Ikea, Sheriffen

Idag: Ikeabesök, pengarna rullade iväg skrämmande snabbt. Helt slut när jag kom hem, stupade i säng, sov två timmar. Hällde sen i mig ett par liter kaffe och nu ska jag se en av mina absoluta favoritfilmer, Sheriffen, ingen annan är intresserad. Jo, kanske gör hunden mig sällskap i TV-soffan, jag tror och hoppas så.

Efterlängtad boxningsbok

I går fick jag mejl från Peter på Dillbergs – den här boken hade då kommit in. Fatta att det är stort att få läsa denna hyllade boxningsbok.

Sonic Pop

Var nere på stan och försåg mig med nya numret av Sonic. Förr om åren var jag prenumerant, men till slut brydde jag mig inte om att förnya prenumerationen. Dock köper jag fortfarande varje nytt nummer. Mitt förhållande till Sonic är med andra ord en aning komplicerat. Det är inget fel på Sonic, och jag är glad att tidningen finns kvar. Men. Mellan 1992 och 1999 fanns ett annat, betydligt bättre, musikmagasin i Sverige. Jag talar om Pop, den bästa musiktidning jag någonsin läst. Redaktionen bakom Pop hade enorma ambitioner och redan i det tredje numret fann tidningen sin form. Som läsare, prenumerant, hade man aldrig en aning om vad kommande nummer skulle innehålla, man visste bara att det skulle vara intressant. Och förbannat välskrivet. Jag var 30 när första numret av Pop gavs ut, en 30-åring med en mycket välfylld skivhylla. Pop lärde mig oerhört mycket och förändrade i viss mån mitt förhållande till musik. Den skapades av personer som älskade popmusik över allt annat. Bland de många höjdpunkterna i Pops historia vill jag särskilt lyfta fram Jan Gradvalls intervju med J. Mascis från Dinosaur Jr, Kjell Häglunds möte med Paddy McAloon från Prefab Sprout, Mats Olssons artikel om Los Lobos samt Andres Lokkos Morrisseyintervju.
Sonic däremot ger mig aldrig samma kick. Visst, tidningen är rätt snyggt gjord, skribenterna är kunniga och det är inget fel på texterna, men jag saknar det där extra och jag saknar framförallt de där överraskningarna som Pop bjöd på.
I nya numret av Sonic gläds jag åt recensionen av M Wards Post-War, och suktar efter den enorma Everly Brothersboxen som också recenseras, suktar förgäves dock för om man ska ha råd med den måste man vara närapå miljonär.

En vän som aldrig sviker

Joggade en runda, med Born in the U.S.A. i iPoden. Ibland tror jag att det är min favoritskiva alla kategorier. Den handlar ju om mig, om min småstadstillvaro, min längtan, mina drömmar, mina besvikelser, mitt liv. Born in the U.S.A. är en vän som aldrig aldrig sviker.

Boknyhet

Äntligen är på den på väg! Detta är en av de böcker jag hoppas mest på i höst.

A rush and a push and the land that we...

17:e dagen nu utan nikotin, firade detta med att först jogga 5 km, därefter ett styrkepass på 20 minuter. Dessutom har jag tagit tre promenader med hunden i dag, totalt drygt 1,5 timme. Kan behövas med tanke på hur jag vräker i mig mat, godis och läsk.
Det känns lugnt utan snuset...ingen abstinens, däremot ibland en känsla av sorg över att polaren General och jag gått skilda vägar.

På bloggfronten en del nytt

I går hittade jag två bloggar jag gillar. Den ene har ett Bill Hicks-citat som motto, det är stort! Den andre gillar, precis som jag, Dylans nya.

