En hjälte är tillbaka!

I morse hörde jag ett par spår från Nisse Hellbergs relativt nya soloplatta Snackbar Blues. Vilken kick det var att få höra Nisses varma skånska i "Lyckliga gatan" och "Trettiofyran", och så tajt och fint kompet var! Den där plattan ska jag ta och skaffa vad det lider.
Wilmer X har jag alltid gillat, ett suveränt rockband som dessutom är precis hur jävla bra som helst live, där snackar vi proffs ut i fingerspetsarna, snacka om att ge publiken valuta för pengarna. Jag var faktiskt med redan när Wilmer Kryss släppte singeln "En dansande polis", det torde ha varit 1981. Sedan dess har jag följt Nisse och Wilmer, men denna soloskiva hade jag missat.

Josh Ritter har gjort årets låt

Varför har jag inte upptäckt Josh Ritter tidigare? Har varit uppe halva natten och lyssnat om och om igen på hans The Animal Years. Jag borde nog göra om min årslista, men avstår – Ritter får nöja sig med denna innerliga hyllning.
Jag vet inte exakt vilken placering The Animal Years skulle få på min lista, men helt klart skulle skivan ta sig in på topp 10. Och framförallt har han gjort 2006 års bästa låt, "Thin blue flame" är en alldeles makalöst suggestiv stream-of-consciousness-ballad, gåtfull, mystisk och oupphörligt fascinerande.
"Thin blue flame" utses härmed till den felande länken mellan Stephen Kings Pestens tid, Dantes Gudomliga komedi, Vonneguts Slakthus 5, Dylans "Desolation Row" och Springsteens "Jungleland". Den är faktiskt precis så bra.

Fröken Julie

Maria Bonnevie som fröken Julie och Mikael Persbrandt som Jean – bättre kan det inte bli på en svensk teaterscen detta decennium. Fattar inte varför SVT nöjer sig med en i och för sig helt okej dokumentär, vi vill ju se hela pjäsen! Och det så snart som möjligt. Bonnevie och Persbrandt är våra två bästa skådespelare i dag, de är faktiskt i särklass, och dessutom, inte minst viktigt i denna pjäs, så slår det ju gnistor om dem. Mellan dem finns en kemi som tar andan ur åskådarna, sånt är vi sannerligen inte bortskämda med på den anemiska samtida svenska teaterscenen.

Seeger Sessions i TV i kväll

Bruce Springsteen på SVT i kväll, en spelning från London med Seeger Sessions-bandet. Får inte missas! Mycket kan sägas om We Shall Overcome, men plattan också har fått en del orättvis kritik i Sverige. Bara för att vissa glåmiga postproggare skulle vilja vrida tillbaka tiden så att vi återigen hamnade i protestsångernas år 1964 innebär inte det att Springsteen är tvungen att göra en skiva efter deras önskemål.
Oj, det blev rätt komplicerat, men...tja, det är svårt med musik ibland. Och live svänger det om Springsteen och bandet, något som garanterat kommer att märkas i kvällens TV-program.
Jag hade hoppats på en ännu bättre skiva, inte nödvändigtvis en mer politisk, men med mer omsorgsfullt valda låtar.
Ändå – han menar det. Fortfarande. Och det är det som är det viktigaste.

Pengabrorsan

Jag skulle gärna höra Moneybrothers nya skiva, men den finns dessvärre inte i iTunes store. Inte minst är jag nyfiken på Pengabrorsans tolkning av Tom Waits "Downtown train".

Hammett igen

Man kommer alltid tillbaka till ursprunget.
Riddarfalken från Malta var den första hårdkokta kriminalroman jag läste, jag var 12-13 och vet inte om jag fattade allt, men jag gillade verkligen huvudpersonen Sam Spade och förstod att Dashiell Hammetts språk var något alldeles extra. Han har hyvlat bort all utsmyckning, det som återstår är ett synnerligen vältrimmat och precist språk som är perfekt anpassat till den historia han berättar. Form och innehåll i genial symbios. Jag anser att Hammett är en av den amerikanska litteraturens största stilister, ja han är stor oavsett vilka han jämförs med, men han har – oförtjänt – hamnat i skuggan av Raymond Chandler. Jag kan verkligen inte förstå varför det är så, detta sagt trots att jag håller Chandlers Den stora sömnen mycket högt.

Och nu har jag, för första gången på rätt många år, plockat fram Hammetts böcker igen. Det är fullständigt knäckande bra, och får mig att undra varför jag så ofta letar efter nya deckarförfattare att älska. Bättre än Riddarfalken från Malta blir det knappt, och det blir definitivt inte mer välskrivet.

A propos vintern

Jag hör dagligen folk som vädrar sina synpunkter på det milda vintervädret, de är besvikna! Men jag är glad för varje snöfri dag. Minusgrader kan gå an, men då får det vara vindstilla så att man får något slags som kompensation, det som är viktigt är att det inte är snöigt och isigt.

Pop 2006

Jag tröttnar aldrig på årsbästalistor. I dag skriver Aftonbladets popreportrar om vilka skivor som är bäst i år. Vi är sällan överens, men det är heller inte det som är det viktiga.

Vad stora artister beträffar...

