En religion i Fjällrävenjackor

Det här med klimathotet känns allt mer som en ny religion där översteprästerna känns igen på sina Fjällrävenjackor. Människan har gjort fel, måste nu visa att hon ångrar sig, att hon är redo för botgöring, det vill säga något slags miljöskatter som införs på allt möjligt. Vi ska ner på knä inför överheten som kanske kanske, om vi betalar tillräckligt mycket i miljöskatt, ser till att rädda världen. Skräm oss med domedagen och vi faller på knä och erbjuder oss att betala vad som helst, bara vi skonas, det är så det funkar.

Och när alla miljöexperter som får komma till tals säger samma sak i TV, radio och tidningar, då blir jag misstänksam. För ett ge ett exempel: Hur ska dagens vetenskapsmän kunna säga hur livet – och klimatet – på denna planet ter sig om 100 år? Gå 100 år tillbaka i tiden, vilken vetenskapsman kunde då förutsäga 1900-talets oerhörda tekniska utveckling? De är ju vetenskapsmän, inte siare.

För övrigt borde väl denna varma vinter vara skonsam mot miljön – det går åt mindre energi för att värma upp våra bostäder, det är väl egentligen jättebra?

Om Zlatan och Lagerbäck

Men...tänk om det inte alls är någon fnurra på tråden mellan Zlatan och Lagerbäck. Tänk om det är så enkelt att Zlatan inte vill riskera något för en träningslandskamp, Inter har ju ligan och Champions League att tänka på också.
Tänk om det bara är det saken handlar om.

I min iPod just nu

The Hold Steady: Boys And Girls In America.
Carla Bruni: No Promises.
Los Lobos: The Town And The City.

Tre kanonplattor.

Vinterfundering

Ok för att det är minusgrader men – måste det blåsa så?

Fråga om artisters "äkthet"

Minns inte om jag frågat detta tidigare men i vilket fall: vad innebär det när vi säger att en artist är "äkta". Jag vet inte hur många gånger jag hävdat att någon är äkta, eller inte äkta. Och så säger vi väl lite till mans. Men – vad betyder det?
Är det äkta bara för att man gillar det? Är det äkta för att det kommer från hjärtat? Är det äkta för att man verkar ha levt det man sjunger?

Det vore kul om ni bloggläsare kunde komma med lite kloka synpunkter här, för jag kan inte sluta fundera på detta.

Östran

Nu har jag börjat blogga på Östrans hemsida.

Federer

Jag måste bara se finalen i Australian Open på söndag, Roger Federer mot Fernando Gonzalez. Det blir Federers elfte Grand Slamfinal, hans facit hittills är nio segrar, enda förlusten kom mot Rafael Nadal i Paris förra året. Med tanke på Gonzalez sensationella framfart i turneringen tror jag att Federer står inför en tuff uppgift. Men det brukar ju passa honom bra, ska sägas.
Det är obegripligt att någon kan vara så överlägsen i en sport som tennis. Och tänk att Federer alltid är lika motiverad, hans vinnarinstinkt är nästan otäckt stark. Bortsett från en slagrepertoar utan brister så är han också grymt vältränad, har någon sett honom trött på en tennisbana? Jag har då inte gjort det. Den ende som kan matcha honom konditionsmässigt är Nadal.
Dessutom förefaller denne unge schweizare vara sällsynt avspänd och sympatisk, han är omvittnat generös mot fansen och framstår som en alldeles vanlig kille, det är bara det att han är den bäste tennisspelaren genom alla tider.

Om soppa och Los Lobos

Det fick bli tom yumsoppa i dag också, fast i dag med kyckling i. Sagolikt gott. Mitt omdöme från i går kvarstår: detta är den bästa soppa jag någonsin smakat. Faktiskt så god att mina ögon tårades, I swear.
Medan jag lagade mat lyssnade jag på Los Lobos, The Town And The City – den är skitbra. Såklart.
För knappt 20 år sedan började Mats Olsson skriva rätt mycket om Los Lobos, minns bland annat ett reportage från Slitz. Los Lobos är Olssons favoritband, jag föll först när Kiko gavs ut, 1992 tror jag det var.
Los Lobos är ju ett band som kan spela precis vad som helst, det spelar ingen roll vilken genre – tex-mex, country, folk, rock, blues, R&B, den här samlingen musiker behärskar allt. Precis som The Band eller The E Street Band.

