Almost Flygande Jakob

Seg och regnig dag. Bestämde mig för att laga Flygande Jakob till middag. Det är en favoriträtt. Medan jag donade i köket lyssnade jag på Elvis Costellos Almost Blue, cd 2. Country med brittisk touch. Fler artister borde spela in countryskivor. Till exempel Nick Lowe, Dave Edmunds, Norah Jones och Peter LeMarc.

Nya skivor

Skivor jag tänker köpa å det snaraste: Paul Simons Surprise, Ron Sexsmiths Time Being, Diana Jones My Rememberance of You, T. Bone Burnetts The True False Identity.

Människa utan hund

Håkan Nessers Människa utan hund är årets läsupplevelse hittills. Men jag är lite besviken över att ingen recensent kopplar ihop Nessers nye polis Gunnar Barbarotti med Henning Mankells Guiseppe Larsson från Danslärarens återkomst. Så snart jag fick höra talas om Barbarotti associerade jag till Mankells bok. Gunnar Barbarottis föräldrar diskuterar huruvida deras son ska heta Guiseppe Larsson eller Gunnar Barbarotti. Kul.

Mellencamps Small town

Dagens låt: "Small town", John Mellencamp. Honom lyssnade jag mycket på i mitten av 80-talet. Gedigen amerikansk rockmusik.

It takes a lot to laugh

Måste se till att skaffa ett eget exemplar av Bill Hicks-dvd: Sane Man. Såg filmen häromdagen, kan inte sluta tänka på den. Få ståuppkomiker når Hicks till anklarna ens.

Docent Död/Docenterna

Dagens låt: "Chick-e-chack", Docent Död. Docent Död/Docenterna är, enligt min ringa åsikt, Sveriges bästa popband någonsin. Märkligt nog fick bandet aldrig det stora genombrottet, men det berodde sannerligen inte på avsaknad av låtar med hitkvaliteter. Kolla in vilka singlar bandet släppte mellan 1980 och 1992: "Solglagögon"/"Chick-e-chack"; "Krig och kärlek"/"Standardiserad värld"; Hon dansar bara med nyktra killar"; Låt tiden gå"; "Frys"; Sjunde himlen"; "I våra bästa år"; "Förbannat kall"; ""Kvinnor"; "Puss"; "Soliga sidan av stan". Listan är inte komplett. Det ska också sägas att bandets allra bästa låt "Alla helgons dag" inte kom på singel, samma gäller två andra poppärlor, "Tusen heta kyssar" och "24 timmar på Mallis".

Hägglund och Costello

Kd-ledaren Göran Hägglund har My Aim is True som en av sina favoritskivor! Det är stort, å ena sidan. Å andra sidan har han Pink Floyds Dark Side of the Moon som etta på sin lista, och hur kul är det. Jag läste om det på Rootsy.nu

Stora artister

Det här med stora artister...En del av deras storhet ligger, hävdar jag, i det att de tvingar publiken att ta ställning. För eller emot, det finns inga mellanlägen. Bruce Springsteen, Bob Dylan, Prince, Van Morrison, Elvis Costello... man kan inte vara likgiltig inför deras bästa skivor. En del gillar inte artisterna i fråga, men knappast någon med ett genuint musikintresse kan rycka på axlarna åt Springsteen, Dylan eller Costello. Man måste tycka något om dem och deras låtar, det är bara så.
Robbie Williams och James Blunt må sälja mycket mer än exempelvis Bob Dylan, men för många skivköpare är Williams och Blunt underhållare, sång- och dansmän. Man lyssnar, finner det helt okej, men inte mer än så, deras musik väcker inga särskilda känslor.

Hon har ett sätt

Dagens låt: "Hon har ett sätt", Jakob Hellman. Det är nu 17 år sedan Hellmans första, och hittills enda, album gavs ut. En av de bästa svenska popplattorna genom tiderna.

Costello och Springsteen

Vid det första mötet mellan Bruce Springsteen och Elvis Costello berättade den förstnämnde att soundet på hans då nya album, Darkness on the Edge of Town, var ett försök att låta som på den senares My Aim is True. Elvis Costellos debutplatta var en synnerligen billig produktion, den spelades in under loppet av några få dagar. Costello kompades av några amerikanska musiker, samtliga inblandade presterade på toppen av sin förmåga. Det tog elva månader att spela in Darkness on the Edge of Town. Den är mycket riktigt Springsteens bästa skiva, och jag finner det en smula roande att han inspirerades av Costellos sound.

Huslig

Känner mig huslig i dag. Lagade fajitas till middag och nu står en sockerkaka i ugnen. Medan den gräddas ska jag fixa kvällsmaten till familjen.

Four horsemen

Dagens låt: "Four horsemen", The Clash.

