The Perfect Distance

När jag i går kom till jobbet låg en påse med cd-skivor och väntade på mig. Skivorna var från Janne A, min skivsamlande vän i Lund. Han har bränt ett antal avsnitt av Bob Dylans radioshow, lyssnar i detta nu på ett av programmen, det handlar om väder. Kul, anspråkslös och avspänd ton, och vilka låtar han spelar!
Jag fick också tillbaka boken The Perfect Distance, Pat Butchers högklassiga porträtt av de engelska löparna Sebastian Coe och Steve Ovett, båda olympiska mästare i Moskva 1980.

Ingen från de brittiska öarna har haft ett löpsteg lika fulländat som Sebastian Coe. Att löpa föreföll honom lika naturligt som att andas. Media gjorde en stor affär av den påstådda rivaliteten mellan Coe och Steve Ovett. I mångt och mycket var de varandras motsatser. Coe var den välbärgade, statsmannamässige gentlemannen, en man som tillhörde premiärminister Margaret Thatchers konservativa parti. Den mer oborstade Ovett var arbetarklass, han kom ur enkla förhållanden i badorten Brighton, där man nu rest en staty för att erinra om hans många segrar, och han röstade på labour.
Det påstods att Coe och Ovett avskydde varandra, en uppgift som var långt ifrån sanningen. Men historierna om den påstådda missämjan mellan löparna sålde massor av tidningar i Storbritannien. Coe framstod som den sympatiske av de två, men det kan mycket väl ha berott på att han var mer slipad och intresserad av att ha en bra relation med media. Ovett var inte rädd för att säga vad han tyckte och han krusade inte någon. Lite grand var han en friidrottens John McEnroe.

The Perfect Distance borde vara obligatorisk läsning i de svenska skolorna. Hur ska vi annars kunna få fram ett par medeldistansare av yppersta världsklass?