Countrykrönika

Apropå mitt tidigare inlägg om Dansar med vargar. Denna krönika publicerades i Östra Småland i våras. Rubriken: Minst lika provocerande som punken


När familjen var i Uppsala ägnade jag flera timmar åt att rota igenom våra alldeles för många videoband. Valde ut ett som såg gammalt ut och upptäckte till min stora glädje att bandet innehöll en inspelning av dokumentären Elvis Costello i Nashville. Programmet sändes i SVT hösten 1981, vi hade då en hyrvideo hemma, och kassetterna var svindyra men jag köpte en i alla fall, för jag ville så gärna spara programmet. Elvis var vid den tiden en av mina stora hjältar. Förresten, han är fortfarande en hjälte, även om jag har svårt för en del av hans senare produktion.
Nashvillelegenden Billy Sherill visar sig vara en obehaglig figur som hellre kör motorbåt än producerar Costellos skiva, vilken fick titeln Almost Blue. Elvis framstår däremot som precis så intelligent och sympatisk som jag hade hoppats. Skivan spelades in under loppet av några få dagar i maj 1981, den blev sisådär. Då tyckte jag att den var skitbra såklart men i dag, när jag kan mycket mer om country, kan jag säga att låtvalet inte kunde varit bättre. Vilket är mer än man kan säga om en del av Costellos versioner, men jag tycker ändå om skivan. Den öppnade många dörrar för mig.

Men frågan är: när ska svenskarna börja ge countrymusiken den respekt den förtjänar? Säg att du gillar countrymusik och du får höra en massa snack om "hästjazz" och "smörmusik". En annan vanlig kommentar är "du gillar väl inte smörig country typ Garth Brooks och såna?". Om jag säger att jag gillar pop, då slipper jag svara på om jag också gillar Backstreet Boys eller Smokie. Men när jag berättar att jag gillar country, då ska jag tvingas i försvarsställning.
Det finns, eller fanns, också en politisk aspekt. Det har lugnat ner sig nu, countryn utmanar inte på samma sätt som förr. Men jag minns hur jag i yngre år nästan ville gömma skivpåsen när jag träffade countryhatare som förknippade musiken med reaktionära åsikter. De trodde på fullt allvar att om man tyckte om Hank Williams och Merle Haggard stod man politiskt strax till höger om John Wayne och hunnen Attila. På sätt och vis fann jag allt det där ganska roande, för jag var ju bara ute efter att hitta bra musik, smakpoliser har aldrig påverkat min syn på saker och ting. Vad musiken kallades, pop, rock, punk, ska, country eller reggae, var inte så viktigt. Elvis Costello skiftade musikalisk kostym från album till album, han lät nyfikenheten styra och den inställningen hade jag som skivköpare inga problem att anamma.
Bara några år tidigare hade jag varit med om liknande upplevelser. Punken väckte mitt musikintresse på allvar. Jag älskade Sex Pistols och The Clash, men vissa hatade allt vad punken stod för. Sommaren 1977 var det inte riskfritt att gå på stan iklädd en Sex Pistols-tröja.

Jag har aldrig varit i USA, men är svag för hur countrymusiken omfamnar de populärkulturella myterna. USA är, för mig, framförallt landsbygd, vid kusterna finns mångmiljonstäderna. Countrymusiken mår bäst på vischan och visar upp en värld befolkad av ensamma och sorgsna skäggstubbsmän med flanellskjorta, slitna jeans och boots. Motorvägarna är oändliga och omgivna av syltor där kaffet är blaskigt och servitriserna flirtiga, jukeboxarna tystnar aldrig och alla låtar berättar att det var bättre förr. Jag gillar det där, jag gillar det väldigt mycket.
Jag började lyssna på country sedan en sju år äldre bekant tipsat om Gram Parsons och något år senare gavs alltså Almost Blue ut. Med åren har min kärlek till countryn blivit allt starkare. Visst görs det en massa skit som etiketteras country, men herregud, hur mycket dynga har inte sorterats in som pop eller rock.
Jag vill gärna passa på att citera den danske författaren Dan Turèll. Han skrev att det krävs minst två skilsmässor för att till fullo begripa sig på country. Turèll hade fel, men håll med om att det var en kul formulering. Dan Turèll lyssnade garanterat inte på Garth Brooks, men han gillade Johnny Cash. Så fick Turèll heller aldrig det svenska genombrott han så väl förtjänade.

Janne Adeen