Julklassiker

Vilken filmkväll det var i går. Först Ett päron till farsa firar jul, med den oslagbare Chevy Chase i huvudrollen. Chase är min favoritkomiker, han har timingen, mimiken men också värmen. Det spelar ingen roll hur tunt manuset är, hur förutsägbar och ytlig historien må vara, Chevy är alltid bra och det är så lätt att tycka om honom. Hans rollfigurer är välmenande och ambitiösa, de vill så väl och månar om sina nära och kära. Han har hjärta, till skillnad från många andra komiker.
Ett päron till farsa kunde varit en femstjärnig komedi, men den tappar fart och handling efter så där 45 minuter. Då träder nämligen en våldsamt överspelande Randy Quaid in i handlingen, han ska göra en sluskig lantis, men är så dålig att det är rent pinsamt.



Och därefter var det dags för Livet är underbart, klassikern med James Stewart och, inte minst, Donna Reed. Jag hade inte sett den tidigare, men den var precis så bra som jag väntat mig, det var svårt att hålla tillbaka tårarna, jag är inte säker på att jag lyckades.
Måbrafilmer kan inte bli bättre, ljuvligare, mer sentimentala än så här.
Det var mycket Dickenskänsla över historien, och det kan ju aldrig vara fel.

What is it you want, Mary? What do you want? You...you want the moon? Just say the word and I'll throw a lasso around it and pull it down.

Snyft.