...finns det bara en sak du kan vara säker på och det är att du inte kan vara säker på nåt. Vad du än väntar dig så gör de något annat, det är bara så.

Skivor

I går fick jag tre skivor från Janne A, det var dels hans årliga sammanställning med diverse godbitar från nu och förr och som alltid är det rätt mycket jag inte hört, bara hört talas om, dels två avsnitt av Bob Dylans radioshow.
Skivorna från Janne A brukar betyda att jag hittar nya favoritartister och snabbt måste dra iväg en beställning till Ginza eller Cdon.

Och i dag kom en fullmatad Americanasamling från Smike, han hade bränt ner allt från Green On Red till T-Bone Burnett och Allman Brothers Band.

Spännande.

Ska ladda iPoden och börja lyssna medan jag lagar middag.

Lisbeth Salander

Plockade återigen fram Stieg Larssons Flickan som lekte med elden, jag läste om Lisbeth Salander och såg plötsligt Judee Sills ansikte framför mig.

Forever Changing

Lyckades hålla mig vaken till klockan 1 i natt, lyssnade på julklappsboxen Forever Changing – The Golden Age of Elektra Records 1963-1973. Så nu har jag äntligen hört folksångerskan Judy Henske, hon är Sean Penns favoritartist enligt vad jag har läst och hört, jag har nu också – äntligen – hört den mytomspunne David Blue och jag har därtill fördjupat min bekantskap med artister som Judy Collins, Tom Rush, Tom Paxton, Phil Ochs och Fred Neil. Men här finns också annat som till exempel Love och Paul Butterfield Blues Band.
Dessutom är David Ackles med, han är en av mina stora favoriter och hans debutalbum är den bästa platta jag någonsin hört.

Jag tycker väldigt väldigt mycket om musiken från denna era då det som gick under namnet folkmusik omärkligt gled över i en genre som kom att kallas singer-songwriter.

Jag önskade mig inget annat än denna box, men fick också en bok (som snart är utläst), en mössa, en skål som gjord för att förvara godis i och nya lakan. En bra julafton, med andra ord.

Ingvar Oldsberg skötte sig alldeles suveränt som SVT:s julvärd. Ingen har gjort det bättre, han sätter en ny standard. Men TV-programmen i sig en julafton, det är ju skandalöst många repriser...man har ju sett allt förr, många gånger.

Feliz Navidad

Jullåten nummer ett är "Feliz Navidad" med Jose Feliciano. Alltså, den är inte bäst men däremot den första jullåt jag verkligen föll för, tror året var 1972, jag tyckte den var skitbra och har för mig att någon av mina bröder hade den på singel. Jag har aldrig älskat en jullåt som jag älskade "Feliz Navidad", varje gång jag hör den minns jag denna rena och äkta kärlek, jag kan inte spanska men kan ändå texten. Fortfarande!

God Jul

Alla läsare av denna blogg önskas en riktigt
God Jul

Julklassiker

Vilken filmkväll det var i går. Först Ett päron till farsa firar jul, med den oslagbare Chevy Chase i huvudrollen. Chase är min favoritkomiker, han har timingen, mimiken men också värmen. Det spelar ingen roll hur tunt manuset är, hur förutsägbar och ytlig historien må vara, Chevy är alltid bra och det är så lätt att tycka om honom. Hans rollfigurer är välmenande och ambitiösa, de vill så väl och månar om sina nära och kära. Han har hjärta, till skillnad från många andra komiker.
Ett päron till farsa kunde varit en femstjärnig komedi, men den tappar fart och handling efter så där 45 minuter. Då träder nämligen en våldsamt överspelande Randy Quaid in i handlingen, han ska göra en sluskig lantis, men är så dålig att det är rent pinsamt.



Och därefter var det dags för Livet är underbart, klassikern med James Stewart och, inte minst, Donna Reed. Jag hade inte sett den tidigare, men den var precis så bra som jag väntat mig, det var svårt att hålla tillbaka tårarna, jag är inte säker på att jag lyckades.
Måbrafilmer kan inte bli bättre, ljuvligare, mer sentimentala än så här.
Det var mycket Dickenskänsla över historien, och det kan ju aldrig vara fel.

What is it you want, Mary? What do you want? You...you want the moon? Just say the word and I'll throw a lasso around it and pull it down.

Snyft.

Storfräsare på utflykt i huset

Katten Tösen vågar sig nu med jämna mellanrum ut i vardagsrummet och ibland ända bort till yngsta dotterns rum. Måns bryr sig inte om denna unga nykomling i hushållet, hunden är däremot högst entusiastisk men Tösen sätter sig i respekt med att fräsa och varnande vifta med klorna. Vimsan retirerar då, en klok strategi, den enda rätta. I sinom tid ska de nog bli vänner.

Malmömannen

Faktum är att jag blivit rätt nyfiken på Kristian Lundbergs deckare. Det har sagts mig att hans senaste, Malmömannen, är riktigt bra. Jag ska absolut ta och kolla in den. Jag har också fått höra att dansken Dan Turèll är en av hans förebilder i deckargenren, och bättre än så kan det knappt bli. Om du frågar mig, alltså.

