Humorns kärna

Det var Richard Pryor, och i viss mån Lenny Bruce, som fick mig att fatta vad stand-up comedy är. Eller snarare: vad stand-up comedy kan vara. Under 1970-talet var Pryor den kanske bäste, fräckaste och roligaste av dem alla. I Sverige tycks han vara känd främst genom sina insatser som skådespelare, men Richard Pryor var i första hand scenkomiker.
Av alla konstformer är humorn svårast. Inget kan vara mer krävande att att försöka få andra människor att skratta. Det är väl därför som så många komiker går ner sig.
SVT sände i våras en serie om humor, Henrik Schyffert skulle då förklara vad som är roligt och varför. Men trots Schyfferts tappra försök att analysera denna konstform hade han missat vad humor i grund och botten handlar om, nämligen aggression.

Duellerna

Idrottsduellerna jag aldrig glömmer
1. Sebastian Coe-Steve Ovett i Moskva-OS 1980. I flera månader byggdes det upp ett oerhört intresse inför britternas möten på 800 och 1 500 m. Coe och Ovett lanserades som den gode mot den onde, och de påstods hata varandra. Den sommaren jobbade jag på Ica Eols lager i Krischansta. Minns hur jag en dag efter jobbet sprang hemåt för att se finalen på 800 m. Jag visste inte vem jag skulle hålla på, gillade båda skarpt och gör så än i dag.
2. Borg-McEnroe, Wimbledon 1980. Jag såg om den här matchen häromåret. Lika spännande trots att man vet hur den slutar.
3. Bobby Fischer-Boris Spasskij, Island 1972. Matchen som dels lärde mig schack, dels fick mig att förstå vad politik är.
4. Carl Lewis-Ben Johnson, Söul-OS 1988. Jag trodde faktiskt stenhårt på Lewis. Mitt i natten gick jag upp och satte mig framför TV:n.
5. Nancy Kerrigan-Tonya Harding, Lillehammer-OS 1994. Socker-Conny har rätt: Med ett schysst järnrör kan man slå hela världen med häpnad.
6. Zola Budd-Mary Decker, Los Angeles-OS 1984. Barfotalöperskan Budd fick äntligen möta sin stora idol Mary Decker. Amerikanskan trasslade till det för sig själv, föll och skyllde det på stackars Budd.
7. Muhammad Ali-George Foreman, Zaire 1974. Norman Mailer skildrar denna tungviktsfight i Matchen, en stark läsupplevelse.
8. Gunnar Larsson-Tim McKee, München-OS 1972. Två tusendelar av en sekund, en tumnagel i genomskärning.
9. Hsi-En Ting-Kjell Johansson, i VM 1973. Två kantbollar i slutet av femte set betydde att kinesen blev världsmästare.
10. Rulon Gardner-Alexander Karelin, Sydney-OS 2000. Hur gick det till? Hur kunde Karelin förlora? Att Karelin var oslagbar var ju det enda man kunde vara helt säker på.

2-Tone

Som född 1962 är jag för ung för att vara uppvuxen med Tamla Motown. För min generation blev det i stället 2-Tone och skamusik . Detta lilla brittiska skivbolag fanns några få år kring 1980 och gav ut endast 28 singlar. 20 av dessa blev hits.
2-Tones bästa singlar
1. "Free Nelson Mandela", Specials.
2. "Ghost town", Specials.
3. "Tears of a clown", The Beat.
4. "I can´t stand up for falling down", Elvis Costello.
5. "Gangsters", Specials.

En bra dag 1980

Hur länge ska vi behöva vänta innan vi får en fullmatad Jackson Brownebox, med massor av uddaspår och rariteter? Även om det var bra länge sedan Browne släppte ett minnesvärt studioalbum så har han ju en imponerande meritlista. Mannen har skrivit massor av klassiker. Mitt första Brownealbum var Hold Out, sommaren 1980. Faktum är att jag samtidigt köpte Ian Gomms What A Blow. Det var en bra dag.

Mäster Cees

Om Cornelis Vreeswijk haft engelska som modersmål hade han blivit känd över hela världen. För mig, när jag växte upp, var Cornelis en tjock och rolig farbror som sjöng om Hönan Agda. Först när jag 1993 köpte boxen Mäster Cees Memoarer fick jag klart för mig hur oerhört bra han var. Jag har hans samlade skrifter, ska läsa i dem innan jag släcker sänglampan.

Igelkott

Var ute med hunden strax före 1 i natt. Då hände något som jag inte tidigare varit med om: hon stack iväg. Inte långt dock, hon höll sig hela tiden innanför tomtgränsen. Hon tokskällde – inte så lyckat med tanke på grannsämjan – och hoppade fram och tillbaka längs med den häck som skiljer vår tomt från grannens. Strax såg jag en igelkott pinna framåt mot hunden, som snabbt retirerade. Hunden slutade skälla och följde snällt med mig in igen.

VM-kortisar

Några snabba synpunkter på VM:
Besvikelser: Serbien-Montenegro och Kroatien.
Offside: Brassarnas målskyttar i matchen mot Ghana.
Bortförklaringar: Svenskarna efter förlusten mot Tyskland. "Om Henke hade satt straffen...", "Om Lucic inte blivit utvisad...".
Om Henke hade satt straffen hade tyskarna omgående gjort 3-1. Visst var å ena sidan det fel av domaren att visa ut Lucic, men Mattias Jonson slapp å andra sidan rött kort för kapningen av Michael Ballack.
Obegriplig coachning: Marco van Basten som valde att låta Ruud van Nistelrooy på bänken i åttondelsfinalen. Gissar att det handlar om prestige.
Orättvisa: Att Holland, Argentina, Elfenbenskusten och Serbien-Montenegro hamnade i samma grupp.
Soloshow: Hollands Arjen Robben mot Serbien-Montenegro.
Kanalslalom: Sveriges Television.

Sämre än 2002

Så här långt måste jag säga att VM är en besvikelse. Tycker att detta är den svagaste VM-turnering jag sett, men detta stränga omdöme kan mycket väl komma att omprövas efter ett par dramatiska kvartsfinaler. 2002 var heller inte bra, den bästa matchen då var märkligt nog bronsmatchen Turkiet-Sydkorea. Kanske är det för mycket med 32 lag i turneringen, det är en tanke som då och då dyker upp.

Lloyd Ballack

Sommaren 2002 började jag återigen lyssna på gamla Lloyd Cole-album. Skivorna hade i flera år stått ospelade i mitt cd-ställ, men plötsligt kände jag en oemotståndlig lust att lyssna på dem. Det tog ett litet tag innan jag förstod hur det hängde ihop. Samtidigt höll Tyskland mot alla odds på att ta sig fram till nationens sjunde VM-final i fotboll. Delvis tack vare gynnsam lottning, men kanske framförallt tack vare den målfarlige mittfältaren Michael Ballack. När tyskarna i kvartsfinalen något tursamt besegrade USA föll poletten ner. Michael Ballack är slående lik Lloyd Cole, låt vara att Ballack är mer noggrann med rakningen. Cole låter sig aldrig fotograferas utan sin patenterade tvådagarsstubb.
Också denna sommar lyssnar jag då och då på Lloyd Cole, Don´t Get Weird On Me Babe samt Lloyd Cole – The Collection.

Inte Hoola Bandoola

Hade en hantverkare hemma, han skulle sätta fast det stora köksskåp som hotade att falla ner och krossa diskbänken. Medan den unge mannen jobbade satte jag mig i TV-soffan och tittade på Bruce Springsteen-dvd:n Live in New York. Jaså, sa snickaren, du gillar också Springsteen. Vi utbytte konsertminnen, han hade också varit på Ullevi i juni 2003, och enades om Bossens storhet. Det kändes tryggt och sympatiskt med en hantverkare som gillar Springsteen. Om han hade föredragit Hoola Bandoola Band hade jag däremot inte släppt in honom.

Blomma ut

En del svenska journalister vet inte skillnaden mellan blomma ut och blomma upp. Blomma ut betyder vissna, men används ofta för att beskriva hur någon gjort succé, gärna en idrottare som funnit sig tillrätta i sin nya klubb och "blommat ut...". Vissa journalister har fått för sig att återtåg betyder revansch, medan det i själva verket betyder reträtt. Vill också minnas att Per Gessle & Co. för några år sedan drog ut på en turné som kallades Återtåget.

Deckarförfattare

De bästa deckarförfattarna

1 Ed McBain

2 Elmore Leonard

3 Sir Arthur Conan Doyle

4 Joseph Wambaugh

5 James Ellroy

6 Ross McDonald

7 Dan Turèll

8 Ian Rankin

9 George P. Pelecanos

10 Chester Himes

Kvartsfinalerna

Så här tror jag att kvartsfinalerna slutar.
Tyskland-Argentina. 1-1 efter full tid och förlängning, tyskarna vidare efter straffar.
Portugal-England 2-1.
Italien-Ukraina 2-1.
Brasilien-Frankrike 2-0.

Spanska VM-sjukan

Motvilligt imponerades jag av Frankrike i går, trodde verkligen att Spanien för en gångs skull var på väg mot en bra VM-insats. I och för sig är det trist att matchen kanske avgörs efter Henrys filmning, men Spanien lyckades inte höja sig till den nivå man – periodvis – visat tidigare i turneringen. Så väldigt typiskt. Tråkiga Frankrike vidare alltså, det är lite grand som när Västtyskland tråkade ut motståndare efter motståndare i VM 1986. Den gången räckte det ända till finalen för tyskarna.

Krönikörer

En tanke angående tidningskrönikörer. Enligt mitt sätt att se saken finns det en grundregel en krönikör måste följa: skriv inte gnälligt. Många krönikörer gnäller alldeles för mycket, därför är de heller inte, enligt mitt förmenande, värda att läsa. De får gärna vara giftiga, elaka, ironiska, vassa, eftertänksamma eller vad som helst, men inte gnälliga för det står jag bara inte ut med. En tumregel är också att krönikören bör vara försiktig med provokationer. Ofta slutar dessa med att öppna dörrar sparkas in och det är inte provocerande, bara dumt och ointressant.