Hårdare än Ebba Grön och Kriminella Gitarrer

Jag som är uppvuxen på punk måste säga att jag tappade andan när jag första gången hörde Evert Taubes “Sjuttonde balladen” (i Lasse Tennanders tolkning, originalet har jag aldrig hört, tyvärr).
Fast det ska sägas att svensk punk var ärligt talat rätt blodfattig och fumlade alltför ofta efter det rätta uttrycket. Visst finns det en och annan lyckad punklåt på svenska, men det stora flertalet kan vi ta och stryka ett skonsamt streck över.
Det har jag alltid tyckt och just därför blir jag så väldans glad när jag sent omsider inser att den unge Evert Taube var mycket tuffare och mer okuvlig än någonsin Ebba Grön eller Kriminella Gitarrer.
Evert Taube var sannerligen ingen punkare, men hans “Sjuttonde balladen” framstår allt mer som den hårdaste låt som någonsin skrivits på svenska. Den är ett enda långt finger upp i ansiktet på alla som underskattat den unge och arge trubaduren.

Det kostar på att hålla fred, Gud vet,
med den som tigger mig att jag skall sjunga,
och smickrar mig inför allmänhet,
men mördar mig i lönndom med sin tunga.
Det kostar på att dricka av hans vin,
med tvekan fattar jag det fyllda glaset,
han skryter med att han betalt kalaset
och kallar mig bakom ryggen för ett svin.

Det är bara så hårt. Ingen jävel kunde sätta sig på Evert Taube. Ingen.

Var går gränsen

Svindeln med föräldrapenning uppgår till 650 miljoner kronor per år, läser jag på dn.se
Jag tycker ärligt talat inte att det låter så mycket med tanke på att vi är nio miljoner invånare i detta land, men okej, för mig får man gärna sätta dit bidragsfuskare så det stänker om det.
Fast varför inte lika gärna bevaka oss medborgare dygnet runt? Övervakningskameror och buggningsutrustning överallt och ett angiverisystem där alla håller ögonen på sina grannar? Då kan ju ingen göra något olagligt eller fuska med bidrag eller något annat.

Highway Patrolman

Dar Williams version av Springsteens "Highway Patrolman" ger mig gåshud. Fan så fräckt att få höra en kvinna berätta historien om de två omaka bröderna. Och så fint, så sinnligt och innerligt hon tar sig an texten; hon gör låten till sin. Nästan. Originalet är ju också fullständigt knäckande...ja, till och med ännu lite bättre.
Som du förstår lyssnar jag just nu på Badlands, plattan där ett antal artister tolkar Springsteens Nebraska.

Det talar de inte om för oss

Drygt två veckor snus utan snus och nikotin. Allt längre mellan abstinensperioderna, men så är det det här med kaffepauserna...alltså, att dricka kaffe utan att ta en snus, hur kul är det? Halva nöjet försvinner ju.
Men det talar de inte om för en när man säger att man ska sluta snusa.
Mycket talar för att jag snart slutar dricka kaffe också.
Eller så börjar jag kanske snusa igen.
Fast först ska jag lyssna på John Holms "Vid ett fönsterbord mot parken".
Så det så.

Tyskarna kan slösa med vår el men inte vi

För första gången på fyra månader återsamlades måndagslunchgänget på Helen o Jörgens i dag. Vi käkade fläskfilé med bakpotatis och pratade rätt mycket om elpriser och något som heter Energimyndigheten. Nämnda myndighet vill nu att vi svenskar ska spara på elen för miljöns och kommande generationers skull. Vi är ett par i lunchgänget som bor i villor vilka värms upp med direktverkande el, vi vill varken frysa eller ruinera oss på uppvärmningen, men tvingas kanske snart välja – eller sälja våra hus. Ingen av oss fattar dock varför Sverige samtidigt säljer el till Tyskland, behöver inte också tyskarna också spara för miljöns skull?
Detta talade vi om en stund, och jag kände hur jag blev förbannad över elpriserna, men man är i det närmaste maktlös.
Sen bytte vi samtalsämne och avhandlade sommaren, fotboll-VM, allsvenskan och annat intressant. Om en vecka möts vi igen, jag ser redan fram emot det.

Bevare mig för svenska "humorister"

Om det fanns någon rättvisa skulle minst hälften, kanske tre fjärdedelar, av Sveriges komiker tvingas byta bransch. Jag har så svårt att stå ut med många av detta lands så kallade underhållare. Varför har vi så svårt att få fram begåvade komiker? Vi har fått mer än vår beskärda del av gapiga, simpla, plumpa, fåniga och infantila underhållare.
Svensk TV-underhållning får mig för det mesta att leta efter fjärrkontrollen.

