A propos Wallanderdeckarna

Alltså, jag kan aldrig bestämma mig för vad jag tycker om Henning Mankells romaner om Kurt Wallander. Jag tyckte om den första...tror jag. Mördare utan ansikte var rätt spännande och jag gillade Mankells språk, men Hundarna i Riga fattade jag aldrig. Vad hade Wallander i Baltikum att göra, kan någon förklara det? Jag kämpade mig igenom Den vita lejoninnan, en rätt hopplös historia, men tyckte rätt bra om Mannen som log. Nåväl, en dag stod jag framför min bokhylla och fick syn på alla dessa Wallanderdeckare. Plötsligt stod jag inte ut med att ha dessa böcker i min bokhylla, jag ville inte se dem enda gång till. Jag plockade fram en papperskasse, la ner böckerna i den och åkte till stans bästa anitkvariat där jag fick en liten slant för de sex eller sju böckerna. Lättad och glad i hågen åkte jag hem.
Men det var då, och nu ångrar jag mig så smått. Så dåliga var de väl inte... Eller? Det skulle kännas jobbigt att åka till antikvariatet och köpa tillbaka böckerna. Fast det är klart, jag behöver ju inte köpa alla. Bara Mördare utan ansikte och Mannen som log...och kanske Steget efter. Ja, den var väl egentligen ganska bra...