773 låtar och en booklet

Efter lång betänketid, efter att ha vägt för och emot ett bra tag, till dess jag insåg att det inte fanns något val så slog jag till och skaffade The Complete Bob Dylan på iTunes. 773 låtar! Rubbet! Inklusive 42 rariteter! Plus en digital booklet på sådär 130-140 sidor!
Det var egentligen kört så snart jag fick syn på boxen i fråga.
Inte en chans att jag skulle kunna stå emot.

Det tog drygt ett dygn att ladda ner det här, under så lång tid tid hinner man tänka en del, jag hade egentligen inte råd med denna utsvävning, men jag kan än mindre tänka mig att vara utan denna praktbox, boxarnas box.
Jag hade en gång i tiden rätt mycket Dylan på vinyl, mycket men inte allt. För 15 år sedan sålde jag av min vinylsamling och när jag sedermera började köpa cd-skivor valde jag främst sådant som då var nytt och aktuellt och som jag inte hört tidigare, jag hittade tipsen främst i tidningen Pop, salig i åminnelse, detta i stället för att köpa ännu ett ex av Exile on Main St, Blonde on Blonde, Astral Weeks och så vidare. Jag var nyfiken och ville ta mig vidare, djupare ner och så nära popmusikens källa som möjligt. Ju närmare källan, desto bättre låtar.

Men med tiden såg jag naturligtvis till att skaffa Exile on Main St, Blonde on Blonde, Astral Weeks och andra klassiker på cd. Jag har således rätt många Dylanskivor på cd, många men inte alla. Om jag hade haft alla, hade jag inte kunnat motivera ett iTunesköp. Tror och hoppas jag.
De 42 rariteterna då? Jag gillar dem skarpt, men en Dylanolog jag känner är inte det minsta imponerad. Fast han har ju precis hur många bootlegs som helst, och sånt har jag aldrig varit så där jätteintresserad av. Jag är ingen samlare på det viset, har aldrig varit, fast jag tackar såklart inte nej till en bra skiva.

Frågan är – kan någon artist matcha den här boxen? För några år sedan brände jag av Hank Williamsboxen, 10 cd, omkring 250 låtar – men det är ju ingenting egentligen, bara ett skrap på ytan vid en jämförelse. Den nya, ljuvliga Elektraboxen, Forever Changing, rymmer drygt 100 spår – så futtigt.

Den senaste veckan har jag bara lyssnat på Dylan, har nu gått igenom hela boxen och är inne på andra varvet. Som i går: Love and Theft till frukosten, Unplugged när jag gick promenad med hunden, Pat Garrett & Billy The Kid i iPoden medan jag yrade omkring på stan efter julklappar, Street Legal när jag gick till affären här i förorten och så Nashville Skyline i lurarna på kvällen.

Ett par plattor hade jag inte tidigare hört, Real Live och den med Grateful Dead. Vissa plattor hade jag inte hört på många år, att nu få höra dem igen, med bättre ljud, är ibland fullständigt sensationellt.

Jag är glad att jag slog till och vet nu att det är sant som ordspråket säger: whatever makes you happy, will make you poor.

Maria Muldaur

Alla, också jag själv, verkar ha glömt att Maria Muldaur gjort en bra skiva i år, Heart of Mine. Fast nu ljög jag.
Jag hade inte glömt bort hennes skiva, jag hade inte hört den – förrän nu. Och den är verkligen jättefin. Lyssnade på den när jag var ute på promenad med hunden, lyssnade och njöt: bra musik i iPoden, hög och klar luft, så gott som vindstilla, ett par plusgrader och bara fyra dagar kvar till julafton.

Förnämlig tennisbok

Nu ger jag upp Stieg Larssons Flickan som lekte med elden. Har läst 150 sidor och finner historien tråkig, orkar inte längre vänta på att berättelsen ska ta fart. Märkligt, jag gillade Larssons första och hade verkligen sett fram emot att läsa också denna.
Nå, jag saknar inte andra böcker att ta mig an. Härnäst blir det Svenska tennisförbundets nyutgivna bok till 100-årsjubileet, Björn Hellberg har skrivit många av texterna. Bättre än så kan det definitivt inte bli. Jag fick denna praktbok häromdagen, från just Hellberg, som skrivit en mycket vänlig dedikation. En gåva som gjorde mig både glad och lite rörd.
Boken tronar nu på hedersplats i min bokhylla.

Godis jag saknar

Riff – tidernas godaste tuggummi. Riff försvann 1988, jag har inte köpt tuggummi en enda gång sedan dess.
Bronzol.
Syrliga och salta skor.
Fox – med fruktsmak eller menthol.
Salta trafikmärken.

Sjarapova? Nej, Federer!

Drog ner till stan med målsättningen att köpa de sista julklapparna, det lyckades jag inte med. Däremot kom jag hem med ett par böcker, som Peter på Dillbergs plockat hem åt mig, ett och ett halvt kilo nymalet och ljuvligt doftande kaffe från Gerdas och nya numret av sportmagasinet S. Bläddrade igenom tidningen i fråga medan jag lagade middag, helt okej läsning – S är som alltid klart köpvärd, men såg till min förvåning att man utser Maria Sjarapova till världens största sportstjärna. Sjarapova? Naturligtvis borde den utmärkelsen ha tilldelats Roger Federer.