Förresten: det finns inte många boxar är fullständigt nödvändiga men Los Lobos El Cancionero Mas y Mas är en sådan, fyra cd-skivor sprängfyllda av spelglädje, musikalitet, upptäckarlusta och kärlek till musiken.

Soppa

Till lunch gjorde jag thailändsk tom yum-soppa med torskfilé och citrongräs.
Och det måste bara sägas – jag har aldrig ätit en godare soppa. Aldrig någonsin.
Jag har alltid gillat soppor, kanske allra mest vintertid när det är kallt och ruggigt och snöigt och isigt och jävligt och snålblåsten viner och skär genom märg och ben. Då behöver man något varmt och mustigt för att tina upp igen, som just en soppa. Men på de svenska krogarna har man under de senaste 20 åren alltmer gått ifrån att servera soppor. Undantag finns, och det är jag glad för. Utomlands däremot är det lätt att hitta restauranger vars soppor uppfyller också högt ställda krav.
Låt oss värna soppan!

Följ den där drömmen

Häromdagen skrev jag följande:
"De bästa samtida författarna är ju amerikaner, de bästa sångerna är skrivna av amerikaner, de bästa filmerna är amerikanska och de främsta komikerna är från USA."

En sak som jag alltid får mig på fall är alla dessa amerikanska låtar, böcker och filmer om att längta bort. Den där rastlösheten, den obändiga viljan att bryta upp och ge sig av, insikten att där borta finns något annat som är så mycket bättre och finare, strax bortom horisonten finns det som du letat efter i hela ditt liv. Så sätt dig i bilen, mata in en favoritskiva i cd-spelaren och pressa gaspedalen mot golvet.
I Sverige finns ett ordspråk som lyder gräset är inte grönare på andra sidan. I USA säger man follow that dream, och slår följe med John Steinbeck, Jack Kerouac, Woody Guthrie, Bob Dylan och Bruce Springsteen.

Martin Verkerk & Co

Jag bara älskar när en helt okänd tennisspelare sluggar och slår sig fram i turneringarna. Dessvärre inträffar det ganska sällan. Men här en lista över fyra sköna Grand Slamskrällar. De här spelarna lyckades mot alla odds nå varsin GS-final.

1. Martin Verkerk, Paris 2003.
2. Marcos Baghdatis, Australien 2006.
3. Victor Pecci, Paris 1979.
4. Chris Lewis, Wimbledon 1983.

Fem till eftersom det var så kul

Jimmy Martin: "Play Me Some George Jones Songs"
Phranc: "Gertrude Stein"
Tim Hardin: "Song for Lenny Bruce"
Lloyd Cole and the Commotions: "Sean Penn Blues"
The Thrills: "Whatever Happened To Corey Haim?"

10 låtar om personer

Wilco: “Bob Dylans 49th Beard”
Gorillaz: “Clint Eastwood”
Drive-By Truckers: “Steve McQueen”
The Replacements: “Alex Chilton”
Indigo Girls: “Virginia Woolf”
Phish: “David Bowie”
David Bowie: “Song for Bob Dylan”
Bob Dylan: “Blind Willie McTell”
Sonic Youth: "Marilyn Monroe"
Robyn Hitchcock: "Gene Hackman"

Los Lobos eller The Band?

Lyssnar på Kiko och funderar på om inte Los Lobos är till och med bättre än The Band. Det kan mycket väl vara så. Jag lyssnar i alla fall oftare på Los Lobos än på The Band.
Fast det är en av de fina sakerna med musik, man behöver inte välja. Och ändå...kanske blir det framöver en lista över de bästa amerikanska rockbanden.