Dylan on Dylan

I väntan på – eventuellt – fler delar av Bob Dylans Memoarer vill jag fundera lite på det här med rockmusiker som skriver självbiografier. Jag hade aldrig trott att Dylan skulle berätta om sitt liv, men hans Memoarer första delen var en sällsynt välskriven och intressant bok. På ålderns höst tycks Dylan vara ute efter rasera mytbildningen kring sin person. Det påstås att hans memoarer ska innehålla tre band, men vi får väl se hur det blir. Jag tror inte att det blir fler delar, det känns inte så.
Dylans karriär tog fart år 1963, han kallades protestsångare. Medan omvärlden var fixerad vid allvarsam äkthet och radikalism, framstår Bob Dylan också som lekfull. Han var givetvis seriös i sitt förhållande till folkmusiken, för det var den han kände mest för då, men samtidigt var han alltför nyfiken på omvärlden och dess förändringar för att stanna i folkmusikfåran för evigt.
Tänk att läsa Morrisseys självbiografi. Den skulle garanterat vara exceptionellt välskriven och underhållande, fast jag undrar om boken i fråga någonsin skrivs. Efter att ha köpt återutgivningarna av Elvis Costellos första album, där han skriver långa essäer om hur det gick till när skivorna spelades in, blir jag sugen på att läsa hans memoarer. Han skriver ju så bra, så förbannat bra.

Paretsky och Pelecanos

För första gången på många år finns en ny Sara Paretsky på svenska. Svartlistad heter den och av de första 100 sidorna att döma är Paretsky och privatdeckaren V. I. Warshawski i god form. Paretsky skriver med en intensiv glöd, jag gillar det. Jag har läst kanske ett halvdussin av hennes tidigare böcker, tyckte om de flesta, med något enstaka undantag. Man kan fråga sig varför hennes svenska förlag tröttnade i mitten av 1990-talet.
Man kan också, med anledning av nya En svart vår, fråga sig om de svenska titlarna av George P. Pelecanos böcker måste innehålla ordet "svart".

Totti

Väntar fortfarande på en nagelbitarmatch i fotbolls-VM. Hittills är turneringen alltför tillknäppt och målsnål. Många matcher är rätt och slätt tråkiga. Australien pressade Italien, men jag tycker nog ändå att rätt lag gick vidare. Francesco Totti fick det föga avundsvärda uppdraget att lägga en straff när tio sekunder återstod. Jag trodde inte att han skulle klara att bära 50 miljoner italienares förväntningar på sina axlar, men straffen var både välplacerad och hård. Totti och Italien torde klara av att slå ut Ukraina i helgen.

Det nya Irland

Inför VM tyckte jag det var tråkigt att Irland inte var med men – det är de ju! Australien är det nya Irland. Härliga kämpatakter och urskön inställning, gillar detta lag skarpt. Italien kan få det tufft mot heltända australiensare. Christian Vieris brorsa har gjort landskamper för Australien, men jag tror inte att han är med i truppen i år.

14 raka

Tyskland har nu nått (minst) kvartsfinal i 14 VM i följd. Jag tycker att det är idrottshistoriens kanske mest imponerande svit. Det märkliga är att tyskarna ibland lämnas utanför medaljsnacket inför VM. Ingen trodde på Västtyskland 1982 eller 1986, ingen trodde på tyskarna 2002. Likväl krånglade tyskarna sig till finalen i dessa tre mästerskap. Den här gången är det ingen som underskattar Tyskland.

Ge oss en VM-klassiker, tack

Jag väntar fortfarande på de stora matcherna i detta VM-slutspel. Turneringen känns en aning avslagen på något vis, och det har ingenting med Sveriges uttåg att göra. Men ge oss en klassiker nu. En match som naglar fast oss i TV-soffan i 90 minuter plus förlängning, kanske också straffar. En match som får oss att för ett par timmar glömma världen runt omkring. En match som vi kan prata om i morgon, nästa vecka, nästa månad, nästa år, om tio och 20 år.

Bedrövligt, Holland

England är vidare, liksom Portugal. Behöver jag säga att det inte går så bra för mina lag i Drömelvan? Engelsmännen imponerar sannerligen inte, men gör vad som krävs och är nu i kvartsfinal. Bättre än så brukar England aldrig prestera i VM. Bara två gånger, 1966 och 1990, har England spelat om VM-medaljer.
Och jag som trodde att Holland skulle vinna VM... Tänk att klara "Dödens grupp" och sedan åka ut på det här sättet. Bedrövlig match mot Portugal, så många sumpade målchanser. Obegripligt att Ruud van Nistelrooy inte fick komma in i stället för den helt misslyckade Dirk Kuijt, han hade inte ett rätt på 90, eller 97, minuter. Den ryske domaren Ivanov tappade greppet om matchen, har för mig att han viftade flitigt med korten i en överlag snäll gruppspelsmatch också. Finns det verkligen inga bättre domare att tillgå i ett VM-slutspel?

Argentina-Tyskland

Satt på jobbet i går och såg Sverige-Tyskland tillsammans med en kollega. Så tomt det kändes redan efter tolv minuter, när man visste att Sveriges VM-äventyr var över. Det var en smärre chock, faktiskt, inte att vi förlorade utan sättet det skedde på. Tänk att vårt så hyllade försvarsspel kunde rasa ihop på det sättet. Plågsamt att se. Argentina imponerade inte mot Mexiko, men 2-1-målet var VM:s snyggaste fullträff, och kvartsfinalen mot Tyskland kan bli en klassiker. Jag vågar däremot inte tippa utgången av den matchen. Däremot tror jag att Holland och Ecuador vinner dagens åttondelsfinaler.

Inte med i matchen

Ett par snabba tankar efter förlusten mot Tyskland. Det här lagbygget håller inte längre ihop. Något är fel, det blev tydligt nu i och med förlusten och sättet vi förlorade på, men nog kunde man ana det redan före VM och i gruppspelet: Sverige spelar inte bra. Vi var aldrig med i matchen, vi hade ingen chans. Matchupptakten var sämsta tänkbara, matchen dog i och med 2-0-målet. Försvarsspel någon? Domaren var inte bra, utvisningen av Lucic var helt sanslös, men det är inte domarens fel att vi förlorade. Denne domare skänkte oss en straff som kompensation, men jag undrar jag. Även om Henke hade satt straffen så hade det nog inte tagit oss in i matchen. Då hade tyskarna i stället svarat med att omgående göra 3-1. Henke Larsson hade inte många rätt i dag, inte Zlatan heller. Länge sen nu man såg Zlatan prestera något i landslaget. Jag undrar om han kommer tillbaka till gammal god form. För ett år sedan kändes det som snudd på målchans så fort Zlatan fick kontroll på bollen på offensiv planhalva. Då kunde vad som helst hända.

Sköna namn

Några sköna namn i VM: Bruce Arena (USA), Pimpong (Ghana), Omar Bravo (Mexiko), David Degen (Schweiz), Bogdan Sjust (Ukraina), Gilles Yapi Yapo (Elfenbenskusten).

Sämsta elvan

Snart är det dags att ställa samman elvan med de sämsta VM-spelarna. Zinedine Zidane är given, utan honom i laget spelade Frankrike riktigt hyggligt. Daniele de Rossi ska också vara med, liksom Lokvenc i Tjeckien, Serbien-Montenegro får med flera spelare. Jag återkommer i ämnet.

Deckarfråga

Den som läser deckare måste vara beredd att då och då svara på frågan varför. Av någon anledning måste deckarläsning motiveras, ingen kräver samma av exempelvis lyrikläsarna. Det är ganska underligt, när man tänker på saken. Ingen har någonsin frågat varför en person väljer att läsa just dikter. Kriminalromaner är kanske inte fina nog och därför måste deckarläsaren ha ett bra svar i beredskap, när den där oundvikliga frågan dyker upp.

Surprise

Paul Simons nya, Surprise, i bilstereon på vägen hem från Öland. Så bra den är och vilka spännande ljudlandskap Simon och Brian Eno skapat.

Sydkorea

Tillbaka efter trevligt midsommarfirande på Öland. God mat och trevligt samkväm, därtill sittningar framför TV:n vid VM-matcherna. Jag hade hellre sett Sydkorea än Frankrike i åttondelen, Frankrike är något av en dark horse. Svårbedömt lag som nu ställs mot Spanien. Har en känsla av att Spanien hellre hade sett att Sydkorea svarat för motståndet.

VM-statistik

Värdnationen brukar gå långt i fotbolls-VM. Låt oss titta på senaste VM-slutspelen:
1974 i Västtyskland: Västtyskland tog guld, 1978 i Argentina: Argentina tog guld, 1982 i Spanien: Spanien ut i andra gruppspelsomgången (motsvarande kvartsfinal), 1986 i Mexiko: Mexiko ut i kvartsfinal, 1990 i Italien: Italien tog brons: 1994 i USA: USA ut i åttondelen, 1998 i Frankrike: Frankrike tog guld, 2002 i Japan/Sydkorea: Japan ut i åttondelen, Sydkorea fyra.
Dessutom: Tyskland har varit i (minst) kvartsfinal i 13 raka VM-slutspel, från 1954 till 2002.

36 år sen

Imponerande av Elfenbenskusten att vända 0-2 till 3-2 mot Serbien-Montenegro. Senast ett lag vände 0-2 till seger i VM var 1970, Västtyskland vände och vann mot England i kvarten, 3-2.

Tevez och Müller

Argentinas anfallare Tevez påminner en del om den forne tyske målbombaren Gerd Müller. Liten och satt med kolsvart hår, kraftfull och grymt svår att bevaka i straffområdet. Holland-Argentina blev aldrig den höjdarmatch jag väntat mig, men Tyskland-Argentina i kvarten, det kan bli något. För man vågar väl inte hoppas på Sverige-Argentina...

Popduetter

Funderar på att skaffa Matthew Sweets och Susanna Hoffs coveralbum Under The Covers. Duon ger sig på popklassiker som "And your bird can sing", "Monday, monday", Sunday morning", "Who knows where the time goes" och "The kids are alright". Har alltid varit svag för Hoffs fina röst och låtvalet kan väl ingen klaga på.

Argentina

Ser mycket fram emot matchen i dag mellan Argentina och Holland, turneringens bästa lag så här långt. Frågan är om Argentina kan gå hela vägen i år? Jag står fast vid mitt tidigare tips att Holland blir världsmästare, kanske efter en final mot just Argentina. Lag som mosar motståndarna i gruppspelet blir sällan eller aldrig världsmästare. Tänk Brasilien 1982 eller Holland 1974. Fast jag blir gärna motbevisad av detta härliga argentinska landslag med så oerhört mycket kunnande och talang.

