Om svensk film
"Ta risker! Vi vill ha manus som kännetecknas av ett högt konstnärligt risktagande. Svenska Filminstitutets nytillträdda konsulenter Tove Torbiörnsson, Johan Bogeaus och Peter "Piodor" Gustafsson är eniga i sin önskan."
Citatet är hämtat från en artikel i sydsvenskan.se i mitten av januari.
Jag undrar fortfarande vad ett högt konstnärligt risktagande betyder. Kanske är det en omskrivning för att man, som så ofta i svensk film, inte har något att säga men detta sägs så omständligt och tillkrånglat som möjligt. Vad svensk film behöver är manusförfattare som har något att säga och regissörer som vet hur man berättar en bra historia. Minns knappt när jag senast såg en svensk film som jag verkligen gillade. Det kan mycket väl ha varit Mitt liv som hund eller Åke och hans värld, för sådär 20 år sedan.
posted by Janne A @ 9:10 AM
3 Comments:
Hm. Ja. Om du menar riktigt stora svenska filmer så kanske jag håller med - för en del bra (som i underhållande) har det förstås gjorts.
I min generation räknas dock "Fucking Åmål" absolut in bland de största. Och jag blev personligen mycket tagen av Björn Runges "Om jag vänder mig om".
Helena: Jag tror att det bästa för svensk film vore om vi tog lärdomar från Danmark, von Trier, Vinterberg med flera.
Och Susanne Bier! Von Trier har jag faktiskt lite svårt för - och Vinterberg har aldrig kommit ur skuggan från Festen. Men dansk film håller oftast väldigt väldigt hög klass, det håller jag med om.
Post a Comment
<< Home