Pop-teori
Det här med stora artister...En del av deras storhet ligger i det att de tvingar publiken att ta ställning. För eller emot, det finns inga mellanlägen. Bruce Springsteen, Bob Dylan, Van Morrison, Prince, Morrissey... man kan inte vara likgiltig inför deras bästa skivor. En del gillar inte artisterna i fråga, men knappast någon med ett genuint musikintresse kan rycka på axlarna åt Springsteen, Dylan eller Morrissey. Man måste tycka något om dem och deras låtar, det är bara så.
Du kan rycka på axlarna åt Lena Ph, du kan vara fullständigt likgiltig för Tomas Ledin, men du kan inte vara likgiltig för Springsteen.
Det här är ingen ny insikt, egentligen. Jag har nog alltid vetat att om en skiva är riktigt jävla bra, då kommer många att avsky den.
Till storheten hör också det unika uttrycket, den särprägel de stora artisterna sätter på sina verk. Man hör omgående vem det är, även om det inte låter som de brukar göra. Men man hör att det är den äkta varan, inte någon av de många kopiorna.
posted by Janne A @ 4:08 PM
8 Comments:
Du har en poäng, men när det gäller Springsteens största stunder ligger jag nog precis mitt emellan; varken för eller emot.
Men i övrigt håller jag med dig ;-)
Sista resan: Det är bra, min teori får både stöd och lite motstånd, det är som det ska vara :–)
"Till storheten hör också det unika uttrycket, den särprägel de stora artisterna sätter på sina verk. Man hör omgående vem det är, även om det inte låter som de brukar göra." Precis! Så är det. Och jag struntar i t.ex. om Van the man gör samma skiva om och om igen. Om det är bra är det bra.
Thomas: Jag gillar att Van the Man tjurskalligt håller fast vid sin formel och alltid kör på i samma gamla hjulspår.
Hej! Jag har länkat till din blogg från Aftonbladets läsarblad i dag, med anledning av din Springsteen-text.
Mvh Katarina, Läsarbladet, aftonbladet.se
http://www.aftonbladet.se/ettor/webb/2927_normal.html
Håller inte med om Bruce Springsteen. Tyckert han är okej som artist men inte mer. Jag har inget emot honom. Men han får mig inte engagerad. Han är duktig på det han gör, men han berör mig inte.
Så faktisk så kan jag rycka på axlarna och säga jasså. Den där magin som många vill ge honom ser jag inte. Vissa låtar är okej meninte mycket mer.
Discovery: Ok.
Vill göra ett tillägg till min tidigare kommentar. Av de artister du räknat upp så är det knappt någon av dem som riktigt berör mig.
För mig är det det instrumentala som avgör om jag ska ta till mig musiken eller inte. Om texterna sedan är bra så är det ett plus. Allra bäst blir det när text och musik hänger ihop som en helhet.
Jag är en progrockare som först och främst vill ha bra och välgjord grundmusik. Om den inte är bra så blir jag likgiltig eller kanske slölyssnar.
Många artister slår och blir omtyckta av många. Det är okej för mig att andra gillar det. Själv vill jag ha mer än att det svänger eller har ett bra sound. Jag tröttnar snabbt om det blir för enformigt.
Jag säger inte att en musikstil skulle vara bättre än en annan. Jag föredrar progrock, artrock eller symfonirock som en del också kallar det. Gillar också sk jazzfusion. Om det saknas inslag av min smak så berör det inte mig.
Så är det nog för de flesta.
Nu råkar Bruce Springsteen, Prince, Bob Dylan mm inte vara min musiksmak. Jag har däremot förståelse för att andra gillar deras musik.
Post a Comment
<< Home