Tyskland härnäst

Sviten håller. Det är 98 år sedan England besegrade Sverige i en tävlingsmatch. Starkt att orka få till en kvittering men...var det inte Mellberg som var sist på bollen? I alla fall tyckte jag det, men kanske såg jag fel. England har märkbart svårt att orka i 90 minuter, vi såg det i VM 2002 och nu ser vi det igen. Laget kroknar efter pausen och jag tror faktiskt att Svennis & Co får packa väskorna och resa hem efter åttondelen mot Ecuador.
Tyskland i åttondelsfinal, det blir ruskigt svårt. Senast vi vann över Tyskland i en tävlingsmatch var i VM i Sverige 1958, och jag tror att vi får stryk på lördag också. 4-2 till Tyskland, precis som 1974?

Brownsville girl

Sitter i köket med en kopp kaffe och lyssnar på Bob Dylans "Brownsville girl". Om man skulle sitta så här i en timme eller två, det vore ganska trevligt. Fast jag måste handla och laga mat och sånt, men "Brownsville girl" är en låt man vill höra om och om igen, den får det mesta annat att kännas oviktigt. Åtminstone just nu.

On the road med Tom McRae

Gick till jobbet i dag, det är 6-7 kilometer. Det var varmt och jag blev rätt svettig, men det var också ganska skönt. Satte iPoden på random play. Alltid kul när man hör introt och funderar över vilken låten är. En låt var mycket bra, men föreföll totalt obekant, jag kunde inte minnas att jag hört den förr. Det var, visade det sig, Tom McRae, från hans fjolårsalbum, All Maps Welcome.

Oavgjort?

Mitt tips är att England-Sverige slutar 1-1. Fast jag tippar mest med hjärtat nu, innerst inne är jag orolig över att vår svit mot England spricker. Vi har ju faktiskt inte förlorat en tävlingsmatch mot England sedan 1908! Då blev det 12-1 till engelsmännen i OS-turneringen. Men det var då det.

Viva Espana!

Fernando Torres visade att han har potential att bli skyttekung i VM. Två sköna mål för ett Spanien som vände 0-1 till 3-1 mot Tunisien. När Tunisien tog ledningen tänkte jag, och säkert många med mig, att nu börjar det igen. Spanien viker ner sig, precis som förr, allt är som vanligt med detta stjärnspäckade lag. Men vi ser ett nytt Spanien i detta VM. Ett lag som håller tempot uppe i 90 minuter, ett lag som har förmågan att vända matcher. Och Fernando Torres är en av turneringens starkast lysande stjärnor. Argentina, Holland och Spanien är bäst hittills i VM.

Fotbollsböcker

Efter VM vet jag precis vad jag ska göra: läsa om ett par fenomenala fotbollsböcker. Sambafotboll av Fredrik Ekelund och Tor! av Uli Hesse-Lichtenberger. Den förstnämnda är den bästa svenska fotbollsbok jag läst, den senare är den bästa bok jag vet i ämnet fotboll.

Skön kvittering

Skönt att Sydkorea kvitterade mot Frankrike. Ett Frankrike som spelar tråkigt och utan hjärta, Portugal och Frankrike är den här turneringens tråkigaste lag. Jag trodde en del på Frankrike den här gången, men av det vi hittills sett ska de vara glada om de når åttondelen.

Déja vù

I OS i Aten spelade Argentina mot Serbien-Montenegro i den första omgången. Gissa hur det gick? 6-0 till Argentina, som senare vann turneringen. Tevez gjorde mål då också, två faktiskt, han blev turneringens skyttekung och var den bäste spelaren.

Fotbollslåtar

Kom just att tänka på en sak: sedan VM började har jag inte en enda gång hört den där Tomas Ledin-låten. Skönt. Fotbollslåtar är svårt, men det finns en del som är bra. Allra bäst är Torssons "Det spelades bättre boll". Jag är också svag för Pogues "Jack´s heroes", som sporrade Irland i VM 1990. På sätt och vis är kanske också Big Audio Dynamites "Union, Jack" en fotbollslåt. Bra är den i alla fall. Svenne Rubins "Långa bollar på Bengt" får hyfsat hög charmpoäng, New Orders "World in motion" är helt okej. Har för mig att John Barnes rappar där.

Träning

Sprang tre kilometer i morse. Efter rundan tänkte jag mig till gymmet, men på vägen stötte jag på en gammal kollega som skulle ta en promenad. Jag följde med honom, vi gick i en timme, säkert fem-sex kilometer. Benen var ganska trötta när jag äntrade gymmet för ett ovanligt kort styrkepass. Efter att ha druckit så där en liter vatten beslöt jag mig för att springa lite till, bara för att ta ut mig. Sprang därför 1,5 kilometer till och fick därpå släpa mig hem.
Kroppen värker av trötthet, men det kändes bra att jag för en gångs skull verkligen tvingade mig att ge allt jag hade. Tog med mig iPoden på joggingrundorna, lyssnade på Stuart Staples Leaving Songs och Tindersticks Donkeys. Fördelen med musik när man springer är att man slipper höra sin tunga andhämtning, därmed orkar man, i alla fall jag, lite mer.

Vad sägs om Ghana-Brasilien?

Har en känsla av att VM-turneringens överraskningslag nu har presenterat sig. Ghana är med för första gången, och jag tror att laget kan gå långt. Det vore mycket intressant att se en åttondelsfinal mellan Ghana och Brasilien. Ghana fick tjeckerna att längta efter slutsignalen. 2-0, därtill ett bortdömt mål och en straff i stolpen. Om Italien vinner mot Tjeckien och Ghana programenligt besegrar USA blir det den åttondelsfinal jag vill.

Mitt fel?

Inför denna den andra VM-omgången bytte jag in en viss italienare vid namn De Rossi i min Drömelva. Han tackade för förtroendet med att få ett välförtjänt rött kort efter en armbåge i McBrides ögonbryn.

Tråkiga Portugal, starka Ghana

Ghana är bra och Tjeckien kan komma att missa åttondelsfinal. Ungefär så går tankarna efter dagens andra match. Tjeckerna visade fina takter mot USA men utan den store anfallaren Jan Koller och utan måltjuven Milan Baros räcker man inte till. För tunt framåt, helt enkelt.
Portugal gjorde sitt jobb mot Iran. Särskilt kul var det inte men Portugal spelar sällan underhållande. Jag hoppades på en iransk kvittering, det hade kanske fått fart på portugiserna. Jag kan inte tänka mig annat än att Figo & Co får ta semester efter åttondelen, där såvitt jag förstår Argentina eller Holland väntar. Hoppas det blir tvåsiffrigt.

Mat, fotboll och gym

Gick upp förhållandevis tidigt och åkte till Lidl för att köpa tyska korvar, salami, kex, iste, godis och diskmedel. I bilen lysnade jag på T. Bone Burnetts The True False Identity, förbannat bra. Fortsatte till Kvantum där jag köpte grönsaker, fetaost, kött och lite annat smått och gott. Nu ska jag göra en potatissallad, sen lägger jag en bit benfri kotlett på grillen. Mellan dagens matcher tänker jag sticka ner till gymmet, jag har slarvat med träningen senaste veckan men nu är det tid att skärpa till rutinerna.

Fantastiska Argentina

Mot slutet av matchen mellan Argentina och Serbien-Montenegro kom jag att tänka på en liknande utspelning i ett VM-gruppspel för 20 år sen: när Sovjet manglade Ungern, också det med 6-0.
Jag blev alldeles lycklig över sättet Argentina spelade på. Elegant, finessrikt och effektivt. Fotbollskonst av högsta karat. Och tänk att man kan ha spelare som Tevez och Messi på bänken! Det enda som talar mot Argentina i den här turneringen är att laget kanske imponerar för mycket i gruppspelet. Mexiko såsade bort 90 minuter mot Angola i ett riktigt sömnpiller. Hur kan man komma ut till spel i ett VM med den loja inställningen, jag fattar inte det. När mexikanerna väl försökte rycka upp sig, ja då var det sent. Det blev bara stirrigt och fumligt.

Paddy McAloon

Prefab Sprout i högtalarna. Paddy McAloon sjunger "Any music worth it´s salt is good for dancing/But I tried to be the Fred Astaire of words". Otroligt elegant formulering. McAloons ordlekar är svårslagna. Eller vad sägs om den här: "Words are trains for moving past what really has no name". Funderar på en krönika om popmusikens bästa ordlekare: Smokey Robinson, Paddy McAloon, Elvis Costello, Morrissey.

Springsteenjunkies

Skulle sitta fint med ett helt album där Cowboy Junkies tolkar Springsteen. På Early 21st Century Blues finns finfina versioner av "Brothers under the bridge" och "You´re missing", tidigare har cowboyknarkarna gett sig på bland annat "Thunder Road" och "My father´s house". Och det blir alltid väldigt lyckat.

Robben mot Drogba

Intressanta VM-matcher i dag. Holland-Elfenbenskusten: Robben mot Drogaba, lagkamraterna från Chelsea ställs mot varandra. Om Holland vinner är man i åttondelsfinal, samma gäller Argentina som möter Serbien-Monenegro i denna VM-historiens tuffaste grupp. Ja, jag dristar mig att skriva så. Jag kan då inte komma på någon svårare. Jämför den med Sveriges eller Spaniens, eller Tysklands.

Tack, Fredrik Ljungberg

Matchen mot Paraguay blev en rysare av värsta sort. Den välförtjänta segern bör ta Sverige till åttondelsfinalen. Tack för det, Fredrik Ljungberg.
Men Zlatans djupa formsvacka oroar, tydligen är han också ljumskskadad. Henke Larsson är också ur form. Vem ska göra de svenska målen i fortsättningen av detta VM? Knappast Marcus Allbäck, det är som förgjort för honom. Bollen vill inte in.
Vi fick se en ordentlig uppryckning jämfört med matchen mot T&T, ändå lämnar spelet en del att önska, framförallt vad anfallet beträffar.
England-T&T var också en slätstruken tillställning. Detta kan rent av vara den svagaste av de åtta VM-grupperna.

Mästare med låg hippfaktor

Efter VM 2002 skrev jag ett reportage om tysk fotboll. Denna text publicerades i Östra Småland hösten 2002, under rubriken Mästare med låg hippfaktor.



Historien har en tendens att upprepa sig.
Ingen trodde på Tyskland inför sommarens fotbolls-VM.
Det är precis som det brukar vara.
Mot alla odds tog sig Tyskland ända till finalen.
Det är precis som det brukar vara.

