773 låtar och en booklet

Efter lång betänketid, efter att ha vägt för och emot ett bra tag, till dess jag insåg att det inte fanns något val så slog jag till och skaffade The Complete Bob Dylan på iTunes. 773 låtar! Rubbet! Inklusive 42 rariteter! Plus en digital booklet på sådär 130-140 sidor!
Det var egentligen kört så snart jag fick syn på boxen i fråga.
Inte en chans att jag skulle kunna stå emot.

Det tog drygt ett dygn att ladda ner det här, under så lång tid tid hinner man tänka en del, jag hade egentligen inte råd med denna utsvävning, men jag kan än mindre tänka mig att vara utan denna praktbox, boxarnas box.
Jag hade en gång i tiden rätt mycket Dylan på vinyl, mycket men inte allt. För 15 år sedan sålde jag av min vinylsamling och när jag sedermera började köpa cd-skivor valde jag främst sådant som då var nytt och aktuellt och som jag inte hört tidigare, jag hittade tipsen främst i tidningen Pop, salig i åminnelse, detta i stället för att köpa ännu ett ex av Exile on Main St, Blonde on Blonde, Astral Weeks och så vidare. Jag var nyfiken och ville ta mig vidare, djupare ner och så nära popmusikens källa som möjligt. Ju närmare källan, desto bättre låtar.

Men med tiden såg jag naturligtvis till att skaffa Exile on Main St, Blonde on Blonde, Astral Weeks och andra klassiker på cd. Jag har således rätt många Dylanskivor på cd, många men inte alla. Om jag hade haft alla, hade jag inte kunnat motivera ett iTunesköp. Tror och hoppas jag.
De 42 rariteterna då? Jag gillar dem skarpt, men en Dylanolog jag känner är inte det minsta imponerad. Fast han har ju precis hur många bootlegs som helst, och sånt har jag aldrig varit så där jätteintresserad av. Jag är ingen samlare på det viset, har aldrig varit, fast jag tackar såklart inte nej till en bra skiva.

Frågan är – kan någon artist matcha den här boxen? För några år sedan brände jag av Hank Williamsboxen, 10 cd, omkring 250 låtar – men det är ju ingenting egentligen, bara ett skrap på ytan vid en jämförelse. Den nya, ljuvliga Elektraboxen, Forever Changing, rymmer drygt 100 spår – så futtigt.

Den senaste veckan har jag bara lyssnat på Dylan, har nu gått igenom hela boxen och är inne på andra varvet. Som i går: Love and Theft till frukosten, Unplugged när jag gick promenad med hunden, Pat Garrett & Billy The Kid i iPoden medan jag yrade omkring på stan efter julklappar, Street Legal när jag gick till affären här i förorten och så Nashville Skyline i lurarna på kvällen.

Ett par plattor hade jag inte tidigare hört, Real Live och den med Grateful Dead. Vissa plattor hade jag inte hört på många år, att nu få höra dem igen, med bättre ljud, är ibland fullständigt sensationellt.

Jag är glad att jag slog till och vet nu att det är sant som ordspråket säger: whatever makes you happy, will make you poor.