Passion är inget vanligt ord

Ni vet hur det är. Plötsligt känner man att man måste höra en viss låt, får man inte höra den genast så står man inte ut längre, då riskerar man att gå sönder.
Det första jag gjorde i morse var att spela "Passion is no ordinary word", Graham Parker. En av Parkers allra bästa, och det säger en del.

Ain´t got no idols for the screen today
Although they make a lot of noise
It´s as if they´ve got nothing to say
I try to look amazed but it´s an act
The movie might be new but it´s the same soundtrack

Låten är från 1979 års Squeezing out Sparks. Parker sjöng om en framtid där det mediokra upphöjs till ideal och där det infantila kallas TV-underhållning. Nu är vi där.

Två katter och en hund

En dag häromveckan ville döttrarna ha en ny katt. Jag var skeptisk till en början, men säg den fader som kan stå emot två djurälskande döttrars vädjanden. Efter ett par långa diskussioner gav jag med mig och nu har vi alltså två katter, Måns som snart är 9 år, och Tösen, 6 månader, och en hund, Vimsan, hon är 2,5.
Måns och Vimsan är faktiskt bra kompisar och när jag och Vimsan går på promenad brukar Måns följa med, han går vanligen några steg bakom oss, då och då gör han tjurrusningar som retar hunden. Ibland ligger han och lurpassar på oss och när vi kommer förbi hoppar han fram ur någon buske eller från ett träd, och så rullar han och hunden runt i något slags brottningsmatch.
Tösen ligger fortfarande och trycker under skrivbordet i äldsta dotterns rum, hon vågar sig knappt fram ännu, hundens hjärtliga nyfikenhet skrämmer slag på henne. Nå, hon ska väl snart repa mod, katter är tuffa. Måns hälsade aningen avmätt på nykomlingen, han verkade inte bry sig så mycket, men markerade ändå sin högre rang med att tömma Tösens matskål. Sen gick han och la sig, bredvid hunden.

Mind out of Time

Bob Dylan har aldrig varit bättre än nu.

Tanken att Time out of Mind från 1997 är Dylans bästa studioalbum har slagit mig rätt ofta de senaste månaderna. Och – den är ju bäst, jag är nu fullt på det klara med den saken.
2001 års Love and Theft eller Blonde on Blonde från 1966? Hugget som stucket, eller nja, kanske är Blonde on Blonde lite bättre, men inte mycket. Modern Times (2006) eller Bringing it All Back Home (1965)? Jag vet inte, målfoto får avgöra men – dagens Dylan griper mig på ett sätt som forna tiders Dylan inte kunde. Det är så sant det där han sjunger i “Mississippi”:

Things are starting to get interesting right about now

Det är alldeles makalöst att han kan få till en karriär-peak vid 65, 40 år efter förra peaken. Jag föredrar bluessångaren Bob Dylan framför protestsångaren Bob Dylan, fast jag har aldrig fattat det uttrycket, den etiketten. Vadå protestsångare, vad är det för något?
Jag gör det för att hans nya låtar säger mig än hans gamla, för att det är ännu roligare att lyssna på honom nu än då.

Bara det att han orkat fortsätta i alla dessa år, att han fortfarande orkar skriva nytt och turnera flitigt, är stort. På måndag släpps biljetterna till Sverigekonserterna i vår. Jag ska absolut se honom.

När jag år 1978 började lyssna på Dylan var det främst klassikerna jag ägnade mig åt, Highway 61 Revisited, Blonde on Blonde och Bringing it All Back Home. Jag gillade dem väldigt mycket men jag älskade dem inte, jag var inte beredd att stå upp och slåss för dem.
Det vände med Time out of Mind, som också är den Dylanskiva jag lyssnat på flest gånger. Tack vare den kom mitt förhållande till Bob Dylan att gå in i en ny fas, Love and Theft slog verkligen undan fötterna på mig, och Modern Times betyder mer för mig än någonsin hans 60-talsskivor.

Stora artister

Utmärkande för stora artister är deras förmåga att överraska. Då och då gör de precis tvärtom mot vad vi hade förväntat oss.

När vi tror att de är slut, att det är dags att räkna ut dem, slår de till med en skiva som är i paritet med det bästa de någonsin gjort.

När vi tror att de ska spela in ett soloalbum knyter de upp ett kompband.

När vi tror att de ska fortsätta med sitt kompband kommer ett soloalbum.

När vi tror att de är mätta på framgångar är de i själva verket hungrigare än någonsin.

När vi tror att vi vet var vi har dem har vi alldeles fel.

Dashiell Hammetts Röd skörd (1929)

Den hårdkokta deckaren föddes 1929, när Dashiell Hammett gav ut Röd skörd. Den var starten på en ny era. Hammett skildrade en stad i korruptionens grepp: alla var köpta av gangsters. Så kom en dag en man från Continental Detective Agency dit.
Bokens inledningsrader har blivit klassiska:

Jag hörde första gången Personville kallas Pesten av en rödhårig kloakråtta som hette Hickey Dewey på Stora Skeppet i Butte.

Tonen slås an direkt, på saklig och omutlig prosa. Många har försökt imitera Hammetts stil. Ingen har lyckats.