Sedan 1954 har Tyskland, tillsammans med Brasilien, dominerat fotbollen. Brasilien har fans över hela världen, men nästan ingen utanför Tyskland älskar det tyska landslaget. Tyskarna bjuder inte upp till någon samba utan deras spel går ut på att nöta och mala ner motståndet. Inget lag kan sätta motståndarmålet under sådan press som tyskarna. Den fysiska och mentala styrkan är utmärkande för dem.
Sisu eller fighting spirit tillskrivs vanligen Finlands långdistansare eller brittiska idrottare, men få besitter mer kämpaglöd än tyska landslagsmän i fotboll. Genom åren har motståndarna lärt sig att tyskarna är som farligast när de ligger under med ett eller ett par mål. Det är då de hittar den där extra växeln och denna härliga, ursköna inställning gör dem värda all respekt.
Tyskarna är effektiva, svårslagna och professionella. Men de spelar för att vinna, inte för att bli älskade av publiken. Klacksparkarna och skönspelet får andra svara för. Trots alla stora segrar möts de jämt av samma slags kritik:
”Stereotypt”. ”Destruktivt”. ”Fantasilöst”.
Märkligt nog är Tyskland sällan favorittippat inför VM. Det är samma visa nästan varje gång. Kanske handar det inte om underskattning utan om önskedrömmar. Ingen, nåja nästan ingen, vill att Tyskland ska vinna igen.

Låg hippfaktor

Få landslag har lägre hippfaktor, vilket egentligen är rätt märkligt. Kunnandet och effektiviteten kan ingen klaga på. Att vinna matcher med 1–0, målet inprickat i den 89:e minuten, är typiskt Tyskland. Att gå vidare efter straffar likaså.
Tyskarna brister inte ut i stora glädjescener efter en säkrad semifinalplats i ett VM. Med germanskt lugn konstateras bara att ännu en dag på jobbet är avverkad. Det här gänget ska ända fram till finalen, så varför hetsa upp sig i förväg?
Notabelt är också att många av Nationalmannschaftets argaste kritiker finns på hemmaplan. Landslaget sågas inför varje mästerskap och kritikerna brukar inte tystna förrän laget krånglat sig fram till semifinal, då är nämligen hemmaopinionen nöjd.
Inte sällan är det före detta fotbollsstjärnor som levererar de skarpaste omdömena. Man bör dock inte tolka dessa kapningar bokstavligt utan snarare se dem som ett sätt att sporra laget framåt mot nya triumfer. Den ständigt återkommande kritiken är direkt löjlig. Sedan 1954 har Västtyskland/Tyskland 13 raka kvartsfinaler i VM. Den sviten kan ingen annan nation matcha, inte ens Brasilien. 13 raka kvartsfinaler i fotbolls-VM, världens största tävling, det är sjukt bra.
Lägg därtill att Tyskland har varit med i åtta EM-slutspel och nått finalen fem gånger.
Inför en stor turnering är det ofta bråk i den tyska truppen. Det hör till och är kanske en konsekvens av de enorma förväntningarna på hemmaplan. Men när domaren blåser igång matchen läggs de interna stridigheterna åt sidan. För ett par timmar.

Höjer sig alltid

Sommaren 2002 hette det att Tyskland hade kanske sitt svagaste VM-lag någonsin. Ni vet hur det slutade, med finalförlust mot Brasilien. När Michael Ballack i semifinalen mot Sydkorea stötte in en retur och skickade Tyskland till landets sjunde VM-final bevisades än en gång att tyskarna är otroliga på att höja sig i mästerskapen.
Oavsett hur utdömda de än må vara i förhandssnacket så nog är Tyskland en guldkandidat till slut. Sydkorea fällde tre stora nationer: Portugal, Italien och Spanien. Men mot Tyskland var det tvärstopp.
Hur kan det då komma sig att just Tyskland blivit en stormakt inom fotbollen. Något entydigt svar går knappast att finna, men klart är att det sensationella VM-guldet 1954 betytt oerhört mycket. Fram till mitten av 1980-talet var det fotbollen som lockade praktiskt taget alla unga idrottstalanger i Västtyskland.
På grund av sina krigsförbrytelser fick Västtyskland inte vara med i VM-slutspelet 1950. Fyra år senare avgjordes mästerskapet i Schweiz och ingen hade ens tänkt tanken annat än att Ungern, den tidens Dream Team, skulle vinna.
Ungern slog ut Brasilien och de regerande mästarna Uruguay på sin väg fram till finalen. Västtyskland tvingades till en omspelsmatch mot Turkiet för att klara sig vidare från gruppspelet.

Miraklet i Bern

Ändå hamnade VM-bucklan hos Västtyskland. Trots att deras landslag bestod av amatörer och trots att spelarna hämtats från de regionala ligorna.
Bundesliga drog för övrigt inte igång förrän i början av 60-talet, och då som en direkt konsekvens av tyskarnas VM-fiasko i Chile 1962, där laget ”bara” nådde kvartsfinalen. Ett resultat som ansågs oacceptabelt.
Utlandsproffsen gjorde sig icke besvär – den som lämnat Västtyskland för att tjäna pengar på sitt fotbollskunnande avsade sig också chansen att få spela i nationalelvan. Så var det en bra bit in på 1960-talet.
Det påpekas ofta att Ungerns fruktade målmaskin Ferenc Puskas var skadad i finalen, som om detta faktum skulle förklara den tyska praktskrällen, av tysk press beskrivet som ”Miraklet i Bern”.
Men är det där om Puskas verkligen riktigt sant? Han gjorde 1–0 i den sjätte minuten och hittade rätt också i slutminuterna, fast det målet dömdes bort för offside. Visst, han kan ha varit skadad men denna skada tycks inte ha hindrat honom.
Sanningen är, måste vara, att Västtyskland spelade förbaskat bra – och smart.
Som så ofta. Som praktiskt taget jämt.
Janne Adeen


Tyska upphämtningar vi minns
* VM-finalen 1954: Med denna seger föddes det tyska fotbollsundret. Ungern, allas favorit till titeln och med superstjärnor som Puskas och Sandor Koscis i uppställningen, chockstartade och ledde med 2–0 redan efter åtta minuter. Men det blev tysk seger med 3–2 till slut. Det var Ungerns första förlust på drygt fyra år. När lagen möttes i VM:s gruppspel vann Ungern med 8–3.
* VM 1958: Västtyskland hamnade i underläge i alla tre gruppspelsmatcherna. 0–1 mot Argentina blev 3–1, 0–2 mot Tjeckoslovakien blev 2–2 , 0–1 och 1–2 mot Nordirland blev 2–2 till slut.
Västtyskland vann gruppen och slutade fyra efter förlust mot Frankrike i bronsmatchen.
* VM-finalen 1966: England ledde finalen med 2–1 men tyskarna kvitterade i slutsekunderna genom Wolfgang Weber. Endast den sovjetiske linjemannen såg att Hurts 3–2 mål – bollen rammade ribban och studsade på mållinjen – verkligen var inne, annars hade kanske tyskarna blivit världsmästare i England.
* VM-kvartsfinalen 1970: England dominerade matchen i drygt en timme och ledde med 2–0 då drygt 20 minuter återstod. Spelmotorn Bobby Charlton byttes ut strax efter tyskarnas reducering. Han skulle ”sparas inför kommande uppgifter”, hette det. Men Västtyskland tvingade fram en förlängning där skarprättaren Gerd Müller avgjorde.
* EM 1976: Jugoslavien ledde med 2–0 i semifinalen, men det blev till slut tysk seger med 4–2 efter förlängning. Matchhjälten och tremålsskytten hette passande nog Müller, fast Dieter i förnamn. I finalen mot Tjeckoslovakien hamnade tyskarna i 0–2-underläge, men lyckades ännu en gång resa sig och kvitterade innan 90 minuter var spelade. Efter den mållösa förlängningen vidtog straffsparkar och där var tjeckerna starkast.
* VM-semifinalen 1982: Frankrike ledde med 3–1 i förlängningen och fortsatte att trycka på för att punktera matchen. Tyskarna chansade med att byta in den halvskadade Karl-Heinz Rummenigge och snart var det kvitterat. Straffar fick avgöra och tyskarna hade lärt läxan från EM sex år tidigare.
* VM-finalen 1986: För en gångs skull måste man säga att tyskarna förivrade sig och uppträdde huvudlöst i denna mycket välspelade final. Argentina ledde med 2–0, men Rummenigge och Rudi Völler såg till att utjämna. I stället för att vänta på förlängningen och kanske straffar, jagade tyskarna ett segermål under ordinarie matchtid. Det gav Diego Maradona fritt spelrum. Hans långa passning nådde Jorge Burruchaga som satte 3–2 i den 88:e minuten.
* EM-finalen 1996: Tjeckien var på väg mot EM-titeln när förbundskaptenen Berti Vogts spelade ut sitt sista trumfkort. Nickspecialisten Oliver Bierhoff byttes in. Denne hade inte varit på planen i mer än fyra minuter när han kvitterade till 1–1. I förlängningen avgjorde Bierhoff i den 95:e minuten.


Fyra granithårda tyskar
Ja visst gör det ont när kroppar brista, men faktiskt verkar
tyska fotbollsspelare bestå av segare och hårdare virke än andra.
Här är några sköna lirare som inte ens gråter när de skalar lök.
* Gerd Müller. ”Der Bomber” gjorde 68 mål på 62 landskamper och sköt sitt Bayern München till otaliga stora titlar. Trots svåra smärtor vägrade han en gång att lämna planen under en match med klubblaget Bayern München. Senare upptäcktes att Müller fullföljt matchen med brutet vadben.
* Bert Trautmann. Målvakt i Manchester City. Trautmann greps av engelsmännen under andra världskriget och blev sedermera en mycket omtyckt målvakt i Manchester City. När laget 1956 vann FA-cupen spelade Bert sista kvarten trots att han brutit nacken efter en kollision med Birminghams Peter Murphy.
* Franz Beckenbauer. Spelade semifinal mot Italien i fotbolls-VM 1970 med armen i mitella. Kaiser-Franz bröt nyckelbenet under matchen, men vägrade ge upp. Att Västtyskland till slut förlorade spelar mindre roll, det är bilden av den skadade men kämpastarke pådrivaren Beckenbauer man helst minns.
* Rudi Völler bröt armen i gruppspelsmatchen mot OSS i EM 1992. Olyckan skedde i den 20:e minuten, men Völler spelade trots det hela den första halvleken. Rudi can´t fail.