John Holms bästa

1. Vid ett fönsterbord mot parken
2. Maria, många mil och år från här
3. Ett enskilt rum på Sabbatsberg
4. Den öde stranden
5. Tid

John Holms vackraste ballad

Flera dagar i rad nu har jag lyssnat på John Holms "Vid ett fönsterbord mot parken", en av de finaste popsångerna någonsin på svenska. Jag vet inte riktigt varför, men för mig fångar just den låten vårt svenska 70-tal. Det var väl bara så det var. Låten finns med på Veckans Affärer från 1976.
"Men vad spelar det för roll,
att man sitter här och gråter
och tänker sig till gårdagen som aldrig kommer åter.
plötsligt är vi från varann nånstans i männskovimlet,
och missar till och med den lilla bit vi ser av himlen."
Hur kan det komma sig att John Holm inte är större? Han borde ha ett hus fullt med guldplattor! Hur kunde någon bry sig om tradiga proggplattor när man i stället kunde lyssna på John Holm?

Roligast? No way!

För ett par veckor sedan utsåg något SVT-program Robert Gustafsson till världens bäste komiker. Jag såg inte programmet, men har hört talas om det. Fatta det, Robert Gustafsson utsedd till världens roligaste man! Det är fullständigt uppåt väggarna, provinsialism så det skriker om det. Robert Gustafsson är en okej komiker, bra för att vara svensk om man säger så, det händer att jag skrattar åt hans skämt/sketcher, men ofta går han på tomgång och han har för vana att dra ut på sketcherna alldeles för länge. I jämförelse med såna som John Cleese, Woody Allen, Michael Palin, Chevy Chase eller Lars Ekborg är Gustafsson synnerligen lättviktig, inget märkligt med det. Att utse Robert Gustafsson till världens roligaste man är som att utse Henrik Skoog till världens bäste friidrottare.

Springsteens skägg – och Costellos

En liten jämförelse mellan Elvis Costello och Bruce Springsteen. Båda har haft skäggiga perioder. Det intressanta är att Springsteen var som allra bäst när han var ung och skäggig. Jag lutar åt att tro att han bar skägg under inspelningen av Darkness On The Edge Of Town, men att skägget åkte av när det var dags att ta den bild som hamnade på skivomslaget. Jag vill tro att det är så eftersom Darkness... är hans bästa studioalbum. Costellos första skäggperiod inföll under några kreativa månader 1985-86, medan arbetet med fina King of America framskred. Skägget gjorde come back runt 1990-91, när han skrev låtarna till Mighty Like A Rose och påbörjade arbetet med The Juliet Letters, alltså när han var som mest ointressant. Costello plockade fram rakhyveln innan han spelade in starka Brutal Youth. Hans andra skäggperiod var över.

Länken mellan Platini och Gunde

Ibland tycker jag att Dennis Bergkamp är den felande länken mellan Michel Platini och Gunde Svan. Bergkamp bar nummer 10, precis som Platini: båda var playmakers av yppersta världsklass, målfarliga dessutom, utrustade med svårslaget spelsinne, kreativa och intelligenta. Men holländaren Bergkamp förenade det bästa från den något kutryggige nikotinisten Platini med präktigheten och askesen hos vår egen praktgrabb Gunde Svan. Mellan matcherna med Arsenal höll Bergkamp sig borta från rampljuset, han förde ett lugnt och tillbakadraget liv tillsammans med hustrun och de tre barnen.

Uncut the crap

Slentrianköpte nya numret av Uncut, men blev besviken – igen. Tidningen har funnits sedan våren 1997 och har kommit att bli en favorit, en god vän jag aldrig vill vara utan. Varje månad har jag njutit av välskrivna texter om musik, film och böcker. Vissa nummer har varit makalöst bra, det finns Uncutartiklar jag läst 15-20 gånger, exempelvis den om Elvis Costellos katastrofala USA-turné 1979, och den om Jerry Dammers och The Specials.
Fast det känns nu som om Uncut börjar gå på tomgång, man har läst det förr – flera gånger. Ännu en artikel om Kurt Cobain, ännu en artikel om Brian Wilson, om Eric Clapton och så vidare. Inte särskilt kul.

