Idrottsmyt om vinnare och förlorare

Det finns ett uttryck som säger att snälla killar alltid blir tvåa. Det där har jag aldrig trott på, jag tror tvärtom att det är just de snälla idrottarna som har störst chans att bli vinnare.

Tanken att det är just de snälla killarna som plockar hem titlarna slog mig under VM-finalen i pingis 1989, när Sverige mosade Kina med ofattbara 5–0. En prestation fullt jämförbar med 5–0 mot brassarna i fotbolls-VM, fast det har ju ingen klarat förstås.
Pingismästarna J-O Waldner, Jörgen Persson, Mikael Appelgren och Erik Lindh är hur snälla och trevliga som helst, spelare som inte tvekar att korrigera ett domslut även om det är till deras egen nackdel, men också vinnartyper ut i fingerspetsarna. Deras många segrar fick mig att fundera på det där talesättet, som menade att man måste vara elak för att vinna.

Varför skulle "elakhet" vara en vinnaregenskap? Peka på en snällare idrottsman än brottarjätten Alexandr Karelin och du pekar rätt ut i det blå. Vem vann flest tennistitlar, den vänlige Mats Wilander eller Ilie "Nasty" Nastase? Vem är mest meriterad, Peter Forsberg eller den elake Eric Lindros?

Jag har säkert 100 gånger tänkt utveckla dessa tankegångar i en krönika, och inser nu att den krönikan är till hälften skriven.