Västtyskland/Tysklands VM-facit:
1930: Deltog inte.
1934: Trea.
1938: Utslaget i första omgången.
1950: Deltog inte.
1954: Mästare.
1958: Fyra.
1962: Kvartsfinal.
1966: Tvåa.
1970: Trea.
1974: Mästare.
1978: Nådde som ett av åtta lag den andra gruppspelsrundan, motsvarande kvartsfinal.
1982: Tvåa.
1986: Tvåa.
1990: Mästare.
1994: Kvartsfinal.
1998: Kvartsfinal.
2002: Tvåa.

Västtyskland/Tysklands EM-facit:
1960: Deltog inte.
1964: Deltog inte.
1968: Lyckades inte kvala in.
1972: Mästare.
1976: Tvåa.
1980: Mästare.
1984: Gruppspel.
1988: Semifinal.
1992: Tvåa.
1996: Mästare.
2000: Gruppspel.
2004: Gruppspel.

13 raka kvartsfinaler

Tysklands fotbollslandslag har en ruskigt imponerande VM-svit. Det påtalas sällan, men tyskarna har nått minst kvartsfinal (eller motsvarande – VM 1978) i 13 raka VM-slutspel. Från 1954 till 2002. Ofattbart bra att åstadkomma något sådant. Kanske förlängs sviten nu till 14 raka kvartsfinaler, men jag har svårt att tro att tyskarna kommer längre än så. Osvuret är emellertid bäst. Med åren har jag kommit att uppskatta och beundra det tyska fotbollsundret. I finalen 1974 höll jag på tyskarna, 1982 och 1986 var laget inte så kul, men gick trots det till VM-final. 1990 höll väl alla utanför Argentina på Tyskland i finalen.

Modern Times

Ny Bob Dylanskiva i slutet av augusti, Modern Times. Äntligen.

Så typiskt Tyskland

Så klassiskt, så typiskt Tyskland. Mål i slutminuten mot Polen, ett välförtjänt mål dessutom. Trots flera missade chanser i slutet vägrade tyskarna på tyska fotbollsspelares vis att ge upp. Och till slut belönades den inställningen med tre poäng.
Annars var Spaniens målfyrverkeri mot Ukraina onsdagens behållning i VM. Ukraina var blekt och tafatt och hade dessutom otur med domsluten. Milt uttryckt. Men Spanien visade klass, hoppas de kan fortsätta så ett tag till. Nu är det inte en massa trötta Real Madridstjärnor som bildar landslagsstommen heller, så det kan nog räcka hyfsat långt för Fernando Torres & Co.

Snart dags för Spanien

Synd att Kroatien inte fick med sig en poäng. Tycker att matchen mot Brasilien var jämn och välspelad och kroaterna samlade sannerligen ihop till ett kvitteringsmål. Frankrike tycks av matchen mot Schweiz att döma vara lika uddlösa som i VM 2002. Sydkorea öppnade darrigt mot Togo, men vände efter en stark andra halvlek. Om sådär 15 timmar är det dags för Spanien att gå in i turneringen, och på kvällen tar värdnationen Tyskland sig an Polen. Jag hoppas på en ny tysk seger, det är kul om värdlandet kan hänga med ett tag även som detta är en ovanligt svag tysk årgång. Hoppas att Miroslav Klose får sätta ett par mål till.

Tyskland och Holland

I tyska – och för all del också holländska – fotbollslandslag brukar det vara inre stridigheter, ibland sker bråken inför öppen ridå. Trots bråken brukar tyskarna alltid göra bra i från sig i mästerskapen. Det där har förundrat mig så länge jag kan minnas. Kanske har holländarnas landslag mer skadats av konflikterna, för Holland har haft svårt att vinna stora titlar. Trots fantastiska spelare har nationen bara gått hela vägen en gång, EM 1988. På tysk mark, och efter seger mot Västtyskland i semifinalen.

Forza!

Äntligen fick man se ett offensivt Italien. Matchen mot Ghana var VM:s höjdpunkt, chansrikt åt båda hållen men Italiens grymt täta försvar blev för svårt för Ghana. Italienarnas anfall med Totti, Toni och Gilardino är ruskigt vasst, och matchas enbart av Brasilien och Argentina. Jag blev illa till mods när Lippi började tänka defensivt efter en timmes spel, men helhetsintrycket är att Italien imponerar.

Tindersticks och Hjalmar Söderberg

Med anledning av min Tindersticksperiod: här är en hyllningskrönika jag skrev om bandet, texten publicerades i Östra Småland för sex-sju år sedan.



Jag tänker alltid på Hjalmar Söderberg när jag lyssnar på Tindersticks. Och när jag läser Söderberg, då tänker jag på Tindersticks.
Söderberg skrev en gång för länge sedan "Jag tror på köttets lust och själens obotliga ensamhet."
Tur för honom det. För om inte Hjalmar Söderberg myntat detta uttryck för sådär 100 år sen, hade Tindersticks sångare Stuart Staples gjort det.
I denna välfunna aforism finns själva grunden till allt som Tindersticks skapar i sin skivstudio. Bitter klarsyn varvas med oförlöst längtan
Det tog tid för mig att tränga in i Tindersticks musik. Först efter en handfull lyssningar öppnades de inre dörrarna och sen den stunden kan jag inte få nog av dessa svårmodiga britter.
De går ju direkt på mina svaga punkter. Den eviga kärlekens omöjlighet och passionens oundvikliga baksmälla är de två ämnen som Staples brukar dröja sig vid. Jag tror – och hoppas – att han har fel, men fruktar att det inte är så. Staples låter ju så förbannat övertygande, när han mumlar fram de där orden som det bara inte går att värja sig mot.
Och musiken, den liknar ingen annans. Det låter som om Lou Reed dirigerade orkestern under de sista timmarna ombord på Titanic.
Influenserna är många och tydliga. Velvet Underground alltså, Leonard Cohen, Tom Waits och Townes Van Zandt.
Ändå uppstår något alldeles eget. Sångaren Stuart Staples är alltid svartklädd på scenen och vid fotosessioner. Hans enda ämne som textförfattare är hjärtesorger. Han sjunger om henne, hon som stack, hon som aldrig kom eller hon som kanske har stuckit alldeles nyss. Eller så har hon bara gått ner till jourbutiken på hörnet för att köpa mat. Stuart vet inte, men han fruktar det värsta, alltid. Då slipper han bli besviken i fall hon inte tänker komma tillbaka. Det är Doktor Glas och Den allvarsamma leken fast i poptappning.
Stuart Staples vet att efter solsken kommer regn. Detta band av dysterkvistar skivdebuterade 1992. Första singelsläppet var ”Patchwork”, en ovanligt snabb och rockig låt för att vara Tindersticks. Sångaren ojar sig om sin besvärande handsvett och pratsjunger hur-ska-man göra-nu-då med precis rätt tonfall. För Staples har onekligen vissa vokala begränsningar. Men det handlar inte om teknik utan om känsla.
Det viktiga är inte vad han sjunger utan hur han sjunger det. Att sångaren svettas för mycket i fel situationer får oss att må bra. Han också, tänker vi kanske, och glömmer för ett ögonblick bort att det är ju oss han sjunger om.
Efter fem fullängds-CD, en samlingsplatta med B-sidor och rariteter, några livealbum och filmmusiken Nenette et Boni, vet vi att konsekvens är ett nyckelord hos Tindersticks. Precis som hos Ramones handlar det om multimonotoni.
Popslynglarna Ramones öser på i 190, få ackord och enkla texter om livet. Det är nära gatan, avskalat in på köttet.
Tindersticks är som ni förstår annorlunda. Stuart Staples sjunger cafévalser om ensamma nätter med cigarretter och ljummen whisky, gruelser i sängen under ensamma morgnar med dålig andedräkt och röda ögon. Orden låter som om de kramats fram genom en vitlökspress.
Även om det är svårt att upfatta alla ord Stuart Staples sjunger, går själva essensen fram, med all önskvärd tydlighet.
Kärleken är förgänglig.
Livet är svårt.
Och för kort.
Köttets lust och själens obotliga ensamhet var det ja.
Det gör ont ibland men det måste det få göra. Vi kan ju inte bara må bra hela tiden. Någon måste få berätta om det andra, oron, tristessen, ensamheten, rädslan för döden. Det enda Tindersticks begär av oss är att vi ska lysna till vad de har att säga. Inget annat.
Och allt är faktiskt inte svärta, även om det kan tyckas så vid de första lyssningarna. Som så många andra britter har Tindersticks humor. Det tar bara lite tid att hitta fram till den mitt i allt elände. Som när jag upptäckte att låten ”Singing” från den andra plattan faktiskt är en instrumental liten popcocktail.
Jättekul.
Trots att Stuart Staples gång på gång genomskådar kärleken, slutar han aldrig drömma. Att leva utan kärlek går ju inte, det berättade Hjalmar Söderberg om i novellen "Pälsen". Vi måste våga älska, men Söderberg och Staples vet en hel del om vilka krafter som sätts i spel när hjärtat och hjärnan talar olika språk.
Tinderstickornas största ögonblick hittills är inte lätt att plocka ut. Att välja favoritlåtar är som att leta efter idoler när man passerat både 30 och 35. Men på samma sätt som jag alltid återvänder till The Clash och Johann Cruyff är det låten ”City sickness” jag oftast spelar.
”In the city there´s no place for love", sjunger Staples till en melodi som skulle kunna spelas på kam utan att trollbinda mindre. Han låter ynklig och olycklig.
Men kanske kan Stuart Staples längre fram i livet ta till sig en annan av Hjalmar Söderbergs skarpsinnigheter.
"Det är skönt att bli gammal. Att vara ung var för djävligt."

Tindersticksperiod

Vet inte om det beror på Sveriges svaga start på VM eller om det har att göra med Stuart A. Staples förnämliga nya soloalbum, men jag är inne i en Tindersticksperiod. Lyssnade på Curtains i förmiddags, nu har jag Can Our Love i högtalarna. Musiken är som balsam. Staples lätt sluddriga basröst och gnälliga texter är exakt vad jag behöver just nu. Och härmed utnämner jag Tindersticks till den bästa brittiska poporkestern de senaste 20 åren.

