Dylan, Tennander och så lite Taube

I morse tog jag hunden på en långpromenad runt förorten. I iPoden: Dylans nya. Efter sex genomlyssningar sedan i går morse säger jag så här om Modern Times: visst är den är bra, mina förväntningar får anses infriade, men den är inte riktigt lika bra som Love And Theft och Time Out Of Mind. Det hade jag heller inte räknat med. För ett par timmar sedan joggade jag en runda, cirka 4 kilometer. Då lyssnade jag inte på Dylan utan på Lasse Tennanders Taubeskiva Så Länge Hjärtat Kan Slå.
I unga år var jag skeptisk till Tennander, tyckte hans plattor var så där jobbigt proggiga. I mitten av 80-talet tänkte jag emellertid om, detta tack vare den fantastiska Stockholmsskildringen "Nu blåser vi ut ljusen stolta stad". Men frågan är om inte denna skiva med Taubelåtar är det bästa Tennander någonsin gjort, jag tror faktiskt det.