Mary Gauthier

Jag har ett problem med Mary Gauthiers "Mercy Now".
När jag väl börjar lyssna på den kan jag inte sluta.
I dag har jag hört den elva gånger i sträck, och det enda jag vill är att höra den elva gånger till.
Inför förmiddagens långpromenad med hunden laddade jag in ett par Mary Gauthier-skivor i iPoden, Dragqueens And Limousines och Mercy Now.
Jag började lyssna på den sistnämnda, och efter att ha hört titellåten, låt två, ville jag höra den igen. Och igen och igen och igen. Vi var ute i drygt en timme och jag hann alltså med att höra "Mercy Now" elva gånger. "Mercy Now" är kanske den definitiva låten om vår post 9/11-värld. Sången är en bön, en ömsint vädjan till oss alla att använda vår klokskap och att plocka fram det bästa vi har inom oss, innan tillståndet i världen går ohjälpligt åt helvete.
Mary Gauthier är en låtskrivare, poet och filosof. Vi behöver henne väldigt väldigt mycket.
"Yeah, we all could use a little mercy now
I know we don't deserve it
But we need it anyhow
We hang in the balance
Dangle 'tween hell and hallowed ground
Every single one of us could use some mercy now"

Proggen

Jan Gradvall skriver i dag om proggen: "Rörelsen fick sitt namn från engelskans ”progressive rock”, men var snarast regressiv när det gällde synen på musik."
Jag har aldrig stått ut med proggmusiken, på 70-talet fann jag den inskränkt och tråkig, musikrörelsen framstod dessutom som utpräglat självgod. Denna stränga bedömning har jag aldrig haft anledning att revidera. Frågar du mig så låter proggen inte bättre i dag, den har inte åldrats med värdighet.
Parallellt med proggen skapades fin popmusik i Sverige på 70-talet: John Holm, Ulf Lundell, Problem, Pugh, Ola Magnell, Abba, Cornelis, Fred Åkerström.

Röststyrka

Så där ja, nu har jag varit och röstat i Lindsdalsskolans matsal. Det känns bra att ha det gjort. Jag har svårt att förstå röstskolkarna, den allmänna rösträtten ska vi vara glada och tacksamma för. Den bör hedras genom att man gör sin medborgerliga plikt. Jag vet inte hur många gånger jag hört kommentarer typ "jamen, jag ju inte vilka jag ska rösta på, partierna tycker ju så lika i många frågor". Herregud, vilket argument! Ta reda på vad du tycker då. Om man är gammal nog att få rösta är man gammal nog att kunna ta politisk ställning.
Men det ska bli skönt när detta val är avklarat, när det finns annat att se på TV än politiska debatter och utfrågningar.

Svår snusabstinens i dag

Denna den sjätte dagen utan snus är grymt jobbig. Känner mig svag, orkeslös och deppig. Inget hjälper just nu, inte ens klassisk rock´n´roll kan få upp humöret. Men jag är fast besluten att kämpa vidare. Mest av allt skulle jag behöva jogga en runda, men jag kan inte förmå mig. Jag vet ju så väl att träning gör gott för humöret och skingrar snusfixerade tankar, måste ta mig samman i morgon, måste aktivera mig. I dag har jag ätit chockerande mängder mat, kakor och godis. Att jogga bort det lär ta ett tag.

Slutsnackat om gubbrock, va?

Lyssnar på Springsteens Darkness on the Edge of Town. Hög volym, jag är ensam hemma och sjunger med i flera av låtarna. Den här typen av musik etiketteras allt oftare "gubbrock". Men de som säger så vet inget om vare sig gubbar eller rock. De vet nog inte mycket om livet heller. Darkness on the Edge of Town är en av tidernas starkaste popskivor. Stenhård, kompromisslös, hela tiden rakt på sak.
Man kanske inte alltid gillar de svar Springsteen serverar oss lyssnare, men vi får svaren, vi får veta, vi får bilden helt klar för oss. Hur många plattor ger oss ens en bråkdel så mycket?