Åttondelsfinal

Trots allt så tror jag fortfarande att Sverige går till åttondelsfinal i fotbolls-VM. Jag tror att vi vinner mot Paraguay och i sista omgången klarar vi en poäng mot ett England som då redan säkrat gruppsegern.

Robben!

Synd att man inte hade Arjen Robben i sin Drömelva. Oj vad bra han var mot Serbien-Montenegro. Robben är så här långt VM:s starkast lysande stjärna. Jag som tippat Holland som världsmästare gladdes över deras seger, och imponerades än mer. Det såg stabilt ut, och det lär bli bättre. Kom ihåg att Serbien-Montenegro släppte in ett enda mål i VM-kvalet, och vann gruppen före Spanien. Varje gång Robben hade bollen blev det oroligt i Serbien-Montenegros försvar. Då spelade det ingen som helst roll att Ruud van Nistelrooy var alldeles osynlig så länge han fick vara kvar på planen.

Deckarläsning

Var nere på Dillbergs och köpte de två Arnaldur Indridasondeckare jag inte hade, Änglarösten och Kvinna i grönt. Påbörjade den förstnämnda i natt, den verkar precis lika bra som Glasbruket och Mannen i sjön. Jag har sagt det förr: denne islänning är en sensationellt bra deckarförfattare. Hans kriminalromaner tål att jämföras med genrens stora namn. Samtidigt håller jag på med Val McDermids Bounty, har nu knappt 100 sidor kvar.

iPoden

Har haft grymt ont i ryggen några dagar, men har inte funderat så mycket på saken eftersom jag letat efter min försvunna iPod. I går hittade jag iPoden – i sängen. Jag har alltså, utan att märka det, sovit på den. Aj aj aj.

Första stora matchen i detta VM

Ok, vi förlorade inte mot Trinidad & Tobago. Men det kändes som en förlust. Vilken antiklimax! Inte mycket mer att säga om saken, egentligen. Vi kan fortfarande ta oss vidare från gruppspelet, utgångsläget har bara blivit mycket svårare. I dag kommer jag inte att läsa några kvällstidningar för – vem vill läsa om en (poäng)förlust mot T&T.
Tungviktsmötet mellan Argentina och Elfenbenskusten var detta VM:s första stora match. Riquelme, Saviola, Drogba – vilka spelare! Argentina var tidvis hårt pressat, men klarade ut situationen.

Tankar efter VM-premiären

Ett par tankar efter Tysklands 4–2 mot Costa Rica i VM-premiären:
Vilka snygga mål!
Vilka tröga tyska mittbackar!
Men Costa Rica, har det laget i VM att göra? Betänk att flera starka europeiska lag inte finns med bland de 32 i Tyskland. Jag tänker på Turkiet, Danmark och Grekland.

Drömelva

Har nu gjorde de sista korrigeringarna i min Drömelva. Bytte i går ut lagkaptenen Michael Ballack, eftersom det påstods att han var skadad och därför skulle missa premiären. I dag fick jag veta att Ballack ska spela mot Costa Rica, han är således tillbaka i mitt lag men jag fick i stället göra ett målvaktsbyte. Mexikos Oswaldo Sanchez har åkt hem sedan hans pappa avlidit efter en hjärtattack. Att ersätta Sanchez var inte enkelt, men jag valde till slut att låta Rami Shaaban få förtroendet.

T. Bone Burnett igen

Så snart jag vaknat stoppade jag in T. Bone Burnetts nya album i cd-spelaren. Det är bara så bra. Jag har inte lyssnat på honom sedan jag sålde mina vinylskivor i början av 90-talet. Måste nu se till att få tag på hans nya samlingsalbum, haken är att plattan inte har svensk distribution.

Val McDermids nya

Låg och läste alldeles för länge i natt...igen. Fick i går Val McDermids nya, Bounty – Myteristens återkomst, i recensionsexemplar. Har nu kommit drygt halvvägs in i den spännande historien. När jag släckte lampan var klockan nästan 2.

Årets bästa platta (hittills)

Årets hittills bästa skiva är T. Bone Burnetts The True False Identity. Det är rytmiskt, suggestivt och mörkt på ett sätt som kan ge associationer till Tom Waits, men det var länge sen Waits gjorde något i den här klassen. Det funkar nog inte att slölyssna till The True False Identity, det här är en skiva som kräver ens totala uppmärksamhet, men den som lyssnar blir rikligen belönad. Musiken är svår att beskriva, det är bluesigt, skramligt egensinnigt och alldeles oemotståndligt. Som alltid hos Burnett är texterna intressanta. Hans penna är alltid vässad och penndragen ytterst precisa, som i den märkliga dublåten "Zombieland" eller studien av paranoia i "Fear Country". Briljant.

Stuart A. Staples: Leaving Songs

Den där rösten igen.
Så känslig, så laddad, så dramatisk.
Underbart.
Visst finns det många bättre sångare, men få når Stuart A. Staples klass när det handlar om tyckasyndomlåtar. I hans låtar har Hon alltid stuckit, det är alltid mitt i natten – han sitter och begrundar sitt öde, röker och dricker ljummen whiskey.
Lyssnar på hans nya, Leaving Songs. Första intrycket är att det låter väldigt tilltalande, ganska mycket Tindersticks, föll direkt för duetten med Lhasa de Sela, “That leaving feeling”. Inte ett svagt spår, och dessutom lagom lång speltid, knappt 37 minuter. Less is more.

Reminisce (Part one)

Jag missade fotboll-VM 1970. När vi började i årskurs 2 pratade killarna i min klass om Pelé, Jair, Bobby Charlton och Gerd Müller. Det var jobbigt att stå utanför och inte veta vad de pratade om.
1974 var vi på resa. Jag såg Sveriges gruppspelsmatcher i Italien, på en liten restaurang. När vi bilade söderut genom Västtyskland köpte jag kickers VM-nummer. Massor av statistiska godbitar om alla VM-lagen. I finalen, som jag såg hemma hos min kompis Hasse, höll jag på Västtyskland. Alla andra föredrog Holland.
1978 hann jag se halva turneringen hemma, sedan åkte jag till Brighton på språkresa. Min värdfamilj ville inte låta mig se finalen, därför gick jag till en pub och bänkade mig med ett stort glas Coca-Cola framför TV:n. Minns att de flesta engelsmännen på puben höll på Argentina.
1982 följde jag gruppspelet hemifrån. Sedan reste vi till England, vi bilade runt och på kvällarna satt på bed and breakfastställen och följde VM. Bland annat klassikerna Italien-Brasilien och Västtyskland-Frankrike.
1986 jobbade jag i Hudiksvall. Dessvärre fanns ingen TV i mitt inackorderingsrum, därför tillbringade jag praktiskt taget en hel månad på redaktionen. Missade åttondelsfinalen Belgien-Sovjet, senare fick jag tag på den på video.
1990 jobbade jag under VM, många roliga kvällar på jobbet när vi följde matcherna. Missade premiärmatchen, då var vi bjudna till ett bröllop. Glömmer aldrig känslan när Hernan Medford gjorde 2–1 bakom Thomas Ravelli.
1994 var jag pappaledig. Jag såg allt, varenda match, men nerverna höll på att svika mig när det vankades straffar mot Rumänien. Otroligt att man fick uppleva något så stort som ett svenskt VM-brons i fotboll.
1998 jobbade jag hela sommaren. Turneringen i Frankrike fick aldrig det där lyftet, tycker att endast åttondelen mellan Argentina och England var riktigt minnesvärd. Hade bestämt mig för att se alla matcherna, men klarade inte att uppfylla den målsättningen.
2002 hade jag inte möjlighet att se en sekund av premiärmatchen, Frankrike mot Senegal. Blev tvungen att åka ut på jobb strax före avspark och när jag hade skrivit färdigt texten var matchen slut. Minns det tydligt. Turkiet härliga lag satte färg på turneringen. Tur och otur jämnade ut sig för Sverige. Vi hade flyt mot Argentina, men borde fått vinna mot Senegal. När förlängningen började var jag tvungen att sätta mig i bilen för att åka hem från Jönköping. Efter Senegals segermål stannade jag på en bensinmack och köpte en cd-skiva, en Johnny Cash-samling, som tröst.

Tom Waits for all of us

Tom Waits är stor. Exempel på artister som tolkat hans låtar: Bruce Springsteen, Johnny Cash, Tim Buckley, Lucinda Williams, Norah Jones, Diana Krall, Rod Stewart, Ramones, T. Bone Burnett, Los Lobos, Bob Seger, Marianne Faithfull.
Waits har gjort många bra låtar. Här är tio av hans allra bästa, jag vill inte, kan inte rangordna dem.
Jersey girl, In the neighborhood, The piano has been drinking, Tom Trauberts blues,
Day after tomorrow, Downtown train, Georgia Lee, Hang down your head, Yesterday is here, A little rain.

Nedladdning

A propos debatten om illegal nedladdning/upphovsrätt så tänkte jag skriva ett par rader om en aspekt som aldrig tas upp. Det är alltid skivbolagen eller politiker eller intresseorganisationer som hävdar ståndpunkten att artisterna och upphovsmännen har rätt till ersättning. Jo, visst har de det, men jag vet inte hur många gånger jag läst om artister som är urförbannade över att de inte får ersättning för material som skivbolaget givit ut mot artistens vilja. Det finns massor av exempel på detta, alltså fall där artisterna inte får en spänn för de skivor som säljs i handeln. Ville bara få det sagt.

Costello i iPoden

Oh yeah. Joggingen funkade bra, men så hade jag också Elvis Costellos This Year´s Model i lurarna. Fan så bra den plattan är. Kaxig powerpop från 1978, lika påträngande och ettrig i dag som när plattan ursprungligen gavs ut; den har inte laddat ur ett enda watt sen dess. Sprang i 30 minuter, men det ska sägas att jag efter 20 minuter blev tvungen att pausa på grund av skärande smärta i ett knä. Smärtan kom när jag trampade snett på cykelvägen, men den gav snart med sig. I morgon ska jag ta och jogga i skogen, mer skonsamt underlag. Och då ska jag ladda iPoden med Costellos Get Happy!!

Jogga med Elvis

Ska ladda upp min iPod och sen ska jag sticka och träna. Först ett styrkepass, därefter en joggingtur. Det brukar gå lite lättare att springa med musik i öronen. Och när jag joggar med iPoden lyssnar jag alltsom oftast på Elvis Costellos tidiga album från slutet av 1970-talet. Låtarna har sånt driv, sån energi att jag blir sporrad att ösa på så mycket jag bara kan.

