synnerligen välskrivna och intressanta memoarer får stifta bekantskap med en musiker som drömde om en lugn och stilla tillvaro. Allt Dylan gjort verkar bottna i en djup kärlek till amerikansk musik överlag. Hans kunnande – och minne – imponerar.
Å ena sidan är det kanske lite svårt att skaka av sig bilden av en extremt talangfull och receptiv opportunist som bara sög i sig av det som råkade komma i hans väg. Men å andra sidan spelar det ingen roll. Han hade säkert kul, i alla
fall fram till 1966, när allting svällde till absurda proportioner.
Han var aldrig intresserad av att bli talesman för en generation, han ville
bara hålla på med musik, men lär aldrig slippa mytbildningen kring sin
person. I den mån det finns något gåtfullt kring Dylan, och det gör det ju, det vore löjligt att förneka, så är det i grund och botten samma typ av gåta som uppstår kring alla stora begåvningar. Deras storhet låter sig aldrig riktigt förklaras, det ligger i storhetens natur.
Fredagen den 21 oktober tog vi bussen från Växjö till Göteborg. Mer nyfikna än förväntansfulla. Folk som kan Dylan betydligt bättre än jag gjorde för länge sedan klart för mig att han är en minst sagt nyckfull scenartist.
Ibland på strålande spelhumör, andra gånger är han buttert inbunden och gör om sina låtar till oigenkännlighet.
Jag har inget problem med det. Bob Dylan är 64 år nu och varje turné kan vara den sista. Man ska ha klart för sig att det är hans låtar, han har komponerat musiken och skrivit texterna, och han har därför rätt att göra vad han vill med dem. Vilket han också gör emellanåt. Det är sånt man får
ta, det hör till bilden. Bob Dylan är ingen publikfriande entertainer, han har ingen sprakande scenshow, men han har skrivit fler rockklassiker än någon annan artist. Dessutom, jag såg Dylan i Borgholm 2001 och det var hur bra som helst.
I Scandinavium svarade Bob Dylan och bandet för en gedigen konsert. Dylan kraxade sig igenom de första två låtarna, “Maggie´s Farm” och “Tell Me That it isn´t True”, men han sjöng upp sig och bandet var alldeles förträffligt.
Jag ska inte påstå att det gick ett sus genom publiken, men jag vill heller
inte utesluta det. Jag höjde på ögonbrynen, min bänkgranne rev sig
fundersamt i håret. Vi tittade på varandra och log. Omkring oss gjorde andra likadant. Förundrade och glatt överraskade. Hade vi varit med om ett historiskt ögonblick? Nej, men ett ögonblick som kan vara värt en fotnot i
Scandinaviums historia.
His Bobness hade talat med oss. Han tackade oss och lät oss förstå att han och bandet hade haft det trevligt på scenen. Det hör inte till vanligheterna att Bob Dylan talar med publiken, men i Scandinavium i oktober 2005 gjorde han ett undantag. “Thank you...you´re most kind...(ohörbart mummel)...”
Klockan 3.30 på natten var vi hemma, men sömn var inte att tänka på. Jag stoppade in Oh Mercy, det mästerliga albumet från 1989, i skivspelaren.
Efter några usla plattor i mitten av 80-talet kom Dylan tillbaka med Oh Mercy. Skivan som bevisade att han var tillbaka på riktigt, att han tog det på allvar igen. Precis vad vi behövde just då. I Scandinavium hade jag hoppats få liveversioner av “Ring Them Bells” eller “Most of the Time”, men så blev det inte. Nåja, Dylan sa att vi var snälla, man får vara nöjd med det.


Janne Adeen