Hårdare än Ebba Grön och Kriminella Gitarrer

Jag som är uppvuxen på punk måste säga att jag tappade andan när jag första gången hörde Evert Taubes “Sjuttonde balladen” (i Lasse Tennanders tolkning, originalet har jag aldrig hört, tyvärr).
Fast det ska sägas att svensk punk var ärligt talat rätt blodfattig och fumlade alltför ofta efter det rätta uttrycket. Visst finns det en och annan lyckad punklåt på svenska, men det stora flertalet kan vi ta och stryka ett skonsamt streck över.
Det har jag alltid tyckt och just därför blir jag så väldans glad när jag sent omsider inser att den unge Evert Taube var mycket tuffare och mer okuvlig än någonsin Ebba Grön eller Kriminella Gitarrer.
Evert Taube var sannerligen ingen punkare, men hans “Sjuttonde balladen” framstår allt mer som den hårdaste låt som någonsin skrivits på svenska. Den är ett enda långt finger upp i ansiktet på alla som underskattat den unge och arge trubaduren.

Det kostar på att hålla fred, Gud vet,
med den som tigger mig att jag skall sjunga,
och smickrar mig inför allmänhet,
men mördar mig i lönndom med sin tunga.
Det kostar på att dricka av hans vin,
med tvekan fattar jag det fyllda glaset,
han skryter med att han betalt kalaset
och kallar mig bakom ryggen för ett svin.

Det är bara så hårt. Ingen jävel kunde sätta sig på Evert Taube. Ingen.