Oh Ryan, where art thou?

Ett erkännande: jag ser fram emot ett nytt album – eller tre – från Ryan Adams. Just nu lyssnar jag på 29, i morse spelade jag Cold Roses, det är en sån dag. I fjol gav han ut tre skivor, sådan produktivitet är lätt att göra sig lustig över, framförallt med tanke på de usla plattor Adams spottade ur sig för några år sedan, och vi har ju faktiskt annat att göra än att lyssna på varenda ny låt han skriver. Men att släppa tre starka album, varav en dubbel, samma år, det är klart imponerande.
Däremot längtar jag inte efter ett nytt Lundellalbum. Just nu orkar jag inte med ännu en låt om vackra kvinnor i röda klänningar, känns som om den kvoten är fylld nu.