Mer om Tom Waits

För att fortsätta på Tom Waitstråden. För 15 år sedan läste jag en artikel, reportern (jag har glömt vem som skrev texten, minns inte heller vilken tidning det var) var till sig, han hade nämligen mött – i betydelsen fått syn på – Tom Waits på en djurpark i Los Angeles. Vad som förvånade vår reporter var att Waits var så snyggt klädd och att han var där med sina välkammade barn, Tom Waits visade sig alltså vara ungefär som vilken helgstajlad småbarnspappa som helst. Han var inte där som Tom Waits, om ni fattar.
För mig är Tom Waits en artist som är oerhört mån om att vårda sin image, sitt privata jag har han knappast lust att visa upp för journalister. Och varför skulle han? På sina första plattor balanserade han ibland på gränsen till att bli en parodi på sig själv, det blev liksom lite för många rumlarskildringar från nattöppna barer, men från Swordfishtrombones och framåt har han uppnått en position som en av rockmusikens få verkligt originella röster. Men han berättar bara genom sina låtar, mer personlig än så vill han inte bli med oss.
Och det är helt okej för mig.