Chippen

För att återanknyta till inlägget om Zlatans landslagsbojkott: Chippen är tydligen beredd att återvända till blågult. Och? Jag har fortfarande inte övertygats om Wilhelmssons storhet som fotbollsspelare. Hur många bra landskamper har han gjort? Hur många landslagsmål har han gjort? Har för mig att han satte ett mot Island häromåret, men sedan då? Hur många landslagsmål ligger han bakom?

Bästa tennisspelarna

1. Roger Federer
2. Pete Sampras
3. Andre Agassi
4. John McEnroe
5. Björn Borg

Zlatan

Zlatan säger nej till landslaget. Jaha. Trodde aldrig att jag skulle säga det, men mig kvittar det lika om Zlatan vill spela i landslaget eller ej. Jag har alltid gillat honom, fann det tidigt svårt att låta bli; när han slog igenom var det som om svensk fotboll fördes in i en ny dimension. Han kunde göra det ingen annan kunde, det var spännande att se honom just eftersom man inte hade en aning om vad han skulle hitta på, man visste bara att det skulle vara något fräckt. Han var en fotbollskonstnär, ett geni som försökte sig på det omöjliga och ofta lyckades. Men det senaste halvåret har jag börjat omvärdera fotbollsspelaren Zlatan Ibrahimovic.
Vad har han egentligen uträttat sedan drömmålet mot Ungern i oktober? Ja, inte är det mycket. Han hade en tung vinter/vår i Juventus och var fullständigt iskall i VM. Ok, han gjorde mål i ligadebuten för nya klubben Inter, men jag undrar jag. Kanske hade han snart gjort sitt i landslaget i alla fall.
Jag hoppas att han kommer tillbaka i gammalt gott slag, för svensk fotbolls skull, för publikens skull och för hans egen, men jag tror det först när jag ser det.

Fem dagar

Fem dagar nu utan snus. Fick ett infall i söndags, bestämde mig hux flux för att försöka lägga av. Så här långt har det gått hur smidigt som helst. Abstinensen gör sig då och då påmind, men det handlar om korta stunder, det gör över ganska fort. Emellanåt känner jag mig lite yr, men för det mesta mår jag prima, jag känner mig fri.
Jag har varit beroende av nikotin i mer än halva mitt liv, började röka i tonåren men gick sedermera över till snus. År 1997 höll jag uppe i nio månader och trodde att saken var klar. Vilken hybris.
En dag i december det året fick jag högst oväntat ett välbehövligt kassatillskott på 3 000 kronor. Blev alldeles till mig av glädje och mitt i denna glädjeupplevelse träffade snusabstinensen med full kraft. Jag närmast knäade, tårar trillade nerför kinderna och i det ögonblicket förlorade jag en strid jag sedan länge trott var vunnen. Jag gick till affären och köpte tre dosor Ettan. På den vägen var det fram till i söndags.
Nå, jag har lärt mig att ta en dag i taget. I dag är jag snusfri, vad morgondagen beträffar kan jag inte lova någonting.

Foppa

Foppa ny lagkapten i Philadelphia Flyers. Klokt av klubben. Jag läste om det i DN, har försökt att länka men Blogger strular.
Peter Forsberg är en ledare och pådrivare på isen, han ger alltid allt och är en utpräglad vinnartyp som lyfter sina medspelare. Trots många och långa skadeperioder har Foppa vunnit allt som går att vinna.
Inte för att det spelar någon roll nu egentligen, men jag vill ändå säga det: med Foppa i laget hade Tre Kronor inte förlorat mot Vitryssland i OS 2002.

Kommissarie Tipp-Tapp

Följande konversation ägde rum i helgen i ett antikvariat på västkusten:
Bokhandlaren: Jaså, du hittade en Evan Hunter!
Köpare: Ja, den här titeln kände jag inte till sedan tidigare. Men den är säkert bra.
B: Läser du bara deckare?
K: Nej då, fast Evan Hunter är en stor favorit.
B: Då gillar du kanske också kommissarie Tipp-Tapp?
K: Tipp-Tapp? Nej, den har jag aldrig hört talas om. Vilka böcker är det?
B: Colin Dexters...om kommissarie Morse, eller Tipp-Tapp som vi säger i branschen.

