Om Cornelis Vreeswijk

År 1993 började jag lyssna på Cornelis Vreeswijk, det var när boxen Mäster Cees Memoarer gavs ut. Jag skaffade detta mastodontverk och fick en ny idol, under en månads tid lyssnade jag inte på några andra skivor. Många av de bästa sångerna i boxen var då närmare 30 år gamla, men helt oanfrätta av tiden. De var lika fräscha och kändes lika aktuella nu som de måste gjort då. Han var sanningssägaren som talade om hur det var, hur det är. Dessutom var han förbaskat rolig. Om Cornelis Vreeswijk haft engelska som modersmål hade han blivit känd över hela världen.
I yngre år intresserade jag mig inte för Cornelis, för mig var han en rolig gubbe med skägg som sjöng "Hönan Agda" och som av någon anledning lät sig plåtas näck på omslaget till sin skiva med Taubetolkningar. Men jag blev hursomhelst nyfiken på den där boxen och, ja, på den vägen är det. Märkligt nog köpte jag i samma veva tre böcker av den danske författaren Dan Turèll. Vreeswijk och Turèll är för mig något av samma andas barn. Skönt antiauktoritära och de tar alltid den lille mannens parti. Perspektivet är den evige outsiderns.
Detta med anledning av att jag nu tagit mig igenom Klas Gustafsons Ett bluesliv. Berättelsen om Cornelis Vreeswijk. Årets läsupplevelse.