Glasbruket

Det blev sent i natt. Först tittade jag på dokumentären om Björn Borg, därefter la jag mig i sängen för att läsa några sidor i Arnaldur Indridasons Glasbruket. Några få sidor hade jag alltså tänkt mig, men klockan hann bli 1.30 innan jag släckte. Indridasons historia grep tag i mig och jag läste mer än 100 sidor. Denne isländske författare håller sensationellt hög klass. Hans kriminalromaner påminner kanske lite grand om Simenons böcker om Maigret, om nu Indridason prompt ska jämföras med någon. Tidigare i år läste jag hans senaste, Mannen i sjön. Den var lika bra den.

John Holm

I dag lyssnar jag på John Holm. Det var ett tag sedan. Hörde för ett tag sedan ett rykte om att han är på gång med en ny skiva. Lät lovande, men kan det verkligen stämma? Det är ju bara sju år sedan Vägen till Californien. John Holm har släppt fem studioplattor på 34 år, han stressar ogärna fram nytt material. Men hans skivor brukar vara bra. Min favorit är debutskivan Sordin från 1972. I iTunes har jag boxen, Främmande Natt. Ska lyssna igenom rubbet.

Svenskt i topp

Under lunchen med Hasse på Helen & Jörgens pratade han om ett eventuellt framtida listprojekt, nämligen en topplista över svenska poplåtar. På rak arm vet jag ett antal låtar som skulle hamna på min lista.
Cornelis Vreeswijks "Klagovisa till Felicia", "Sommarkort" och "Veronica". Ulf Lundells "Rialto", "Bente" och "Under askan". John Holms "Maria många mil och år från här", "Den öde stranden" och "Ett enskilt rum på Sabbatsberg". Docenterna/Docent Döds "Alla helgons dag", "Chick-e-chack", "Sjunde himlen" och kanske någon till. Peter LeMarcs "Jag ska gå hel ur det här" är såklart given, samma gäller hans "Drivved". Övriga som måste med är "Påtalåten" av Ola Magnell, Thåströms "Brev från tionde våningen" och varför inte också "Karenina". Flera låtar av Olle Adolphson måste vara med, Håkan Hellström platsar också och Pugh Rogefelt och...

Söndag

I dag har jag tränat på gym, joggat en runda och tagit en långpromenad med hunden. Är därför ganska nöjd med mig själv. När jag i mitten av januari köpte det ganska dyra årskortet till gymet lovade jag att träna 100 gånger, och det ska jag väl klara av. Har hunnit med drygt 60 pass på knappt fem månader, det är helt okej. Under semestern tänker jag köra fem pass i veckan. Målet med träningen är att gå ner i vikt och få bättre kondis. Har tappat några kilo och vill gärna tappa några till, jag får slita för varje hekto men vadå, min motivation är fortsatt stark.
Till middag lagade jag spagetti och köttfärssås till middag, det är en rätt jag aldrig någonsin tröttnar på. Som barn tyckte jag att vi alltför sällan åt pasta, det har jag tagit igen som vuxen. Till kvällsmat blir det nu scones, därefter lite glass och melon medan jag tittar på Sportspegeln.

Helgens TV

Såg en mycket bra mexikansk film i går kväll, Din morsa också. En annorlunda road-move, med två tonårskillar och en något äldre kvinna i huvudrollerna. Bra berättad historia som tar oväntade vändningar mot slutet. I dag ska jag se reprisen på Kobra, så att jag får höra vad Bruce Springsteen har att säga till SVT den här gången. Dessutom är det den sjätte delen i fotbollsserien Mer än bara fotboll. I dag är det dags att presentera Tyskland.

Van vid Van

I dag lyssnar jag på Van Morrisons "Summertime in England". En av Vans allra bästa, och det säger en hel del. En av hans längsta också, för övrigt.

About the weather

Vi tog en långpromenad för att smälta maten. Otroligt skönt väder: kanske 16-17 grader, svag bris – försommar som hämtad ur en turistbroschyr. Nu ska jag brygga en kanna kaffe och läsa ut Göran Holmquists bok om Dylan.

Bästa VM-matcherna

VM-historien rymmer massor av höjdpunkter. Mina favoriter:

1.
Italien-Brasilien 3–2
Andra gruppspelsrundan 1982
Brassarna såg ut som blivande världsmästare och hade krossat allt motstånd i de fyra första matcherna. Ett utdömt och totalsågat Italien har aldrig varit mer nederlagstippat än inför denna match. Men alla experter hade missbedömt laget. Redan efter fem minuter löpte Paolo Rossi ifrån sin bevakning och nickade in 1–0. Brassarna kvitterade omgående genom Socrates som hittade luckan mellan Dino Zoff och stolpen. När så Rossi snappade upp en misslyckad brasiliansk passning och pangade in 2–1, började man ana vartåt det lutade.
Efter Rossis 3–2-mål satte Brasilien igång en oerhörd anstormning som höll i sig ända till slutsignalen, men italienarna höll undan. Det var hela tiden ohyggligt spännande, 90 minuters konstant nagelbitande.

2. Ungern-Uruguay 4–2
Semifinal 1954
Efter tio segrar och en oavgjord match tillfogades dubbla världsmästarna Uruguay sin första förlust i ett VM-slutspel.
Ungern, som saknade skadade målsprutan Ferenc Puskas, öppnade i ett oerhört tempo och pressade tillbaka sydamerikanerna som helt enkelt inte orkade stå emot. När en kvart återstod var ställningen 2–0 i Ungerns favör och matchen tycktes avgjord. Men Argentinafödde Juan Eduardo Hohberg reducerade med ett välriktat skott och tre minuter före slutsignalen tryckte han in en målvaktsretur. I förlängningen hade ungrarna den bästa orken. Två nickmål av Sándor Kocsis tog laget till VM-finalen.

3.
Västtyskland-Frankrike 3–3, 8–7 efter straffar
Semifinal 1982.
Detta var första gången en VM-match avgjordes efter straffar. Då sviktade de franska nerverna. Frankrike ledde med 3–1 en bit in i förlängningen och matchen tycktes vara avgjord. I desperation kastade tyskarna in den halvskadade Karl-Heinz Rummenigge och snart var det kvitterat. Målvakten Toni Schumachers överfall på den anstormande fransmannen Patrick Battiston borde resulterat i utvisning, men den holländske domaren Charles Corver såg inte vad som hände och dömde i stället tysk inspark.

4.
Italien-Västtyskland 4–3
Semifinal 1970.
Matchen bjöd på sju mål varav hela fem under förlängningen. Redan efter sju minuter tog Italien ledningen och ägnade de återstående 83 minuterna åt ängsligt försvarsspel. På tilläggstid kom tyskarnas välförtjänta kvittering.
Med armen i mitella efter brott på nyckelbenet manade Franz Beckenbauer tyskarna framåt, framåt i förlängningen. Skyttekungen Gerd Müller gjorde 2–1 och 3–3, men till slut tröt orken. Italien avgjorde genom en bredsida signerad Luigi Riva.

5.
Brasilien–Sovjet 2–0
Gruppspelsmatch 1958.
Brasilien hade inte imponerat under sina två första framträdanden i Sverige-VM. Därför fick två reserver chansen i denna match. Deras namn: Pelé och Garrincha. Den sistnämnde vägrade att lämna ifrån sig bollen under de första fem minuterna. Han hade lekstuga mot Sovjets Kuznetsov och snurrade upp denne så att publiken gnuggade sig i ögonen. Garrincha gjorde det första målet och spelade fram till det andra.

6.
England-Västtyskland 4–2
Final 1966.
Den kanske mest omtalade VM-finalen. Än i dag diskuteras det om Geoff Hursts skott verkligen var inne. Bollen tog i ribban och studsade på mållinjen. Den sovjetiske linjedomaren Bachramov ansåg att det var mål och det innebar 3–2 för England i förlängningen.
England ledde med 2–1, men tyskarna forcerade in utjämningen i slutsekunderna. När Geoff Hurst i förlängningen sista skälvande ögonblick prickade in 4–2 var det en lättnad för alla parter.


7.
Frankrike-Brasilien 1–1, 5–4 efter straffar
Kvartsfinal 1986.
Michel Platini mot Zico, franskt finlir mot brasilianskt dito. En hisnande dramatisk kraftmätning i Guadalajara. Brassarnas superstjärna Zico kom in sent och det första han gjorde var att bränna en straff. Mål där hade betytt 2–1 och då hade brassarna varit vidare.
Efter 120 minuters fotbollspropaganda avgjordes matchen på straffar. Michel Platini missade, men räddades av att brasseduon Socrates och Julio Cesar följde hans exempel.

8.
Belgien–Sovjet 4–3
Åttondelsfinal 1986.
Den svenske domaren Erik Fredriksson hamnade i fokus efter denna gastkramande kamp. Och visst, Fredriksson borde nog ha underkänt två av de belgiska målen för offside. Men ryssarna tycks alltid ha otur med domsluten. Detta löper som en röd tråd genom VM-historien. Framförallt ska denna match minnas för det underbart offensiva spelet mellan två anfallsglada konstellationer.

9.
Argentina-England 2–2, 6–5 efter straffar
Åttondelsfinal 1998.
Detta hade kunnat vara tidernas match av det engelska landslaget om man bortser från en sak: de förlorade. Hatmatch är bara förnamnet här. Först filmade Diego Simeone till sig en straff varpå Michael Owen gjorde likadant. Den första halvleken slår allt annat som presterats på en fotbollsplan. Efter Owens solonummer var ställningen 2–1 till England, men Argentina kvitterade med en smart frisparksvariant. Matchen dog dock när David Beckham blev utvisad.

10. Rumänien–Argentina 3–2.
Åttondelsfinal 1994.
Ilie Dumitrescu fick ersätta avstängde Florin Raducioiu och – som han gjorde det! Det var han och Gheorghe Hagi som fick storfavoriten Argentina på fall i denna enormt tempofyllda match. Dumitrescu skruvade först in en frispark och bredsidade några minuter senare in Hagis passning. Matchen avgjordes i den 56:e minuten när Dumitrescus geniala passning hittade just Hagi som såg till att göra 3–1.