Den långa färden

Tillbringade eftermiddagen framför TV:n. Jag tittade på filmen, eller miniserien, Den långa färden med Robert Duvall, Tommy Lee Jones och Anjelica Houston. Filmen är sex timmar lång, det kändes som en timme. Högst. Jag läste boken, av Larry McMurtry, hösten 1989. Minns när serien sändes i SVT, det bör ha varit sent 1990. Den långa färden är en western, historien kretsar kring två före detta Texas Rangers: Gus McCrae (Duvall) och Woodrow F. Call (Jones) som ska föra en boskapshjord från södra Texas till Montana. McMurtry skrev utomordentliga fyra romaner om Gus McCrae och Woodrow F. Call, skandalöst nog översattes bara den första till svenska.

God middag

Testade ett nytt recept: fläskfilé med senap, grädde, vitt vin, ost och vitlök. Inte dumt alls, men det hade behövts lite mer senap. I morgon ska jag laga biff i starksås, det blir alltid lite festligare dagarna efter det att lönen kommit. Matlagning är kul, jag följer sällan recept, när jag väl gör det är det oftast från arla.se
Dessutom lyxade vi till det med efterrätt: glass och jordgubbar, plus ett par koppar kaffe. Underbart.

Jobbig jogging

Ju mer jag joggar, desto tyngre går det. I dag var det som om jag hade blyinlägg i skorna. Jag orkade bara drygt halva den runda jag i normala fall kan ta mig runt. Till råga på allt fick jag krampkänning i ena vaden. Men. Jag vet att det är just detta jag bara måste ta mig igenom, innan det vänder. Så: jag kämpar vidare med vetskapen att det tids nog kommer att lossna. I morgon blir det en ny runda, fast då ska jag se till att komma ut redan på förmiddagen. Och va fan, det här var faktiskt månadens 16:e joggingrunda. Undra på att jag är sliten...

Ståuppkomiker

Tittade på Bill Hicks-dvd:n Sane Man. Har haft den hemma ett tag, men inte hunnit med den tidigare. Nåväl, filmen är obetalbar. Bill Hicks var en fullständigt genial ståuppkomiker, en av de bästa någonsin. Hicks, Steven Wright och Richard Pryor är mina favoriter. För mig är humor den svåraste av alla konstformer, den svåraste utmaningen för en komiker kan mycket väl vara att stå inför en publik.

Stone Roses i nya Uncut

Hittade nya numret av Uncut i går. Fastnade för det stora reportaget om Stone Roses. Detta band svarade 1989 för ett av pophistoriens starkaste debutalbum: underbara melodier, snäsig och kaxig sång och John Squires fina gitarrspel. Men uppföljaren, Second Coming, dröjde fem och ett halvt år. Och på våren 1996 var det slut. Sorgligt, Stone Roses kunde ha åstadkommit så mycket mer. Bandet hade ju precis allt.

My aim is true

Dagens låt: "(The angels wanna wear my) Red shoes", Elvis Costello. Från hans första album, My Aim Is True. Så fruktansvärt bra. Minns när jag köpte skivan, i augusti 1977. Expressen skrev mycket om Costello, jag blev nyfiken och hittade en ny idol. Jag gillade också Costellos stil: hornbågade glasögon, uppvikta byxben och pubrockkavaj: det var hårdare än punkarnas säkerhetsnålar genom kinden.

Revival fyller 10 år

Surfade runt i går kväll och hittade då en hemsida där man berättade att Gillian Welchs debutalbum, Revival, ska ges ut igen som dubbel-cd med bonusspår. Det har nu gått tio år sedan plattan gavs ut. Vet inte om jag vågar tro på uppgiften, har inte kunnat få den bekräftad, men hoppas kan man ju alltid. På denna blogg ämnar småningom jag lägga ut utförliga recensioner av Gillian Welchs plattor och hennes gästspel på andra artisters skivor.

Rolling Stones

Tråkigt att Keith Richards skulle skada sig när han klättrade upp i en palm. Hoppas han snart är återställd och att Rolling Stones spelar på Ullevi senare i sommar. Jag funderade så smått på att köpa biljett till konserten den 10 juni, men kom snart på att samma dag spelar Sverige mot Trinidad-Tobago i fotbolls-VM. Den matchen kan man bara inte missa. Fast om Stones kommer till Sverige i augusti så kanske jag skaffar en biljett.
Sommaren 1982 såg jag Stones på Ullevi, det var så där. Kul att ha sett dem, men förbandet J Geils Band var bättre och roligare.

Topplistor

Jag vet inte hur man lägger upp länkar i blogger, men vill rekommendera denna bloggs läsare att surfa in till rycktussarna.nu Där finns topplistor över låtar och album, klart läsvärt.

Jesse Winchester

Dagens låt: "Biloxi", Jesse Winchester. Från hans första, fullständigt briljanta, album. Jag har aldrig fattat varför Jesse Winchester inte är mer känd. Han borde fylla Ullevi.