Dashiell Hammett

Humphrey Bogarts genombrottsfilm Riddarfalken från Malta finns nu ute i en dubbel-dvd-utgåva. Den ska jag ta och skaffa, när jag får råd. Har för övrigt länge funderat på att teckna ned en hyllning till Dashiell Hammett, mannen som skrev boken i fråga. När jag i våras listade mina deckarfavoriter glömde jag bort Hammett.

Men som jag ser det är Dashiell Hammett den främste stilisten inom kriminallitteraturen, varje gång jag läser honom blir jag golvad av hans fantastiska språk. Alla snackar om Raymond Chandler, och visst, vilken deckarläsare som helst kan citera några av Philip Marlowes mungipscynismer, jag känner ingen som kan citera Hammett. Chandler var också mästerlig, i alla fall de första böckerna om Philip Marlowe, men Hammett skrev ju ännu mycket bättre! Hans prosa är perfekt avvägd, där finns inget dödkött, inget effektsökeri, inga snygga formuleringar för formuleringskonstens skull.

Dorothy L. Sayers

Jag har en kollega som brukar skänka mig skivor med stand up comedy och radioteater, det har under årens lopp blivit massor av skivor och så sent som häromdagen fick jag BBC:s radioteaterproduktion The Nine Tailors, efter Dorothy L. Sayers bästa kriminalroman om Lord Peter Wimsey. Den ska jag ta och lyssna på i helgen.

Jag har länge funderat på hur jag skulle kunna tacka denne kollega och vän, och hur jag ska återgälda hans generositet. Det krävs något storslaget, det visste jag. Till slut kom jag på det, jag brände av alla mina Dylanplattor, han fick rubbet. Jag vet inte hur mycket han lyssnat på His Bobness, men utgår ifrån att det är för lite. Ska bli kul att höra vad han tyckte men det lär ta ett tag att lyssna igenom alla skivorna, förstås.

Sågad – såklart

Som jag fruktat, anat, insett sågas Brian de Palmas filmatisering av James Ellroys neo noir-klassiker The Black Dahlia. Jag litar på vissa av recensenterna och suckar djupt.
Klart att det skulle bli så, klart att denna fullständigt briljanta kriminalroman, Ellroys magnum opus, skulle haverera på vita duken. Jag visste att det skulle bli så, ändå är jag besviken. När ska jag då få tillfälle att gå på bio nästa gång?
Det hade ju kunnat bli så bra, L A Confidential funkade ju som film, även om boken är cirka 100 gånger bättre.

Bluffmejl

Jaha, så har man fått ett bluffmejl också. Påfallande dålig svenska, ska påpekas. Det enda någorlunda trovärdiga är väl de luddiga tekniska beskrivningarna "kodering med flytande punkt", sånt kanske rentav finns.
Så här såg mejlet ut

Käre användare

Vår bank följer regelbundet senaste prestatinerna inom kampen mot nätbedrägeri och vidtar förebyggande åtgärder i syftet att nå det bästa möjliga kundskyddet mot nätövergrepp. Från och med i morgon ska systemet av kundkontoåtkomst genomgå till koderingen med flytande punkt. Det innebär att Ditt lösenord och användarnamn inte ska förändras, men ska skrivas annorlunda inom systemet. Det enda villkoret - Du behöver att skriva den ursprungliga nyckeln som ska generera koderingen vidare. För detta behöver Du att trycka på länken i det här brevet och fylla i tillgångskoden och ID i motsvarande fälten. Efteråt kan Du avsluta kontooperationen. Tack för stödet, vi ser fram emot ett gynnsamt samarbete

Ryan och Bryan

Någonstans tycker jag att det är lite kul att Ryan Adams är född samma dag – men inte samma år – som Bryan Adams (5 november).

Lucinda W

Snappade i går upp ett rykte om Lucinda Williams kommande platta. Ser nu att Rootsy skriver om detta ämne. Länkar därför.

Countrymusik-teori

Om countrymusik generellt sett kan beskrivas som en välkryddad rätt med en klick ketchup på toppen, så är svensk dansbandsmusik generellt sett en klick välkryddad rätt som dränkts i ett hav av ketchup.

2007

Böcker jag vill läsa 2007: Andres Lokkos Revisionism, Bob Dylans Memoarer andra delen, Nessers nya om Gunnar Barbarotti, Nesbøs nya om Harry Hole, Lennart Perssons Feber 3.

Årets bästa böcker

1. David Margolick: Beyond glory
2. Arnaldur Indridason: Mannen i sjön
3. Jo Nesbø: Frälsaren
4. Håkan Nesser: Människa utan hund
5. Ian Rankin: Adress Fleshmarket Close
6. Ed McBain: Fat Ollies bok.
7. Klas Gustafson: Ett bluesliv. Berättelsen om Cornelis Vreeswijk.
8. Richard Williams: The perfect 10.
9. Frederick Forsyth: The Afghan
10. Ian Rankin: Rebus´s Scotland
11. Dave Marsh: Bruce Springsteen On Tour 1968-2005
12. Pat Butcher: The Perfect distance
13. Daniel Woodrell: Gryningen kommer aldrig åter
14. Franklin Bruno: Armed Forces
15. Malcolm Foley: Borg mot McEnroe

Digital-TV

En fråga som helt kommit bort denna höst är digital-TV-övergången. Det pratas däremot alldeles för mycket om licensskolket, en högst marginell företeelse.
Personligen måste jag säga att jag inte gillar detta med digital-TV, det enda det innebär är ju ännu fler utgifter och därtill krångel. Varför ska vi tittare betala för att Sveriges Television vill byta teknik? Det tycker jag att Sveriges Television borde betala. Och med tanke på att vi betalar TV-licens borde naturligtvis varje hushåll också få en box eller två.

