Favoritdeckare, del 1

Den unge bokslukaren James Ellroy studerade den hårdkokta skolan noga.
Som författare vänder och vrider han på bitarna, skruvar isär och sätter
ihop på sitt eget sätt. Resultatet har blivit en serie kriminalromaner som
snarare påminner om Dostojevskij och Lars Norén än Raymond Chandler eller Dashiell Hammett.
Utmärkande för Ellroys böcker är intensiteten och mörkret. Knappt en strimma ljus slipper igenom när författaren sätter Los Angeles under luppen. De senaste verken har inte riktigt levt upp till förväntningarna, men under 1980-talet var Ellroy maniskt produktiv och kunde inte skriva en enda tråkig rad.
Blodröd måne är den första i en serie berättelser där Lloyd Hopkins, mordutredare vid Los Angeles-polisen, är huvudperson. Hopkins är verkligen inte någon sympatisk person utan snarast en skarpsinnig skitstövel som ständigt går på högvarv. Det som drabbade honom som barn, kunde gjort Lloyd Hopkins till en mördare. Istället blev han polis och har svurit att beskydda kvinnorna. Hopkins är fullständigt besatt av skona världen från den typ av
monster som en gång förgrep sig på honom. Och han skyr inga medel. En intelligent men brutal person som inte liknar nån annan romanpolis.
Under en utredning tycker Hopkins sig se ett samband mellan ett 20-tal ouppklarade mord. Han kastar allt annat åt sidan och ger sig ut på jakt, övertygad om att en seriemördare med sexuella motiv härjar i Los Angeles.
Men för att hitta honom måste polismannen bege sig bakåt i tiden och söka efter en utgångspunkt. Spåren leder mot en skola som Hopkins är väl bekant med. Där inträffade 20 år tidigare nåt fasansfullt.
Blodröd måne är Ellroy när han var som bäst. Febrig, våldsam och intensiv tar den andan ur läsaren.