Varje t-shirt ett ställningstagande

Jag har alltid gillat t-shirts. I min garderob finns tre tröjor med Springsteentryck, två Bob Dylan, fyra Gillian Welch, tre Tintin och en Ulf Lundell (för övrigt äger jag också en gammal sweatshirt med Elvis Costello i en fräck pose). Jag har aldrig varit särskilt intresserad av kläder men vissa dagar har jag svårt att välja rätt t-shirt. Då kan jag bli stående ett bra tag i garderoben. För mig är varje t-shirt ett ställningstagande.

Merle Haggard

Dagens låt: "Silver wings", Merle Haggard. Periodvis lyssnar jag väldigt mycket på Haggard. Är mycket svag för samlingen 25th Anniversary Album, där "Silver wings" är en av många höjdpunkter.

Jogga i motvind

Var ute och joggade på förmiddagen. Det var grymt jobbigt att försöka springa i den starka motvinden, nästan som att springa i kvicksand. Och när jag hade vinden i ryggen var det svårt att hålla igen. Nåväl, jag kämpar på så gott jag kan. Månadens 14:e löppass är avverkat, innan dess genomförde jag denna månads 12:e styrkepass på Malkars.

Hela karriären i samma klubb

I How Soccer Explains The World berättar Franklin Foer om fotbollens roll i vår globaliserade tid. Det fick mig att tänka på att det ännu i dessa tider alltjämt finns spelare som tillbringar praktiskt taget hela karriären i en och samma klubb. Till exempel Paolo Maldini i Milan, Francesco Totti i Roma, Ryan Giggs i Manchester United, Matthew Le Tissier i Southampton, Steve Bull i Wolverhampton samt Tony Adams och Ray Parlour i Arsenal. Någonstans vill jag också nämna Uwe Seeler, som tillbringade hela sina framgångsrika karriär i Hamburg. Det är drygt 30 år sedan Seeler slutade spela, men han nobbade lukrativa anbud från Italien och är och förblir en älskad man i Hamburg.

Bobby Jean i ett ljummet regn

Det är kul att så många svenska artister gillar Springsteen. Jag minns när Gyllene Tider släppte sitt andra album, Moderna Tider. En låt där lät klart lik "The ties that bind" från The River, och Gessle hade på Moderna Tiders innerpåse skrivit någonting i stil med "Schhh, inte ett ord till Bruce".
OIle Ljungströms fina "Jag och min far" bär tydligt släktskap med Springsteens "My father´s house".
"Rialto" är en av Ulf Lundells största stunder som låtskrivare. Där sjunger han: "Och om du hör det här på nån radio nånstans, då vet du vem jag skrev det här till..." Kanske är "Rialto" Lundells allra bästa låt, vilken makalös refräng det är. "Kom och möt mig på Rialto i ett ljummet regn, på hotell Danieli har de bäddat en säng..." Bruce Springsteen i "Bobby Jean": "In some motel room there´ll be a radio playing and you´ll hear me sing this song".
På Club Zebra finns låten "Den stora bilden", Lundell sjunger "Och veva ner rutan/låta vinden ta mitt hår" vilket låter väldigt mycket "Thunder Road". På Sweethearts (1984) finns "Sanna (Nyårsafton Åre 1983)", en svensk version av "4th of July, Asbury Park (Sandy)".

Läsning inför VM

Hade en mysig kväll i går. Köpte nya numren av Offside och Sportmagasinet S. Nästan alla texterna handlade om det stundande VM-slutspelet. Det tog mig flera timmar att läsa de båda tidningarna och när jag var klar hade VM kommit ännu lite närmare.

Bob Dylan, 65

Bob Dylan fyller 65 år i dag. Ett nytt studioalbum lär vara på gång, kanske redan i sommar. Det är snart fem år sedan Love and Theft gavs ut.

Time out of mind

Insåg nyligen att Bob Dylan hittade frasen Time Out Of Mind i en Warren Zevonlåt, från "Accidentally Like A Martyr". Fräck fras, men fråga mig inte vad den betyder.

Scooby Doogänget

Jag har en undran kring Scooby Doo, Shaggy, Velma, Daphne och Fred. Alltså, när de inte åker omkring i sin bil och när de inte jagar skurkar och spöken, vad gör de då? Är med med i något slags hippiekollektiv eller är de en grupp "vanliga" amerikanska ungdomar med en hund som bästa kompis. Var bor de någonstans, vad har de för bakgrund, är några av dem syskon?
Fred är den äppelkindade hedersknyffeln, en pålitlig ledartyp. Shaggy kan sägas vara Freds motpol. Han är gruppens fritänkare, en rebell som inte alltid följer givna direktiv, men hans improvisationsförmåga är utmärkt. Shaggy får saker och ting att hända, men han är absolut ingen ledartyp. Daphne är diplomatiskt lagd, sansad och balanserad i alla lägen. Velma är tuff och målmedveten, hon tar sin uppgift på djupaste allvar. Tillsammans med Scooby Doo bildar de onekligen ett vinnande lag.