Tankar i halkan

I morse halkade jag och hunden omkring på såphala cykelvägar. Tja, nu är vintern här och det är väl inte så mycket att säga om. Inte ens jag vågar hoppas på en snöfri vinter utan minusgrader och halka, vi lever ju trots allt i nordliga Sverige. Nå, jag är glad att vintern dröjde så här länge, tack så mycket för det.

Om vintern är mild beror det på växthuseffekten. Om vintern är sträng beror det också på växthuseffekten och om vintertemperaturerna är normala så ska de lik förbannat försöka skrämma oss med domedagsprofetior om vädret. Om det är så illa som de värsta växthuseffektfundamentalisterna vill hävda så – varför ens bedriva något miljöarbete? Det tycks ju ändå vara kört.
Men att skrämma medborgarna med den hotande undergången har alltid varit en bra affärsidé. Är det inte det ena så är det det andra.

Under promenaden satte jag iPoden på slumpvis låtval, alltid spännande. Först fick jag höra "Sweet Jane" av Cowboy Junkies, därefter "Just like Tom Thumb´s blues" med Nina Simone – den hade jag glömt att jag hade. Hur man nu kan glömma en sån sak. Ja, och därefter var det dags för Danny George Wilsons "Famous Mad Mile" och U2:s "Mothers of the disappeared" – kanonlåtar allihop. Så bra att jag nästan lyckades glömma hur kallt och halt det var.

Djurmysterium

Just i detta nu äter katten Tösen hundens mat. Hunden verkar inte bry sig, hon tittar förstrött på medan katten tömmer matskålen.
I morse var det tvärtom, då hann hunden äta upp hälften av kattens mat, innan jag ingrep – hunden får ont i magen av kattmaten.
Men det är något som inte stämmer här. Borde inte katter föredra kattmat före hundmat, och borde inte hundar föredra hundmat före kattmat?

Yiiiiiiiha

I dag tänker jag lyssna på Dwight Yoakam så mycket jag bara kan. Det är en sån dag, nämligen.
Tror jag börjar med Gone, sen blir det Buenos Noches From A Lonely Room (underbar titel), därefter torde det vara dags för Tomorrow´s Sound Today, tror jag rundar av med If There was A Way och Population: Me. Och sen kanske jag spelar samtliga plattor en gång till.
Yoakam är helt suverän, han gör traditionell country i Hank Williams anda men har tillsatt ett sting, en känsla för humor och en snärtighet som är helt hans egen. Han är grym på hjärta-smärta texter: i hans värld har Hon alltid sjappat och lämnat honom kvar ensam och grubblande. Inte sällan förstår han varför hon stack, som i suveräna "I'd avoid me too". Och hans "If teardrops were diamonds" är en av 2000-talets allra allra bästa och mest knäckande låtar. Där sjunger han duett med Willie Nelson. Just när man förstår att låten är en duett och man väntar sig att kvinnan ska ge sin syn på saken (varför hon stack, alltså) hörs i stället Willie Nelsons stämma. Han förklarar att visst är det synd om Dwight Yoakam, men det är ännu mer synd Willie själv. Briljant. Jag skrattade högt första gången jag hörde den, det var så oerhört överraskande med en manlig duettpartner i just den låten.
Dessutom gillar jag Dwight Yoakams konsekventa stil. Han har alltid cowboyhatt som är neddragen över ögonen, alltid slitna blå jeans som är så tajta att de måste vara påsprayade, alltid boots.

