Sonic Pop

Var nere på stan och försåg mig med nya numret av Sonic. Förr om åren var jag prenumerant, men till slut brydde jag mig inte om att förnya prenumerationen. Dock köper jag fortfarande varje nytt nummer. Mitt förhållande till Sonic är med andra ord en aning komplicerat. Det är inget fel på Sonic, och jag är glad att tidningen finns kvar. Men. Mellan 1992 och 1999 fanns ett annat, betydligt bättre, musikmagasin i Sverige. Jag talar om Pop, den bästa musiktidning jag någonsin läst. Redaktionen bakom Pop hade enorma ambitioner och redan i det tredje numret fann tidningen sin form. Som läsare, prenumerant, hade man aldrig en aning om vad kommande nummer skulle innehålla, man visste bara att det skulle vara intressant. Och förbannat välskrivet. Jag var 30 när första numret av Pop gavs ut, en 30-åring med en mycket välfylld skivhylla. Pop lärde mig oerhört mycket och förändrade i viss mån mitt förhållande till musik. Den skapades av personer som älskade popmusik över allt annat. Bland de många höjdpunkterna i Pops historia vill jag särskilt lyfta fram Jan Gradvalls intervju med J. Mascis från Dinosaur Jr, Kjell Häglunds möte med Paddy McAloon från Prefab Sprout, Mats Olssons artikel om Los Lobos samt Andres Lokkos Morrisseyintervju.
Sonic däremot ger mig aldrig samma kick. Visst, tidningen är rätt snyggt gjord, skribenterna är kunniga och det är inget fel på texterna, men jag saknar det där extra och jag saknar framförallt de där överraskningarna som Pop bjöd på.
I nya numret av Sonic gläds jag åt recensionen av M Wards Post-War, och suktar efter den enorma Everly Brothersboxen som också recenseras, suktar förgäves dock för om man ska ha råd med den måste man vara närapå miljonär.