Oh Ryan, where art thou?

Ett erkännande: jag ser fram emot ett nytt album – eller tre – från Ryan Adams. Just nu lyssnar jag på 29, i morse spelade jag Cold Roses, det är en sån dag. I fjol gav han ut tre skivor, sådan produktivitet är lätt att göra sig lustig över, framförallt med tanke på de usla plattor Adams spottade ur sig för några år sedan, och vi har ju faktiskt annat att göra än att lyssna på varenda ny låt han skriver. Men att släppa tre starka album, varav en dubbel, samma år, det är klart imponerande.
Däremot längtar jag inte efter ett nytt Lundellalbum. Just nu orkar jag inte med ännu en låt om vackra kvinnor i röda klänningar, känns som om den kvoten är fylld nu.

Federer

Sedan 2003 har Roger Federer varit i tio Grand Slamfinaler. Han har vunnit nio av dem.
Det är förvånande att schweizaren hade det motigt i början av karriären. Så här säger han till TT om sina första år som tennisproffs:
"Jag visste att jag hade talang, men folk sa alltid att jag inte hade någon vinnarskalle och inte var tillräckligt vältränad. Jag hamnade vid ett vägskäl och valde den hårda vägen. Det betalade sig."

Europaturné

Såg att Bob Dylan planerar en Europaturné. Jag ska absolut försöka skaffa en biljett, har sett honom två gånger och båda konserterna var toppen. En sak som i sammanhanget är lite kul är att jag känner en som sett His Bobness åtta-nio gånger, och som blivit besviken varje gång.
Jag hade tänkt att se Dylan i Skåne 1989, tror stället heter Christinehof, men det blev aldrig av. Det ångrar jag, trots att spelningen uppenbarligen inte var något särskilt. Men ändå – en av alltför många konserter jag har missat

Hon ändrar sig

I bilen på väg hem från Halland lyssnade jag på Julie Roberts "Paints and pillows". Den handlar om en kvinna som upptäcker att maken är otrogen, nu tänker hon kasta ut honom eftersom han förstört det de byggt upp tillsammans. Det är en arg låt, och som hon sjunger den, som hon får orden att leva.
Dock – när jag hört låten några gånger träffas jag av en insikt: hon kommer att ta tillbaka honom. Jag är bergsäker på saken.

Som hackspetten i Kalle Anka

Hemma igen efter ett veckoslut på den sköna västkusten, närmare bestämt Falkenbergs kommun. Vi bodde på ett lantligt beläget vandrarhem och hade det hur bra som helst. Det blev många och långa promenader med hunden, men också ett par utflykter. Faktiskt tog vi oss också till Ullared, en plats som vanligen ger mig starka obehagskänslor, för att inte säga ångest. Men det var sent och vi var hungriga och Ullared låg närmast, så vad gör man. Det var inget fel på de hamburgare vi serverades.
På vandrarhemmet bodde en högintensiv och påstridig man. Så snart jag lämnade rummet dök han upp och ville prata. Om hunden framförallt, men också om en massa annat. Det blev faktiskt en aning påfrestande till slut. Om jag ska vara helt ärlig så påminde han lite grand om den där hackspetten som terroriserar Kalle Anka varje julafton. Fast det sa jag inte för han var snäll och välmenande och jag ville inte såra honom, bara vara ifred.

Mystic River revisited

Såg nyss om filmen Mystic River, förra gången jag såg den var för ett par år sedan. Den är bra, riktigt bra, Clint Eastwood svarar för regin och Sean Penn är i högform, han är filmens primus motor. Tror aldrig att jag sett honom göra en bättre rolltolkning.
Vad handlar den om, egentligen? Ja, jag vet inte säkert vad Dennis Lehane ville säga med sin roman, men när jag nu ser filmen för andra gången inser jag att den ödesmättade berättelsen kan tolkas som en protest mot dödsstraffet. En kraftfull och intelligent protest.