Björn Hellberg

Hemma igen efter en mycket trivsam bokafton hos Dillbergs på Storgatan. Först bjöds vi av den kunniga personalen en introduktion till höstens bokutbud, därefter äntrade den oefterhärmlige Björn Hellberg scenen. Utan manus berättade han om sitt författarskap och om böcker i stort, interfolierat med två fullständigt obetalbara anekdoter. Den ena om Birger Buhre och Sven Hansson, den andre om pseudonymen TT. De två förstnämnda var i många år arga rivaler inom svensk, sydsvensk, sportjournalistik. Buhre var Kvällspostens synnerligen kunnige och temperamentsfulle men också något mångordige krönikör, den – i mitt tycke – något mer slätstrukne Hansson skrev för Sydsvenskan.
Hellbergs berättelse om dessa båda härrör från London-OS 1948, då de båda skribenterna hamnade på samma hotell. Det tog en ända med förskräckelse, samma måste sägas om den andra anekdoten, den om TT som besökte US Open för ett kvartssekel sedan och som efter en svettig dag vid tennisbanorna svalkade sig i sitt hotellrum. När TT kom till sitt hotell var han genomsvettig varför han tog av sig alla sina kläder, men kom på att han ville ha lite is och denna fanns i en hink i korridoren. TT ställde i dörröppningen och sträckte sig fram mot ishinken, men så drabbades han plötsligt av kramp i vaden och dörren slog igen bakom honom...
Björn Hellberg är en mästerlig historieberättare, jag vet inte när jag senast skrattade så mycket. Jo förresten, det var nog i december 2002, förra gången jag stötte på denne charmerande författare och tennisexpert. Behöver jag säga att han omedelbart kände igen mig och tilltalade mig med namn?

Idrottsmyt om vinnare och förlorare

Det finns ett uttryck som säger att snälla killar alltid blir tvåa. Det där har jag aldrig trott på, jag tror tvärtom att det är just de snälla idrottarna som har störst chans att bli vinnare.

Tanken att det är just de snälla killarna som plockar hem titlarna slog mig under VM-finalen i pingis 1989, när Sverige mosade Kina med ofattbara 5–0. En prestation fullt jämförbar med 5–0 mot brassarna i fotbolls-VM, fast det har ju ingen klarat förstås.
Pingismästarna J-O Waldner, Jörgen Persson, Mikael Appelgren och Erik Lindh är hur snälla och trevliga som helst, spelare som inte tvekar att korrigera ett domslut även om det är till deras egen nackdel, men också vinnartyper ut i fingerspetsarna. Deras många segrar fick mig att fundera på det där talesättet, som menade att man måste vara elak för att vinna.

Varför skulle "elakhet" vara en vinnaregenskap? Peka på en snällare idrottsman än brottarjätten Alexandr Karelin och du pekar rätt ut i det blå. Vem vann flest tennistitlar, den vänlige Mats Wilander eller Ilie "Nasty" Nastase? Vem är mest meriterad, Peter Forsberg eller den elake Eric Lindros?

Jag har säkert 100 gånger tänkt utveckla dessa tankegångar i en krönika, och inser nu att den krönikan är till hälften skriven.

Ingen tävling

Verkligen skoj att Bragdjuryn valde Anja Pärson. För man ska komma ihåg att det inte är någon tävling, det är en jury som gör ett val.

Bragdguldet

Jag hoppas att Anja Pärson får Bragdguldet i dag, hon är sannerligen värd det. I år är det ovanligt tuff konkurrens, men jag håller tummarna för Anja som – precis som Christian Olsson – vunnit allt som går att vinna men ändå inte belönats med Svenska Dagbladets guldmedalj.
...men jag tror att det blir Tre Kronor som får utmärkelsen. OS- och VM-guld samma säsong, det har ingen annan klarat. Kronornas OS-semifinal mot Tjeckien är något av det bästa jag sett, en gjuten hockeyklassiker.
Andra kandidater är Björn Lind, två sprintguld i Turin-OS, och som han vann! – han var lika överlägsen som Björn Borg i Wimbledon 1976, som J-O Waldner i VM 1997 – och så curlingdamerna som vann EM, VM och OS samma år.
Anna Carin Olofsson gjorde det Magdalena Forsberg inte klarade – blev olympisk mästare.

Och sportåret i övrigt: Anna Lindbergs två EM-guld, Susanna Kallurs EM-guld i Göteborg, Christian Olsson äntligen tillbaka och europamästare återigen, Marcus Oskarssons VM-guld...

Klockan 13.00 vet vi.