Håller med, till viss del

Efter frukosten satte jag mig för att läsa nya numret av S. Fastnade för Paolo Robertos krönika om landet Lagom – Sverige. Han har rätt många poänger i sitt tyckande, men på en punkt anser jag att han har uppåt väggarna fel. Det är när han skriver "Så fort något inträffar i samhället som inte 'mamma staten' kan skydda sina medborgare emot så utbryter panikångest i hela landet. Om vi inte ska dö i galna kosjukan så är det fågelinfluensan som kommer att ta kål på oss."
Jag tycker i stället att det var just svenska staten som var handfallen efter tsunamikatastrofen, jämför med Italien som hade betydligt bättre beredskap. Frågan om Estonia hanterades också på ett märkligt vis, ena dagen lovade regeringen att färjan skulle bärgas, sedan skulle den inte det, det var i själva verket omöjligt. Ok för att ett regeringsskifte kom emellan, men "mamma staten" kan definitivt inte få godkänt för sin hantering av Estoniafrågan.
Så det där med att staten och samhället i alla lägen skulle vara dadda åt oss, nej, det är en myt som upprepas ofta och i skiftande sammanhang men det gör den inte mer sann.

Jag intervjuade Paolo Roberto för 5-6 år sedan, han besökte då stadens boxningsklubb. Mycket trevligt samtal, han var både rolig och lättpratad, cineast och varm anhängare av James Ellroys neo noir-deckare.

2007

Dinosaur Jr gör comeback.
Vännen Hasse mejlar att Lucinda Williams nya kanske är hennes bästa någonsin.
Det cirkulerar rykten om en ny Dylanskiva redan i höst. Överblivet material från tidigare inspelningar.
Patti Griffin är också på gång med en ny skiva.
Skivåret 2007 är igång!

En sån dag

Vissa dagar ska man bara igenom. Såna när man har sån träningsvärk att man knappt kan röra sig, än mindre ta promenader med hunden men man gör det ändå, för att man måste, och det enda sättet att trösta sig på är att åka till Helen & Jörgens och äta deras delikata pyttipanna med aioli och när man kommer hem stjälper man i sig en kopp nybryggt kaffe och så tar man lite toscakaka innan man ger sig ut i regnet.
Sen mår man ganska bra.

Hey Rusty

Lloyd Coles mästerliga "Hey Rusty" är den mest spelade låten i mitt iTunes, 112 spelningar hittills. Cole var bara 25-26 när han skrev den, ändå visste han redan en hel del om det som brukar kallas medelålderskris.
Cole har gjort många bra låtar men ingen har någonsin drabbat mig lika hårt som "Hey Rusty". Kanske för att den liksom tar vid där "Bobby Jean" och "No surrender" slutade.

Then I got a job
White collar
Turn coat
You just spun around and walked
Said we wouldn't meet again
Hey Rusty don't hang up

Jag var ung när jag flyttade hemifrån

Jag har blivit fullständigt besatt av Bob Dylans "I was young when I left home", som finns på No Direction Home och Rare Tracks From The Vault. Som han sjunger, vilken oerhörd inlevelse och vilken kraft bakom orden – hur kan en tunn liten 20-åring från Mellanvästern ha sån auktoritet som bluessångare? Det ska ju inte vara möjligt. Man hör att han har bestämt sig för att följa sin musa vart hon än leder honom.

...eller kan det vara så att jag får gåshud av låten eftersom den, på sätt och vis, handlar om mig, mitt liv?

Kompensation

Efter maten bakade jag en toscakaka, smaskens. Jag har alltid gillat att laga mat men började baka så sent som häromåret...men det är ju lika kul, minst. I går var jag ju sååååååå duktig och körde ett gympapass, i dag belönar jag mig själv.
Om jag äter mycket kaka i kväll blir det kanske dubbla gympapass i morgon!

Tillbaka på Malkars

Årets första träningspass är avverkat, gymping på Malkars, easyline heter programmet och jag lovar att det där med easy är ironi, vi snackar en halvtimmes hårdkörning. Jag badade i svett efter passet och precis när jag kom ut genom dörren där slog krampen till i vänster vad. Jag släpade mig hemåt, trots smärtan hade jag ett leende på läpparna.
Träningsvärken kommer att bli grym, det blir tufft att komma ur sängen i morgon, men vadå, i morgon är – som schlagern förkunnade – en annan dag.