Det krökta gångjärnet

Så snart jag läst ut Jo Nesbøs Frälsaren ska jag ta mig an en gammal favorit, nämligen John Dickson Carr. Hans Det krökta gångjärnet ligger på nattduksbordet. Jag började läsa deckare i 12-årsåldern, det var Carr, Agatha Christie och John D. McDonald – det som fanns hemma, helt enkelt. Carr, eller Carter Dickson som han också kallade sig, håller alltjämt ställningarna som en av mina favoriter.

Nordirlands skräll!

Satte nyss morgonkaffet i halsen. Det var när jag läste att Nordirland slog Spanien med 3–2 i går kväll. Fantastiskt! Jag bara älskar såna kvalskrällar. Och dessutom är det givetvis bra för oss, av Sveriges match i går att döma behöver vi all hjälp vi kan få.
Läge att påminna om andra EM-kvalskrällar:
Färöarna-Österrike, 1–0, 1990.
I sin första kvalmatch någonsin svarade Färöarna för en av tidernas största skrällar. 1–0 mot Österrike, med målfarliga duon Toni Polster och Gerhard Rodax i uppställningen, var en knall som hette duga. Trävaruarbetaren Torkil Nielsen blev matchvinnare på Landskrona IP. Matchen spelades där eftersom planerna på Färöarna inte var i skick för EM-kval. Detta pinsamma nederlag har satt djupa spår hos österrikarna. ”Vi har inte råd med ett nytt Färöarna” har blivit ett talesätt.
Island–Spanien, 2–0, 1991.
Spanien kom till Island med goda förhoppningar. Laget hade fortfarande chansen att kvala in efter 9–0 mot Albanien. Men i det kalla och blåsiga Reykjavik krossades Spaniens drömmar om EM. Island malde ned det spanska motståndet och satte två mål under de sista 20 minuterna.
Cypern–Spanien, 3–2, 1998.
Efter Spaniens VM-fiasko samma år lyckades Javier Clementes landslag på hösten med bedriften att förlora mot Cypern. På bortaplan visserligen, men ändå.

James Lee Burke, översatt av Mats Olsson

Peter på Dillbergs tipsade mig i går om en intressant boknyhet: En ny James Lee Burke på svenska: Släktvapnet. Boken är översatt av journalisten Mats Olsson, och ges ut på nystartade Kriminalförlaget.

Mer om M Ward

Tog en skogspromenad med hunden, och M Wards Post-War i iPoden. Vi gick två varv på slingan på Värsnäs och efter att ha lyssnat igenom Post-War tre gånger är jag alldeles betagen. Det har kommit många bra skivor i år, men få som kan matcha M Ward. Känner redan nu att det blir tufft att rangordna skivorna vid årets slut. T. Bone Burnett, Bob Dylan, M Ward, Stuart A. Staples, Dixie Chicks, Ray Davies, Paul Simon, Allison Moorer...

Post-War

...men nu ska jag ta mig an M Wards nya, Post-War.

Nettie Moore

I dag har jag lyssnat på det åttonde spåret på Modern Times, "Nettie Moore", om och om igen. Grym låt.

iPodreklam

Gissa vem som gör reklam för Apples iPod...

Den svarta Dahlian

Apropå James Ellroy. Snart når filmen Den svarta Dahlian svenska biografer. I rollerna bland andra Scarlett Johansson, Josh Hartnett och Aaron Eckhart.
Innerst inne undrar jag om det verkligen är möjligt att göra film av Ellroys mästerliga kriminalroman.

Favoritdeckare, del 3

Favotideckare 3, George P. Pelecanos: Svarta själar (Natur och Kultur)

