Costello på Dalhalla

Elvis Costello spelar på Dalhalla i sommar.
Tror jag ska ta och åka dit, det var länge sen jag bevistade en Costellokonsert. Första gången jag såg honom live var på Olympen i Lund den 30 augusti 1979, det var skitbra. Vi i publiken satt snällt ner på plaststolarna men efter tre låtar sa Elvis "It´s alright to stand up if you want to" och då rusade vi fram mot scenen. Jag hamnade längst fram mot scenkanten och glömmer aldrig när jag rörde vid hans sko (han hade grymt snygga skor, dessutom), jag tryckte liksom lite grand – men absolut inte hårt; jag ville bara känna om han var verklig, om han fanns på riktigt och det var han och det gjorde han.
Just i det ögonblicket spelade han "What´s so funny bout peace love and understanding", ett av de fyra extraumren. Kanske var det bara som jag inbillade mig, men det kändes som om han trivdes rätt bra med oss. Hans image vid denna tid var Arg Ung Man Som Spottar Och Fräser I Mikrofonen, men vadå, image är en sak, människan bakom denna image en annan.
Jag har kvar konsertaffischen, den hänger i hallen bakom glas och ram. Costello poserar som vore han 70-talets Buddy Holly. Fräckt!
Året därpå såg jag Costello and the Attractions i Karlshamn, det var sisådär. Min tredje Costellokonsert var på Olympen i november 1983, mycket bra, minns att han öppnade med en ösig version av "Mystery dance". Och så såg jag Elvis och T. Bone Burnett i Stockholms konserthus i november 1984, de spelade 18 extranummer; något som fick till följd att Micke och jag missade tåget hem. När vi kom till stationen hade sista tåget gått, vi fick traska omkring hela natten i ett vinterkallt och ogästvänligt Stockholm city. Men vadå, vad gör man inte för 18 extranummer.