Ett skickligt utfört trick?

Som det brukar heta: trust the art, not the artist.
Faktum är att när artisten Tom Waits tog sina första stapplande steg på scenen var det som folksångare. Han var alltså ännu en i raden av singer-songwriters, de var många på det tidiga 1970-talet, många av dem var desutom väldigt bra, konkurrensen var mördande, varken topplistorna eller skivbolagen hade obegränsat med utrymme för känsliga och veka trubadurer.
När Tom Waits började göra plattor, debuten Closing Time gavs ut 1973, presenterade han sig som det poetiska fyllot, men tänk om allt det där bara var en roll han spelade? En roll han spelade för att han kunde, för att han insåg att den hade en publik, för att han gillade att hänga på barer och för att han förstod klientelet där. Han kände dem, kanske kände han också för vissa av dem, åtminstone om de hade en bra historia att berätta. Historier som han kunde använda i sina låtar.
Waits är först och främst en oerhört noggrann artist som verkar i en tradition; han ville hitta en egen nisch och nog lät som om han levt det han sjöng – för han är ju skicklig. Men jag tror med bestämdhet att bohemen Tom Waits är en illusion, ett trick. Hans låtar är däremot ingen illusion, de är högst verkliga, djupt originella, och – tror jag – frukten av många års strävsamt slit. I de slamriga, brötiga, brölande och gnisslande låtkonstruktionerna finns en koncentration som brinner med en svetslågas intensitet.
Nå, ta det här för vad det är, det är min enkla teori, jag vet inte särskilt mycket om Tom Waits, men jag har lyssnat mycket på hans musik, och jag har lyssnat noga.
Jag såg honom live i Göteborg den 27 oktober 1985, jag glömmer det aldrig, vilken show, vilken publikdomptör, vilken scennärvaro och vilket suveränt band. Bara Springsteen är bättre live.