Årets plattor

1. M. Ward: Post-War
Vilka melodier! Vilken röst! Och så koncentrerat, 12 låtar och inte en död sekund.
2. Bob Dylan: Modern Times
Det förefaller så enkelt, som om han skrev låtarna under en kafferast, utan att behöva anstränga sig. Tio blueslåtar om religion, kvinnor och apokalypsen.
3. Tom Waits: Orphans.
Denna skafferirensning är det bästa Waits någonsin gjort.
4. T-Bone Burnett: The True False Identity
Efter många års tystnad återvänder Burnett som för att påminna oss om att han är en låtskrivare och artist av yppersta rang. “Shaken, rattled and rolled” är årets starkaste, mest obönhörligt påträngande låt.
5. Ron Sexsmith: Time Being
Rons bästa platta sedan den titellösa debuten från 1995. Då förstår alla hur bra det är.
6. Dixie Chicks: Taking the Long Way
7. Solomon Burke: Nashville
8. Paul Simon: Surprise
9. Lloyd Cole: Antidepressant
10. Ray Davies: Other People´s Lives
11. Stuart A. Staples: Leaving Songs
12. Linda Ronstadt & Ann Savoy: Adieu False Heart.
Så vackert, så bitterljuvt.
13 Elvis Costello & Allen Toussaint: The River in Reverse
Costellos bästa på länge.
14. Bruce Springsteen: We Shall Overcome
Bra men inte sensationell coverplatta.
15. Allison Moorer: Getting Somewhere

Musiksnack med Grannen

Mötte Grannen i går, vi springer på varandra emellanåt men alltmer sällan nuförtiden, och som alltid blev det snack om musik. Han berättade att Bryan Ferry spelat in ett album med Dylanlåtar, skivan släpps i april.
Vi började då diskutera Dylancovers, i och för sig inget ämne jag är expert på men det är inte Grannen heller, och jag nämnde Nina Simones sensuella "Just like a woman", den hade Grannen aldrig hört, han visste heller inte att Dixie Chicks spelat in "Mississippi".
Däremot uttryckte han sitt gillande av Ola Magnells "Ta det kallt, det är allt" (Don´t think twice, it´s alright".
Jag har letat runt efter Ron Sexsmiths tolkning av "To Ramona", den har tokhyllats av Dylanologer men tycks inte finnas i någon officiell version. Samma gäller – väl? – Thåströms "Bara om min älskade väntar" ("Tomorrow is a long time") – den skulle man gärna höra.
Grannen överraskade med att slå ett slag för Robyn Hitchcocks fina "Not dark yet" från Spooked. Jag frågade om han hört Eels i "Girl From the North Country", det hade han inte.
Men en trevlig pratstund var det och jag ser fram emot den där Bryan Ferryskivan.

1977

En förlagsredaktör jag känner frågade vilket som är det bästa skivåret.
1977, svarade jag utan att ens hinna tänka.
Vilka skivor som gavs ut det året, helt sanslöst. Kanske finns det andra skivår som är lika bra, eller till och med lite bättre, men 1977 var viktigt för mig. Punken och den nya vågen tog över och ville slänga ut allt det gamla. Visst, den inställningen gillade jag skarpt. 1977 fyllde jag 15, det mesta i mitt liv kretsade kring musik, punken var räddningen, punken väckte mig, fick mig att verkligen börja leva för musik.
Jag började rabbla titlar, det här är de jag kom att tänka på:

Elvis Costello: My Aim Is True, The Clash: S/T, Graham Parker: Stick to Me, Sex Pistols: Never mind the Bollocks, Ian Dury: New Boots and Panties, Ramones: Rocket to Russia, Television: Marquee Moon, David Bowie: Low och Heroes, Randy Newman: Little Criminals, Talking Heads: 77, Dave Edmunds: Get It, Jam: In the City.

Julfavoriter

Varje jul lyssnar jag till Phil Spectors julskiva, men också till några andra finstämda popsånger.

The Pretenders: "2000 miles".
Ack, vad är väl en Pretenderssingel från 1983...? Jo, skir och ljuv och oförblommerat romantisk och ett måste varje jul! Chrissie Hynde har aldrig sjungit bättre än här, hon kommer nånsin aldrig att sjunga bättre.


John Lennon: "Merry Xmas/War is over".
När man snackar favoritsångare glöms Lennon jämt bort. Så orättvist det är, för han hade en underbar stämma. Inte minst här, när orden smeks fram mot en ljudmatta vävd av drömmar. "War is over/if you want it". Hjälte.

Tom Waits: "Christmas card from a hooker in Minneapolis".
"Hey Charlie, I´m pregnant..." Så inleder Tom Waits, mannen med ett rostigt sågblad i strupen, sin egen lilla julbetraktelse. Man har hört sämre öppningsrader; frågan är om man hört någon bättre. Musik med breda sorgkanter, men också romantisk och medryckande. Från klassiska Blue Valentine, 1978.


Pogues: "Fairytale of New York".
Shane McGowans kanske största stund. Tillsammans med Kirsty McColl levererar han ett solkigt vykort från Manhattans skuggsida. Om hur drömmarna vägrar dö trots att plånboken är tunn och snålblåsten viner. Låten börjar lite trevande, men efter ett tag kommer bandet in och bjuder upp till ett fantastiskt, oemotståndligt sväng. Den som inte gillar den här låten är inte av kvinna född.

