Talkin´ bout my generation

Lloyd Coles Antidepressant är nog årets mest underskattade platta. Det kan mycket väl vara Coles bästa soloalbum, ja jag menar precis vad jag säger, men alltför få har köpt det, alltför få tycks minnas mannen som givit världen hits som “Are you ready to be heartbroken”, “Brand new friend”, “No blue skies”, “She´s a girl and I´m a man”, “Lost weekend”, “Perfect skin”.
Jag började lyssna på Lloyd Cole hösten 1984, en kompis tjatade och tjatade och jo, jag fick hålla med om att det var rätt fräckt och Coles buttra smartness tycktes mig också kopplad till en rätt ödmjuk och anspråkslös inställning. Jag fastnade för texterna först, ordrikedomen, alla snygga referenser, hur han droppade namn, bok- och filmtitlar, jag hade ju också läst böckerna och sett filmerna, jag förstod precis varför han sjöng om Norman Mailer och Eva-Marie Saint.

Cole är en generationskamrat, han är ett år äldre än jag, född 1961.

Lean over the bookcase
If you really want to get straight
Read Norman Mailer
Or get a new tailor
Are you ready to be heartbroken?
Are you ready to be heartbroken?
Are you ready to bleed?

Hans första platta kallades Rattlesnakes, detta som en hyllning till Joan Didion. Sista plattan med The Commotions hette Mainstream, mycket rolig titel. På nämnda album finns fina “Hey Rusty”, skandalöst bortglömd och/eller nonchalerad pärla som aldrig finns med på Best of-skivorna. Jag vet nu att jag kommer att spela “Hey Rusty” väldigt många gånger denna helg.

I mitten av 1990-talet skildes våra vägar. För gott, trodde jag då. Ja, jag trodde, inbillade mig att jag var färdig med den typen av smarta poplåtar, framförallt var det nog Don´t Get Weird On Me Babe som fick mig att tröttna.

Man inbillar sig så mycket.

Nu, drygt ett decennium senare, har Lloyd Cole fru, barn och Saab och bor i en amerikansk villaförort, han trivs med att dona med huset och styra upp grillfester i kvarteret. Och som 45-åring gör han musik som känns minst lika intressant och tilltalande som den han skapade för 20 år sedan.

“I didn´t see it coming” säger precis så mycket om medelåldern som bör sägas i en poplåt.
Och titelspåret kan mycket väl vara en av årets tio bästa låtar.

You’re doing nothing I’ll come over
We’ll watch 6 feet Under
And then we’ll maybe get around to your condition
With my medication I will be fine