Den sista föreställningen

I går såg jag om en av mina absoluta favoritfilmer, Den sista föreställningen. Första gången jag såg den var jag 17 år, då tyckte jag att den var den bästa film jag sett. Kanske är den fortfarande det. Skildringen av hur det är att befinna sig i den där smärtsamma åldern någonstans mellan ungdomen och vuxenlivet, småstadstristessen, de förlorade illusionerna, allt det där grep mig då och det griper mig precis lika hårt nu.
Hollywood har en förmåga att förvandla bra romaner till smörja, men har lyckats bra med flera av Larry McMurtrys böcker. Hud, Ömhetsbevis, Den långa färden (TV-serie) och så Den sista föreställningen. Fast Texasville minns jag som ganska tråkig.
Jag har också, äntligen, hunnit med att se Capote. Suverän film. Philip Seymour Hoffman är fantastisk i huvudrollen. Han var nog värd den där Oscarstatyetten, trots allt.