På tårna – alltid

Många tycker att Bruce Springsteen på sitt synnerligen ordrika debutalbum, Greetings from Asbury Park, N.J., låter som den nye Dylan. Jag har aldrig fattat hur man kan göra den jämförelsen, Springsteen har aldrig varit den nye någon, även om Dylan sa I hear you´re the new me vid det första mötet mellan dem.
Men en likhet mellan Dylan och Springsteen är att de strävar efter att hålla sina medmusiker på tårna, hela tiden. Den som spelar med Bruce eller Bob kan aldrig kosta på sig att slappna av. Jag har många gånger hört medlemmarna från E Street Band berätta hur Springsteen plötsligt frångår den i förväg uppgjorda låtlistan, och hur de andra i bandet då snabbt måste ställa om sig.

Jag vet att Dylan gör likadant. Jag läste en gång en intervju med Daniel Lanois, det var efter Time Out of Mind. Han berättade att i samma ögonblick som han tryckte på inspelningsknappen så ändrade Bob Dylan ackord och tempo i "Not dark yet". Och med det i åtanke, nog märker lyssnaren att det uppstår ett ögonblick av häpnad i studion? Jag tycker i alla fall att det är så. Lanois var också besviken över att den version som hamnade på albumet inte var lika vass som det man åstadkom under repetitionerna i studion. Där ser man, jag trodde faktiskt inte att det gick att överträffa albumversionen som jag för övrigt lyssnar på just i detta nu.