Holland

Jag har en känsla av att Holland blir världsmästare i Tyskland. Sedan tanken väl slagit mig, har jag inte kunnat släppa den. Holland får vinna VM till slut, 32 år efter finalförlusten mot Västtyskland och 28 år efter förlusten mot Argentina. Bronset brukar hamna hos en outsider, Turkiet 2002, Kroatien 1998 och Sverige 1994. Den här gången tror jag att Serbien-Montenegro blir trea.

Emmylou

Dagens låt: "Songbird", Emmylou Harris. Så innerligt, så vackert.

Norah Jones

Känns som om det bör komma ett nytt Norah Jones-album i år. Jag föll för hennes debut, Come Away With Me, och gillar också uppföljaren, Feels Like Home. Jones sålde många miljoner ex av debuten, det överraskade alla branschexperter. Men bra musik går ofta att sälja. Norah Jones är på sätt och vis en motpol till kvinnliga superstjärnor som Whitney Houston och Mariah Carey. Där de båda sistnämnda tar i så att det de nästan spricker, är Jones återhållsam och lågmäld. Quiet is the new loud.

Bloggenerationens Dylan

Är det okej om jag kallar Conor Oberst, mannen som skriver låtarna och sjunger i poporkestern Bright Eyes, för bloggenerationens Bob Dylan? Tack. Då gör jag det.

Digital-TV-övergången

Önskar att jag slapp sätta mig in i det krångel som övergången till digital-TV innebär. Finns det en förening för det analoga TV-nätets vänner? Räkna i så fall med en ny medlem. Jag har kabel-TV hemma, ingen TV-antenn, men ringde för säkerhets skull och frågade huruvida jag behövde skaffa en boxer. Svaret var nej. Likväl påstod alla andra att jag skulle bli tvungen att skaffa en boxer. Vem kan man lita på? Och nu har jag beställt en boxer, efter att ha funderat på saken i ett par månader.

Frihetens klockspel sköt sina blixtar

Hittade en mycket intressant bok på biblioteket. Den heter Bob Dylan och består av översättningar av några av Dylans mest kända sångtexter. För översättningarna svarar Bruno K. Öijer och Eric Fylkeson. För illustrationerna i boken svarar Leif Elggren. Boken gavs ursprungligen ut hösten 1975, på Poseiförlaget i samarbete med Bo Cavefors Bokförlag. Att klä Dylans texter i svensk språkdräkt är vanskligt, det har jag lärt mig av andra försök som gjorts, ingen nämnd och ingen glömd. Ett par exempel ur denna bok:

“Och vi såg på när frihetens klockspel sköt sina blixtar”.

"Ja, att dansa i diamanternas valv
med en hand blixtrande fri".

Cain Dotpunktcomson

Varje gång jag hör namnet Cain Dotson får jag för ett ögonblick för mig att han egentligen heter Cain Dotpunktcomson. Man har väl tillbringat för mycket tid vid datorn.

I Dream a Highway

Dagens låt: "I Dream a Highway", Gillian Welch. En av hennes allra bästa. 14 minuter och 40 sekunder och när den tar slut önskar man att den vore ännu längre. Mycket längre.

All The Roadrunning

Måste tillstå att jag hade väntat mig mer av Emmylou Harris och Mark Knopflers gemensamma album, All The Roadrunning. Plattan är inte dålig, inte alls, betyget blir utan tvekan godkänt. Men inte mer än så. Skivan får av mig en 3:a på en 5-gradig skala, eller 6/10. Kruxet är att jag hade väntat mig mer av dessa två favoriter. Knopflers låtar blir emellanåt alltför lika varandra och jag tycker också att hans gitarrspel tillåts dominera skivan lite väl mycket.

Två lag i Drömelvan

Har bestämt mig för att tävla med två lag, i olika ligor, i Drömelvan. Ställde samman det första laget ganska fort, håller nu på med lag 2. Det är grymt roligt men också grymt svårt. I EM 2004 blev jag snudd på sist i vår liga, det ska inte upprepas.

Hjärtan i Atlantis

2005 var året när jag återvände till en författare som jag trodde jag var färdig med 1985. Japp, jag har börjat läsa Stephen King igen. Jag vet inte exakt hur det kommer sig, jag vet bara att jag en dag fick en stark impuls att från bokhyllan i garaget plocka fram mina gamla Kingböcker. Det visade sig att jag inte hade så många kvar, jag måste ha sålt av rätt många under åren, jag hittade bara Pestens tid och Varsel. När jag läst om dessa två romaner lånade en kompis ut Hjärtan i Atlantis, den var riktigt bra, troligen en av hans bästa, men det är svårt att säga bestämt eftersom han skrivit så enormt mycket. I Hjärtan i Atlantis skildrar King Vietnamngenerationen och han gör det med stor inlevelseförmåga. Jag är säker på att King inspirerats av Flugornas herre, han anspelar flera gånger på denna klassiker, men jag måste säga att Hjärtan i Atlantis var en för mig mer givande läsupplevelse än Goldings berättelse. Jag har sedan dess hunnit med ytterligare några av Kings böcker och funderar så smått på om jag inte ska ta och beta av hela hans produktion. Just nu känns det klart lockande. Första gången jag läste Stephen King var någon gång i början av 80-talet. Jag samlade på mig säkert ett dussin av hans böcker, men tröttnade efterhand och när jag sommaren 1985 lade ifrån mig Pestens tid (The Stand), den tog nog en vecka att läsa, kändes det som om jag var färdig med King. Ja, tänk vad man kan få för sig.