11. Brasilien–Holland 3–2
Kvartsfinal 1994.
Den första halvleken slutade mållös, men efter pausen brakade det loss. Fem mål under 29 högspänningsladdade minuter. Brasilien tog ledningen genom Romário, som dock borde ha vinkats av för offside. Bebeto utökade till 2–0 och den nyblivne pappan firade med målet en vaggande gest. Holland reste sig direkt, anförda av spelgeniet Dennis Bergkamp. Han reducerade och Aron Winter nickade in kvitteringen. Brasilien var skakat, men hade ett trumfkort kvar att spela ut. Branco avgjorde med en välriktad frispark. Synd om Holland, skönare förlorare sågs sällan.

Italien-Brasilien 1982

Sveriges VM-genrep mot Chile var inte särskilt kul, bortsett från Fredrik Ljungbergs formbesked och Henke Larssons frisparksmål. Försvaret är darrigt och frågan är om det kan tätas under veckan som kommer. Jag vet inte riktigt vad jag ska tro om våra chanser i VM, men jag har en känsla av att vi klarar av gruppspelet. Trots allt.
Den bästa VM-match jag sett är Italien-Brasilien 1982. Vi var då på bilsemester i England, minns hur jag och pappa satt framför en TV i ett bed and breakfastställe. Inför matchen var vi, som praktiskt taget alla andra antar jag, bergfast övertygade att Brasilien skulle göra processen kort med de ditintills alltför snålt och tillknäppt spelande italienarna. I stället fick vi se hur ett hyperkoncentrerat Italien utnyttjade tre brasilianska försvarsmissar. Paolo Rossi, som kommit tillbaka till fotbollen efter en lång avstängning, gjorde sitt livs match. Han måste vara ensam om att ha gjort tre mål på brassarna i ett VM. Efter matchen gick vi ut och åt. Vi hittade en liten italiensk restaurang och därinne var stämningen sannerligen på topp. Godare lasagne har jag aldrig ätit. Kockens kunnande i köket kan endast jämföras med Rossis skicklighet i straffområdet.
När jag fyllde 30 fick jag en videokassett med denna match. Med jämna mellanrum plockar jag fram bandet, det är alltid en humörhöjare. Ska se till att se matchen innan VM drar igång. Ska också se till att göra en lista över mina favoritmatcher från forna tiders VM.

One more cup of coffee

Låg och läste till klockan 2.30 i natt, hällde med jämna mellanrum i mig kaffe för att kunna hålla mig vaken. På biblioteket hittade jag i går en svensk bok om Bob Dylan. Visa oss vinden! Bob Dylan i Sverige heter den och författaren, Göran Holmquist, är journalist på Helsingborgs Dagblad. Holmquist har följt Dylan sedan mitten av 60-talet och han vet uppenbarligen allt som finns att veta om Dylans kopplingar till Sverige. Bland mycket annat fick jag veta att den första svenska Dylancovern var Lars Lönndahls "Och vinden ger svar", så tidigt som 1963.
Jag lånade för övrigt också en annan bok om Dylan, No Direction Home: The life and music of Bob Dylan, av Robert Shelton.

Eels och Marcel Proust

I dag lyssnar jag på "Things the Grandchildren Should Know", den bästa låten på Eels mästerliga dubbelalbum Blinking Lights And Other Revelations. "Things the Grandchildren Should Know" framstår alltmer som popmusikens svar på Marcel Prousts På spaning efter den tid som flytt. "Länge hade jag för vana att gå tidigt till sängs", inleder Proust. "I go to bed real early", sjunger Mark Oliver Everett i Eels. Och så börjar han, precis som Proust, leta sig bakåt i tiden för att beskriva sitt liv. En helt fantastisk låt.

T. Bone Burnett 1984

A propos T. Bone Burnett som i dagarna släpper sitt första album sedan 1992. I november 1984 såg jag T.Bone Burnett och Elvis Costello i Stockholms Konserthus. Det var en makalös konsert. De spelade 18 extranummer och när spelningen var över visade det sig att jag och Micke hade missat tåget hem. Vi fick vandra omkring i Stockholm hela natten. Det var det värt.

Poplåtar som handlar om pop

Tänkte ta upp en alltför sällan åskådliggjord subkategori inom popmusiken: metalåtarna. Alltså poplåtarna som handlar om just pop. Några lyckade exempel inom denna genre är "Eternal circle" (Bob Dylan), "A pop song" (Wreckless Eric), "Where the bands are" (Bruce Springsteen), "Electric guitars" (Prefab Sprout), "Blind Willie McTell" (Bob Dylan), "I´d love to write another song" (Van Morrison), "A1 on the jukebox" (Rockpile), "Rock´n´roll music" (Chuck Berry), "Killing me softly" (Roberta Flack).
Ibland känns det som om hälften av Van Morrisons låtar handlar om just andra låtar, hur han som barn lyckades ratta in Radio Luxemburg och för första gången hörde Ray Charles. Van the Man har gjort många låtar på det temat och det får han gärna göra, det brukar bli bra. Dessutom förstår man precis vad han menar, man vet precis hur det måste ha känts. Antagligen som för mig när jag första gången hörde The Clash eller när jag äntligen, efter flera års sökande, fick tag på David Ackles första album.

Krönika om fildelning

A propos tillslaget mot svenska fildelare i går. I våras skrev jag den här krönikan om fildelning. Texten publicerades i Östra Småland i mars. Rubriken var Gillian smyger liksom in sitt budskap




Ibland sätts kärleken till ens favoritartister på prov. Kanske inte om de råkar göra en platta som är sämre än jag väntat mig, sånt hör till: man får inte ha omänskliga krav på sina hjältar. Svårare att hantera är artister som låter en vänta i flera år på en ny skiva. Så snart jag upptäckt Iris DeMents förnämliga skivor, beslöt hon att ta en inspelningspaus som varade i åtta år.
Stone Roses debut släpptes 1989, en gjuten klassiker som fick mig att längta efter uppföljaren. Som dröjde och dröjde och dröjde. Det tog fem och ett halvt år, och Second Coming var inte dum alls, men långt ifrån klassikerstatus.
Bruce Springsteen är inte främmande för långa uppehåll. Det är tre år mellan Born To Run och Darkness On The Edge Of Town, och fyra och ett halvt år mellan Tunnel Of Love och Human Touch/Lucky Town. Efter The Ghost Of Tom Joad 1995 fick vi vänta i sju år på ett nytt studioalbum, The Rising. Sju år!
Kevin Rowland var tyst i 14 år efter Dexy´s Midnight Runners Don´t Stand Me Down. Ännu värre är det i fallet Richard Lloyd. Det gick 16 långa år mellan hans andra och tredje soloalbum.
Gillian Welch har släppt fyra album på tio års tid, mellan hennes andra och tredje skiva gick tre långa år och snart har tre år gått sedan hennes senaste. Nu är hon äntligen tillbaka i skivstudion och nya skivan ska komma mot slutet av året, enligt hennes management. Mina förväntningar är stora, Gillian Welch har hittills aldrig gjort mig besviken.

Sommaren 2001 gav hon ut sitt tredje och kanske bästa album, Time (The Revelator). Eftersom hon är en av mina favoriter lyssnade jag intensivt på skivan i flera månader.
På Time (The Revelator) finns ett spår som heter “Everything is free”, en suggestivt vacker och melankolisk sång. Jag hade säkert hört låten hundra gånger innan jag började förstå vad texten handlar om. En dag fick de där orden plötsligt fick en klar och tydlig innebörd:
"Everything is free now,
That's what they say.
Everything I ever done,
I'm going to give it away.
Someone hit the big score.
They figured it out,
That we're gonna do it anyway,
Even if doesn't pay", sjunger Gillian.
Aha. Hon berättar, tror jag, om hur det är att vara skivartist i den tid då många utan att betala för sig laddar ner musik från Internet. Sedan tanken slagit rot kunde jag inte släppa den. Jag lyssnade om och om igen och älskar hur hon liksom smyger liksom in budskapet, utan att nämna Internet eller fildelning. Märk väl, detta är min tolkning av texten, jag vet inte hur Gillian Welch ser på saken.
Som jag ser det handlar låten inte enbart om fildelning utan rymmer också kritik mot skivbranschen. Hon tycks hon inte ha mycket till övers för den. “Never minded working hard/It´s who I´m working for”, sjunger hon i “Everything is free”.
Sedanj några år tillbaka har Gillian Welch ett eget skivbolag, hon kontrollerar sin musik i den mån detta är möjligt på 2000-talet, och på hennes hemsida finns hela hennes låtkatalog till försäljning.

Det här med fildelning är en intressant fråga. Just som jag sätter mig för att skriva denna krönika, ser jag att Svea hovrätt stoppar jakten på enskilda fildelare.
Debatten är egentligen inte ny. Jag minns hur skivbolagen någon gång runt 1980-81 drog igång en kampanj som hette “home-taping is killing music”. Denna slogan trycktes på LP-skivor, men vissa artister vägrade ställa upp. Det tyckte jag att de gjorde rätt i. Kassettband hotade aldrig musikbranschen, oförmågan att följa med sin tid är ett större hot.
Gillian Welch däremot, hon fattar. Och det skulle inte förvåna mig om det finns fildelare som tänkt om efter att ha lyssnat på “Everything is free”.

Hedersuppdrag

Det är nu klart att jag ska skriva en text i Sporten i dag. Ett hedersuppdrag som jag är mycket glad för. Texten ska lämnas den 7 augusti så jag har gott om tid på mig.

Irriterande

Har nyss mejlat ett klagomål till Blogger. Efter ett par dagars bloggande krävde Blogger att jag ska verifiera att detta inte är en spam-blogg. Jag gjorde så i en vecka och fick igår besked att min blogg är granskad och godkänd. Därmed skulle jag, enligt mejlet, slippa denna verifiering varje gång jag skriver ett inlägg. Men nej, den delen av avtalet fungerar inte alls. Irriterande!...jag menar, hur svårt kan det vara att fixa när man nu gjort sig besväret att granska min blogg? Har nu mejlat Blogger i ärendet, får se när svaret kommer,

Willie Nile

I dag lyssnar jag på en gammal hjälte, Willie Nile heter han. Började med den förträffliga "On the Road to Cavalry", följer upp med hans nya album, Streets of New York.

Staples och McKee

Hasse tipsar om Stuart A. Staples nya skiva, Leaving Songs. Tindersticks frontman har på detta sitt andra soloalbum bjudit in Maria McKee. Och då måste det bli bra. Staples och McKee...det kan vara precis hur bra som helst.