Favoritdeckare, del 2

Favoritdeckare 2: James Ellroy: Nåd för de döda (Bra Böcker)

Det finns 93 Robert B. Parker, 54 James Patterson och 17 John Grisham.
Däremot finns det bara en James Ellroy.
Ingen är som Ellroy, ingen skriver som Ellroy. Ingen är heller lika skrytsam och snar till drastiska kommentarer.
James Ellroy tycker att han är världens bäste kriminalförfattare, fast det
tål att diskuteras. Men en gång i tiden var Ellroy den store stilbildaren.
På 1980-talet, närmare bestämt. Med honom blev den hårdkokta amerikanska kriminalromanen ballistisk.
Nåd för de döda gavs ut i USA 1986, under titeln Suicide hill. Denna roman är sista delen i trilogin om den hyperintelligente men klart skruvade polisen Lloyd Hopkins. Ellroy har sagt att han skapade Hopkins som en motpol till den filosoferande privatdetektiven och han lyckades sannerligen.
Lloyd Hopkins är en i grunden solkig skitstövel som vanemässigt bryter mot lagen, struntar i alla direktiv och vänsterprasslar med nästan varenda
kvinna han möter. Fru Hopkins har fullt logiskt lämnat stan och tagit de tre
döttrarna med sig.
Också polisledningen har fått nog av Hopkins bravader och sätter därför in
motåtgärder. ”Galne” Lloyd Hopkins, den skickligaste mordutredaren vid Los Angelespolisen, är på väg att få kicken av medicinska skäl. Mannen har gått över gränsen, inte en gång för mycket utan hundra. Minst.
Som en taktisk manöver av polischeferna får Hopkins ta hand om en våldsam trio som hittat ett nytt sätt att plundra banker. Genom att kidnappa
flickvännen till en gift banktjänsteman hoppas de kunna lägga vantarna på en förmögenhet. Bankkillen har ju tillgång till massor av pengar på jobbet och
borde därför kunna skaka fram lösensumman snabbt som ögat.
Det hela avlöper emellertid inte som trion planerat och snart vänder Lloyd
Hopkins upp och ned på Los Angeles för att gripa tre polismördare. Han är
högst angelägen om att bättra på sitt minst sagt skamfilade rykte. Vad
Hopkins däremot inte vet är att fienden finns alldeles intill honom.
James Ellroys deckare är djupt originella, den ende deckarförfattare som kan jämföras med honom är Joseph Wambaugh. Faktum är att Ellroy-deckarna också bär ett visst släktskap med Fjodor Dostojevskijs ödesmättade romaner.
Gemensamma nämnare är intensiteten och den psykologiska skärpan, de
mardrömslika storstadsskildringarna där människorna kallsvettas av ångest och mardrömmar. Om Dostojevskij vuxit upp i smogens och knarkets Los Angeles hade han kanske också skrivit högspänningsladdade deckare.
Hos Ellroy är alla på väg en plats någonstans där borta, ett ställe som bara måste finnas och som är så mycket vackrare och bättre. De försöker ta sig dit för att finna försoning, men de kommer aldrig fram. För det finns ingen fristad för aktörerna i hans kriminalromaner. De trycker gaspedalen mot
golvet och dundrar i full fart mot evigheten.