Springsteen

Dagens låt: "We Shall Overcome", Bruce Springsteen. Missade konserten på Hovet i går, får trösta mig med nya albumet, The Seeger Sessions.

Kenny Jönsson

Kenny Jönsson måste från och med nu anses som en av Sveriges bästa hockeybackar genom tiderna. Han var OS-turneringens bäste spelare och en av de bästa också i VM. Han är nu uppe på samma nivå som Börje Salming och Nicklas Lidström.

Summer of Whiskeytown

Ryan Adams solokarriär har kantats av det märkliga faktum att han heter nästan likadant som den träige Bryan Adams. Någon skojade med Ryan under en konsert och ropade efter låten "Summer of 69", Bryan Adams övertydliga försök att låta som Springsteen. Nåväl, Ryan Adams lät kasta ut den där skojaren, han har väl inte så mycket humor antar jag, han är uppenbarligen också ganska känslig. Dessutom är problemet i viss mån självförvållat. När Ryan Adams spelade i Whiskeytown kallade han sig David Ryan Adams. Då var det ingen i publiken som ropade efter "Summer of 69".

Wrecking Ball

"Just a little deadhead, who was watching, who was watching..." På iTunes hittade jag en ny version av "Wrecking ball", där Gillian Welch och David Rawlings framträder tillsammans med Old Crow Medicine Show. Det är sensationellt bra.

Snabbaste VM-målen

10,6 sekunder: Hakan Sükür, Turkiet-Sydkorea 2002.
15: Václac Macek, Tjeckoslovakien-Mexico 1962.
24: Ernst Lehner, Tyskland-Österrike 1934.
27: Bryan Robson, England-Frankrike 1982.
35: Émile Veinante, Frankrike-Belgien 1938.
35: Arne Nyberg, Sverige-Ungern 1938.

Äldsta VM-spelarna

42 år: Roger Milla, Kamerun 1994.
41 år: Pat Jennings, Nordirland 1986.
40: Peter Shilton 1990.
40: Dino Zoff, Italien 1982.
39: Jim Leighton, Skottland 1998.
39: Angel Labruna, Argentina 1958.
39: Joseph-Antoine Bell, Kamerun 1994.
39: Stanley Matthews, England 1954.
Kuriosabonus: Stanley Matthews ståtar med det märkliga rekordet att ha varit VM:s äldste spelare såväl 1950 som 1954.

Inför fotbolls-VM

1934 var Uruguay direktkvalificerat till VM såsom varande regerande mästare. Men landet valde att avstå resan till Italien. Detta är enda gången som de regernade världsmästarna avböjt att komma till spel i påföljande turnering.

Bulgarien spelade 17 VM-matcher mellan 1962 och 1994 innan den första segern äntligen kom i matchen mot Grekland den 26 juni 1994. Bulgarien vann då med hela 4-0.

Tidernas kortaste VM-karriär har argentinaren Marcelo Trobbiani. Han fick spela en enda minut i finalen mot Västtyskland 1986.

När Italien arrangerade VM 1934 var laget tvunget att kvalspela. Grekland svarade för motståndet. Efter 4-0 till Italien i Milan kastade grekerna in handduken och returen behövde aldrig spelas.

Sovjet missade VM 1974 av politiska skäl. Sovjet skulle spela play off mot Chile 1973, men backade ur efter ett mållöst möte lagen emellan i Moskva. Till returen i Chile vägrade Sovjet att åka på grund av att matchen skulle spelas på den där stadion där politiska fångar hållits internerade efter statskuppen 1973, då general Pinochet störtade presidenten Salvador Allende.

Italien tog båten till Brasilien-VM 1950. Året innan omkom Torinos lag - och därmed landslagets stomme - i en flyolycka. Italienarna valde av förklarliga skäl därför att låta VM-truppen färdas till 1950 års VM med båt.

1950, när VM avgjordes i Brasilien, spelades ingen final. De fyra lag som vann sin respektive grupp möttes i en finalomgång där alla spelade mot alla. Inför den sista matchen mellan Brasilien och Uruguay var läget det att brassarna bara behövde oavgjort för att säkra titeln. Men Uruguay vann sensationellt med 2-1 och blev världsmästare för andra gången.

