Boken Borg mot McEnroe

Med anledning av det nära förestående US Open: Här är den recension jag skrev i Östra Småland av Malcolm Folleys bok Borg mot McEnroe (Norstedts).


Nu har bokbranschen fått upp intresset för tennis. Häromåret kom Tim Adams I huvudet på John McEnroe, och nu denna bok som avhandlar tennisens guldålder, då uppgörelserna mellan Borg och McEnroe naglade fast oss i TV-soffan. Som titeln antyder handlar boken främst om Borg och McEnroe, men Jimmy Connors får också vara med en del och det är välkommet.
Herrtennisen i dag lider av ett stort problem: brist på intressanta karaktärer. Roger Federer må vara den bäste spelaren någonsin, men dels saknar han utmanare, dels har Federer, precis som förre världsettan Pete Sampras, svårt att engagera publiken. Till skillnad från Björn Borg, som orsakade rena Beatleshysterin i Wimbledon, och John McEnroe, som inte lämnade någon oberörd. McEnroe var spelaren man älskade att hata, eller hatade att älska. Hur mycket jag än beundrar Federer för hans exceptionella skicklighet, så väcker han inga som helst känslor i mig. Kanske tittar jag när han tar sin femtioelfte Grand Slamtitel, kanske inte. Antagligen inte.
Herrtennisens verkliga storhetstid inföll 1979 till 1981. Björn Borg och John McEnroe stred om vem som var bäst i världen och i skuggorna lurpassade den detroniserade mästaren Jimmy Connors. Deras rivalitet lyfte tennisen till en ny nivå. Den iskallt fokuserade Borg och den geniale slyngeln McEnroe bjöd på många oförglömliga dueller. Kontrasterande spelstilar, kontrasterande personligheter, i denna bok skildrade av en författare med blick för såväl tennis som människor. Boken slutar så klart med en ingående skildring av Wimbledonfinalen 1980. Oavsett hur många gånger jag läser om den oerhörda kraftmätningen på centercourten så kan jag aldrig få nog. Det finns ju alltid lite till att berätta.
Vem var egentligen bäst? Och vem var störst? På den andra frågan svarar jag Borg, som tog elva Grand Slamtitlar trots att han drog sig tillbaka som 25-åring, men McEnroe var en mer komplett spelare. Det var han som fick Ice-Borg att smälta.
McEnroe fick passande nog sitt genombrott i Wimbledon punksommaren 1977. Han kom dit som okänd och oseedad 18-åring och med sitt beteende skrämde han slag på de knarrigt konservativa arrangörerna. McEnroe var som en korsning av Ilie Nastase och Johnny Rotten, det sista Wimbledon ville ha men, skulle det visa sig, exakt vad tennisen behövde. McEnroe skrek och kastade racketen, svor och klagade på domslut, men spelade också fantastisk tennis och var på vippen att få Jimmy Connors på fall i semifinalen. För att kunna lyfta sitt spel till mästarnivå behövde McEnroe släppa ut ånga då och då. Tennisvärlden reagerade med bestörtning och chock. Det hela var mycket underhållande. Tennis kan vara det, men lika spännande som under eran med Björn Borg och John McEnroe blir det kanske aldrig mer.