Wizzard: "I wish it could be christmas every day".
Roy Wood från Birmingham är sorgligt bortglömd i dag, men han gav världen psykedelisk pop med sitt Move i slutet 60-talet och med Wizzard spred han ljus och glädje över det tidiga 70-talet. Titeln säger ju allt om låten. Roy Wood är en engelsk Phil Spector och har längre skägg än tomten.


Jona Lewie: "Stop the cavalry".
Andy Warhol sa nångång att i framtiden kommer kändisskapet att vara i cirka 15 minuter. Hos Stiff Records var man kändis i drygt en halvtimme. Jona Lewie hade två stora hits i skarven mellan 70- och 80-talet, men har sedan dess inte hörts av. ”Stop the cavalry” skildrar hur engelska soldater försökte finna julstämning i Nordafrika för drygt 60 år sedan.

Torsson: "Rolf Ren"
Bo Åkerström skriver de flesta av Torssons låtar och han är popmusikens svar på Fritiof Nilson Piraten. Rolf Ren från 1988 skildrar julen från ett ovanligt perspektiv, nämligen får tomtens renar ge sin syn på helgens begivenheter. Maximal charmpoäng!

Vara vänner

Bästa poplåtarna om vänskap

1. Stay free – The Clash ("Go easy...step lightly...stay free...")
2. Bobby Jean – Bruce Springsteen
3. No surrender – Bruce Springsteen
4. Hey Rusty – Lloyd Cole ("Hey Rusty...don´t hang up")
5. Be my friend – David Ackles

Talkin´ bout my generation

Lloyd Coles Antidepressant är nog årets mest underskattade platta. Det kan mycket väl vara Coles bästa soloalbum, ja jag menar precis vad jag säger, men alltför få har köpt det, alltför få tycks minnas mannen som givit världen hits som “Are you ready to be heartbroken”, “Brand new friend”, “No blue skies”, “She´s a girl and I´m a man”, “Lost weekend”, “Perfect skin”.
Jag började lyssna på Lloyd Cole hösten 1984, en kompis tjatade och tjatade och jo, jag fick hålla med om att det var rätt fräckt och Coles buttra smartness tycktes mig också kopplad till en rätt ödmjuk och anspråkslös inställning. Jag fastnade för texterna först, ordrikedomen, alla snygga referenser, hur han droppade namn, bok- och filmtitlar, jag hade ju också läst böckerna och sett filmerna, jag förstod precis varför han sjöng om Norman Mailer och Eva-Marie Saint.

Cole är en generationskamrat, han är ett år äldre än jag, född 1961.

Lean over the bookcase
If you really want to get straight
Read Norman Mailer
Or get a new tailor
Are you ready to be heartbroken?
Are you ready to be heartbroken?
Are you ready to bleed?

Hans första platta kallades Rattlesnakes, detta som en hyllning till Joan Didion. Sista plattan med The Commotions hette Mainstream, mycket rolig titel. På nämnda album finns fina “Hey Rusty”, skandalöst bortglömd och/eller nonchalerad pärla som aldrig finns med på Best of-skivorna. Jag vet nu att jag kommer att spela “Hey Rusty” väldigt många gånger denna helg.

I mitten av 1990-talet skildes våra vägar. För gott, trodde jag då. Ja, jag trodde, inbillade mig att jag var färdig med den typen av smarta poplåtar, framförallt var det nog Don´t Get Weird On Me Babe som fick mig att tröttna.

Man inbillar sig så mycket.

Nu, drygt ett decennium senare, har Lloyd Cole fru, barn och Saab och bor i en amerikansk villaförort, han trivs med att dona med huset och styra upp grillfester i kvarteret. Och som 45-åring gör han musik som känns minst lika intressant och tilltalande som den han skapade för 20 år sedan.

“I didn´t see it coming” säger precis så mycket om medelåldern som bör sägas i en poplåt.
Och titelspåret kan mycket väl vara en av årets tio bästa låtar.

You’re doing nothing I’ll come over
We’ll watch 6 feet Under
And then we’ll maybe get around to your condition
With my medication I will be fine

Rodney Dangerfield hade alldeles rätt

Med anledning av att proffsboxning nu är tillåtet i Sverige, fast bara delvis – någon måtta får det vara, vill jag påminna om en Rodney Dangerfield-vits

I went to a boxing match – and a hockey game broke out.

Det där är ett av mina favoritcitat om sport.

Joan Baez

Jag har nu skaffat Joan Baez version av "Elvis Presley Blues" (som hon hittade på Gillian Welchs tredje album, Time The Revelator).

Det är en grymt bra låt, och Baez vet verkligen hur den ska behandlas, bluesigare än så här kan det inte bli med Joan Baez vid mikrofonen.


Just a country boy who combed his hair
And put on a shirt his mother made and went on the air
And he shook it like a chorus girl
And he shook it like a Harlem queen
He shook it like a midnight rambler, baby
Like you never seen

Linje 2

Linje 2 vann:
Vi har nu proffsboxning – men med förnuft.

Tulipanros

Proffsboxning är numera både förbjudet och tillåtet i Sverige.
Visst är det fantastiskt.