A propos Wallanderdeckarna

Alltså, jag kan aldrig bestämma mig för vad jag tycker om Henning Mankells romaner om Kurt Wallander. Jag tyckte om den första...tror jag. Mördare utan ansikte var rätt spännande och jag gillade Mankells språk, men Hundarna i Riga fattade jag aldrig. Vad hade Wallander i Baltikum att göra, kan någon förklara det? Jag kämpade mig igenom Den vita lejoninnan, en rätt hopplös historia, men tyckte rätt bra om Mannen som log. Nåväl, en dag stod jag framför min bokhylla och fick syn på alla dessa Wallanderdeckare. Plötsligt stod jag inte ut med att ha dessa böcker i min bokhylla, jag ville inte se dem enda gång till. Jag plockade fram en papperskasse, la ner böckerna i den och åkte till stans bästa anitkvariat där jag fick en liten slant för de sex eller sju böckerna. Lättad och glad i hågen åkte jag hem.
Men det var då, och nu ångrar jag mig så smått. Så dåliga var de väl inte... Eller? Det skulle kännas jobbigt att åka till antikvariatet och köpa tillbaka böckerna. Fast det är klart, jag behöver ju inte köpa alla. Bara Mördare utan ansikte och Mannen som log...och kanske Steget efter. Ja, den var väl egentligen ganska bra...

John Cooper Clarke på svenska

En av årets mer udda bokutgivningar är John Cooper Clarkes dikter, som i höst ges ut av förlaget Kalla Kulor. Boken heter Ten Years In An Open Neck Shirt i original, tror den svenska titeln är Tio år utan slips. John Cooper Clarke är poet med dragning åt ståuppkomiker-hållet. År 1979 var han uppvärmare åt Elvis Costello på dennes Skandinavienturné. Jag minns hur provocerad publiken på Olympen i Lund blev när John Cooper Clarke steg in på scenen och började läsa sina rytmiska och humoristiska dikter. Han hade en burk folköl i handen, tuggade frenetiskt på tuggummi så att han smaskade ordentligt i mikrofonen och kring ena handleden bar han en flygväska från SAS. Han var lång och mycket mager, med stort lockigt hårburr a la Dylan på 60-talet, och ögonen doldes av ett par Ray-Bans.Stämningen i hallen blev hätsk, till viss del beroende på att många hade svårt att förstå hans breda Manchesterdialekt, men JCC var en tuff artist som trotsade buropen och visslingarna och gav oss ett extranummer, tror det var "My brand new track suit". Oförglömligt.

Litterär sampling

Ingenting är nytt. Vem var först med att sampla? Kanske författaren John Dos Passos. För att måla upp en verklighetsbakgrund till sina skapade gestalter använde han sig av rubriker och texter ur tidningar och dessutom lånade han fraser ur populära sånger. Han samplade, kort och gott.

White rabbit

Dagens låt: "White rabbit", Jefferson Airplane. Med denna singel nådde den psykadeliska popen sin absoluta höjdpunkt. Jag har förstått att Gillian Welch då och då tolkar denna klassiker på konserter. Vore mycket intressant att få höra hennes version. Låten bygger, vilket väl alla vet, på boken Alice i underlandet. Som barn hörde jag när radioteatern dramatiserade ett kapitel ur boken. Minns att jag blev vettskrämd, det var så konstigt och mardrömslikt. Min rekommendation är: skippa boken, hör låten i stället.

Josh Rouse – den nye Elvis Costello

Josh Rouse, albumaktuell med Subtitulo, framstår allt mer som 2000-talets Elvis Costello. Nebraskasonen skiftar stil från skiva till skiva, precis som en gång Costello. Josh Rouse är också synnerligen produktiv, precis som Elvis. De formligen spottar ur sig nya skivor och det mesta är bra.
För min del anser jag att Rouse ännu inte lyckats överträffa det han åstadkom på debuten, Dressed Up Like Nebraska. En mycket fin singer-songwriterskiva som gick varm i min stereo våren 1999. Jag fick kännedom om Josh Rouse via pingisspelaren Jörgen Persson, som då spelade i Kalmar BTK. När jag diskuterade musik med Persson slutade det med att jag fick låna några plattor, bland annat Dressed Up Like Nebraska. Sedan dess har jag följt Josh Rouses karriär med stort intresse.

Bästa Dylanalbumen

Bob Dylans bästa studioalbum

1 Highway 61 Revisited

2 Blonde On Blonde

3 Time Out Of Mind

4 Bringing It All Back Home

5 Blood On The Tracks

6 Oh Mercy

7 Another Side Of Bob Dylan

8 The Times They Are A-Changin´

9 Love And Theft

10 Desire

Listviktigt

Det finns en viss oförståelse kring det här med listor. Vissa kan inte förstå varför man så gärna skapar listor om exempelvis årets bästa skivor eller tidernas bästa låtar. Frågor som " har du inte något bättre för dig" kommer emellanåt upp. Svaret är att listor är kul, dessutom berättar de en hel del om vem man är som person och vilka erfarenheter man gjort. Genom att skapa en lista gör man klart för sig själv exakt var man står i en viss fråga, till exempel vilka som är tidernas 100 bästa låtar. Detta är egentligen självklarheter, det vet alla vi listvänner, men vi är omgivna av oförståelse.

