Några ord om Dylan

Jag har aldrig sett fram emot en ny Dylanskiva som jag gör med Modern Times. Hur kan det komma sig? Antar att det beror på flera olika saker. Framförallt att jag tycker väldigt mycket om hans två senaste studioskivor, Love And Theft och Time Out of Mind.
År 1997, när TOOM gavs ut, hade mitt intresse för Dylan ljumnat. Det dröjde ett tag innan jag skaffade plattan. En dag senhösten 1997 var jag på stan och lunchade med en arbetskamrat, han pratade i översvallande ordalag om TOOM, och hans entusiasm gjorde mig nyfiken. Han är vanligtvis mycket sansad och när han sa att jag bara måste ge skivan en chans beslöt jag att omgående göra så. Ja, så snart maten var uppäten sneddade jag över över Larmtorget och klev in på Skivlagret.
För övrigt har jag också sett Bob Dylan live ett par gånger de senaste åren, två utomordentliga konserter, och hans Memoarer första delen var en högklassig läsupplevelse. Dokumentären No Direction Home var inte sämre den. Det har varit mycket Dylan de senaste åren, mer än någonsin – åtminstone för mig. Så jag har stora förväntningar på Modern Times, den kan inte vara annat än bra – väl?
Jag köpte mina första Dylanalbum 1978, bland annat Blonde on Blonde. Året dessförinnan var jag i London och såg Blonde on Blonde på HMV, jag trodde först att det var Marc Bolan på omslaget. Först när jag tog upp plattan och studerade omslagsbilden fick jag klart för mig vem den något oskarpa bilden föreställer.