The Clash topp 10

De bästa Clashlåtarna

1 (White man) In Hammersmith Palais

2 Stay Free

3 Spanish bombs

4 Lost in the supermarket

5 Should I stay or should I go

6 White riot

7 Somebody got murdered

8 Clampdown

9 Safe european home

10 Rudie can´t fail

Dylans bästa

Bob Dylans bästa låtar
1 Desolation Row
2 Like a rolling stone
3 Every grain of sand
4 Lay down your weary tune
5 Chimes of freedom
6 Girl from the north country
7 Visions of Johanna
8 Positively 4th Street
9 Tangled up in blue
10 Love minus zero/No limit

Bästa albumen

1. David Ackles: S/T. Jag har aldrig hört något bättre. Det kan bero på att popmusik inte kan bli bättre än så här.

2. The Clash: London Calling. Jag minns tydligt hur jag den 14 december 1979, samma dag som skivan släpptes, stegade in på Eks i Kristianstad och la 40 eller möjligen 45 kronor på disken. Ett dubbelalbum som kostade som en enkelskiva.

3. Van Morrison: Astral Weeks. Morrisons solodebut släpptes samma år som Ackles första album. 1968 var ett bra år för popen. Det tog ett tag innan jag begrep mig på den här skivan, men efter ett tiotal genomlyssningar var jag ohjälpligt fast.

4. The Kinks: Village Green Preservation Society. Ofta föreslås att Bob Dylan bör få Nobelpriset i litteratur. Tja, gärna för mig. Men först ska Ray Davies ha det! Och fan, den här är också från 1968!

5. Bob Dylan: Highway 61 Revisited. Motivering överflödig.

6. Paul Simon: Songs From The Capeman. Vem hade kunnat ana att Simon skulle kunna överträffa mästerverket Graceland?

7. Elvis Costello: Armed Forces. Tolv poppraliner som doppats i arsenik och rullats i radioaktivt sot. Det finns ingen platta jag spelat lika många gånger.

8. Lucinda Williams: Car Wheels On A Gravel Road. Perfekt in i minsta detalj.

9. Velvet Underground And Nico: S/T. Velvets tredje platta är snudd på lika bra, men bara nästan.

10. Ron Sexsmith: S/T. Hittade den här skivan tack vare Elvis Costello. Han höll upp skivan för Mojos fotograf och väckte på så vis min nyfikenhet.

Tidernas bästa låtar

100. Peter LeMarc: Jag ska gå hel ur det här
99. Dwight Yoakam: If teardrops were diamonds
98. Charlie Rich: Life´s little ups and downs
97. Television: Marquee moon
96. Jackson 5: I want you back
95. Smashing Pumpkins: 1979
94. The Crystals: Then he kissed me
93. Mott The Hoople: The golden age of rock´n´roll
92. Leonard Cohen: Famous blue raincoat
91. Tindersticks: Patchwork
90. The Who: Substitute
89. Tom Waits: In the neighborhood
88. Carole King: You´ve got a friend
87. Mink Deville: Heaven stod still
86. Neil Young: Hey hey, my my (out of the blue)
85. Graham Parker: Don´t let it break you down
84. The Jam: Man in the corner shop
83. Everly Brothers: Man with money
82. Marvin Gaye: I heard it through the grapevine
81. Eels: Things the grandchildren should know
80. Docent Död: Alla helgons dag
79. Sam Cooke: A change is gonna come
78. Cowboy Junkies: Five room love story
77. Gillian Welch: I dream a highway
76. Timi Yuro: What´s a matter baby
75. Dwight Twilley: Lookin´for the magic
74. The Band: The weight
73. Ian Dury: Sweet Gene Vincent
72. Joni Mitchell: Carey
71. Specials: Free Nelson Mandela
70. George Jones: He stopped loving her today
69. David Ackles: Down river
68. John Lennon: Imagine
67. Smokey Robinson: I second that emotion
66. Blasters: Marie Marie
65. Big Star: September girls
64. Marshall Crenshaw: Cynical girl
63. John Prine: Sam Stone
62. The Zombies: Time of the season
61: Prince: Kiss
60. John Hiatt: Lipstick sunset
59. Tim Hardin: The lady came from Baltimore
58. Chris Bell: I am the cosmos
57. Buddy Holly: Words of love
56. Johnny Cash: I walk the line
55. Otis Redding: (Sittin´on) The dock of the bay
54. Prefab Sprout: Electric guitars
53. Tom Petty: Southern accents
52. Eddie Cochran: Summertime blues
51. Jesse Winchester: Yankee lady
50. Lew Lewis: 1.30, 2.30, 3.35
49. Lucinda Williams: Lonely girls
48. Cornelis Vreeswijk: Klagovisa till Felicia
47. U2: I still haven´t found what I´m looking for
46. Jackson Browne: Call it a loan
45. Muddy Waters: Mannish boy
44. NRBQ: I want you bad
43. Sinead O'Connor: The last day of our acquaintance
42. Magazine: A song from under the floorboards
41. Johnny Burnette and the Rock´n´roll Trio: The train kept a-rollin´
40. Judee Sill: The kiss
39. Talking Heads: Heaven
38. Paul Simon: Graceland
37. Gillian Welch: Orphan girl
36. Kris Kristofferson: Me and Bobby McGee
35. Elvis Costello: (The angels wanna wear my) Red shoes
34. Mamas and Papas: Monday monday
33. Undertones: Teenage kicks
32. Ron Sexsmith: Strawberry blonde
31. Velvet Underground: Sweet Jane
30. Standells: Dirty water
29. Moby Grape: Hey grandma
28. The Impressions: Keep on pushing
27. The Shirelles: Will you love me tomorrow
26. Wreckless Eric: The whole wide world
25. Beatles: Strawberry fields forever
24. Bruce Springsteen: Born to run
23. Simon and Garfunkel: The only living boy in New York
22. Jefferson Airplane: White rabbit
21. Pretenders: 2000 miles
20. Pixies: Monkey gone to heaven
19. David Bowie: Heroes
18. Small Faces: Itchycoo Park
17. Gram Parsons & Emmylou Harris: We´ll sweep out the ashes in the morning
16. Merle Haggard: Sing me back home
15. Bob Dylan: Desolation row
14. Sex Pistols: God save the Queen
13. Dinosaur Jr: Get me
12. Beach Boys: Good vibrations
11. Ramones: Sheena is a punk rocker
10: Creedence Clearwater Revival: Who´ll stop the rain
9. The Byrds: Turn! turn! turn!
8. Rolling Stones: (I can´t get no) Satisfaction
7. Ronettes: Be my baby
6. Mickey Newbury: How many times must the piper be paid for his song
5. Monkees: Daydream believer
4. Elmore James: Shake your money maker
3. Van Morrison: In the garden
2. The Kinks: Waterloo sunset
1. The Clash: (White man) In Hammersmith Palais


Sista veckan i augusti 1978. Jag hade nyss börjat på Söderportgymnasiet i Kristianstad. På sommarlovet hade jag köpt skivor för varenda krona jag tjänat som jordgubbsplockare. Det var ett slit med tidiga morgnar och värk i ryggen, men jag visste ju att det var enda sättet för mig att kunna köpa skivor. Popmusiken hade mig i sitt grepp, och detta grepp hade blivit än starkare efter tre veckors vistelse i sydengelska Brighton, där jag var på språkresa i juni. I Brighton fann jag snabbt en liten men välsorterad skivbutik. Den äldre herren bakom kassan i butiken blängde misstänksamt på mig första gången jag steg in, nästa gång jag kom dit kallade han mig "sir" och var hur hjälpsam som helst.
Sommaren 1978 lyssnade jag mest på Elvis Costellos This Year´s Model, Rolling Stones Some Girls, Tom Robinson Bands Power In The Darkness och Sex Pistols Never Mind The Bollocks. Det ryktades att The Clashs nya singel, "(White man) In Hammersmith Palais", skulle vara fullständigt sensationell, men jag hade inte hört den. I en kvällstidning läste jag vad Tom Robinson sagt om låten: "Det är den första singel jag köpt på 15 år, och jag har inte ens en skivspelare."
På en lunchrast hann jag gå från Söderportskolan till Eks skivbutik och där hittade jag den singel jag letade efter. Jag bad Bobby att få lyssna på låten. Han pekade på ett par hörlurar och efter bara några sekunders lyssnande var det som om jag lyfte från golvet. Med musikens hjälp steg jag sakta mot taket, fylld av eufori och lycka. Däruppifrån kunde jag bara konstatera att detta var den absolut bästa låt jag någonsin hört. Punk med reggaebeat, så mycket hjärta, känsla och engagemang att jag var alldeles omtumlad resten av dagen. Det var som om jag flög tillbaka till skolan, fötterna nuddade knappt marken och jag ville bara hem, stänga in mig på rummet och lyssna på "(White man) In Hammersmith Palais".
Jag har fått många kickar av musik sedan dess, men ingen lika stark. "(White man) In Hammersmith Palais" ger mig fortfarande gåshud, den är och förblir min favoritlåt.

Häpp!

Starkt gjort av Tre Kronor! I ett VM få brydde sig om, i alla fall till en början, gör vårt hockeylandslag sensationellt bra ifrån sig. 4–0 mot Tjeckien är grymt bra, 5–4 mot Kanada var också bra såklart. OS och VM samma säsong – det är stort. Tre Kronors bästa säsong någonsin.