I unga år råkade George P. Pelecanos vådaskjuta sin bäste vän. De lekte med ett laddat vapen och skottet orsakade svåra ansiktsskador. Detta trauma har satt djupa spår i Pelecanos författarskap. Han är förbannad på den inflytelserika vapenlobbyn i USA och alla skjutvapen som gör nationens storstäder så farliga. Han är också förbannad på de beslutsfattare som låter medborgare svälta i vad som brukar kallas världens rikaste land och han är
förbannad över dödsstraffet. Denna ilska präglar hans kriminalromaner, vilka
alla cirkulerar kring frågor om ras, vapen och fattigdom. Det är solkigt,
skitigt och brutalt. Pelecanos skildrar ett samhälle i moraliskt sönderfall.
Svarta själar är Pelecanos elfte bok och den tredje i serien om brottsbekämparna Derek Strange och Terry Quinn. Strange är svart, Quinn vit.
De försöker göra Washington D.C. till en något säkrare plats att leva i.
Precis som Richard Price i Klockarna och Freedomland använder Pelecanos kriminalromanens form för att utforska de spända relationerna mellan vita och svarta i USA.
Allt hänger ihop i Pelecanos värld. En fullt laglig affär i en liten vapenbutik på vischan slutar med att en tonåring från Washingtons nedgångna slumkvarter kommer i vägen för en kula. Varje liten lögn har ett pris och varje brott föder en motreaktion. Det handlar om en dominoeffekt där alla handlingar får konsekvenser.
Privatdeckaren Strange jobbar för att rädda gängledaren Granville Oliver
undan dödscellen. Han vet att det finns ett vittne som kan hjälpa Granville,
men att få detta vittne att tala är en annan sak. Och Strange har sina
dunkla skäl till att göra allt för Granville Oliver.
Medan Granville Oliver sitter i cellen gör konkurrerande gäng upp om hans
gamla knarkmarknad. Unga och tungt beväpnade gängmedlemmar slåss för att få mer utrymme, mer makt och ännu fetare sedelbuntar. Gänget har ersatt
familjen och dessa tonåringars förebilder är de som lyckats klättra uppåt i
gängets hierarki.
Den före detta polisen Quinn bistår Strange, men är i första hand inriktad
på att finna en kvinna som hålls fången någonstans i staden. Quinn har en
kollegas liv på sitt samvete och plågas av skuldkänslor. Strange är äldre,
mer cool och tålmodig. Den hetlevrade och impulsive Quinn har svårt att
lägga band på sig och dras till farliga situationer.
Svarta själar lever som alla Pelecanos böcker högt på miljöbeskrivningarna och dialogen. Och som alltid vimlar det av musikreferenser: soul, hip hop, Steve Earle, Bruce Springsteen…
Någon har sagt att man inte läser George P. Pelecanos böcker, man lyssnar till dem. Det ligger något i det.

Favoritdeckare, del 2

Favoritdeckare 2: James Ellroy: Nåd för de döda (Bra Böcker)

Det finns 93 Robert B. Parker, 54 James Patterson och 17 John Grisham.
Däremot finns det bara en James Ellroy.
Ingen är som Ellroy, ingen skriver som Ellroy. Ingen är heller lika skrytsam och snar till drastiska kommentarer.
James Ellroy tycker att han är världens bäste kriminalförfattare, fast det
tål att diskuteras. Men en gång i tiden var Ellroy den store stilbildaren.
På 1980-talet, närmare bestämt. Med honom blev den hårdkokta amerikanska kriminalromanen ballistisk.
Nåd för de döda gavs ut i USA 1986, under titeln Suicide hill. Denna roman är sista delen i trilogin om den hyperintelligente men klart skruvade polisen Lloyd Hopkins. Ellroy har sagt att han skapade Hopkins som en motpol till den filosoferande privatdetektiven och han lyckades sannerligen.
Lloyd Hopkins är en i grunden solkig skitstövel som vanemässigt bryter mot lagen, struntar i alla direktiv och vänsterprasslar med nästan varenda
kvinna han möter. Fru Hopkins har fullt logiskt lämnat stan och tagit de tre
döttrarna med sig.
Också polisledningen har fått nog av Hopkins bravader och sätter därför in
motåtgärder. ”Galne” Lloyd Hopkins, den skickligaste mordutredaren vid Los Angelespolisen, är på väg att få kicken av medicinska skäl. Mannen har gått över gränsen, inte en gång för mycket utan hundra. Minst.
Som en taktisk manöver av polischeferna får Hopkins ta hand om en våldsam trio som hittat ett nytt sätt att plundra banker. Genom att kidnappa
flickvännen till en gift banktjänsteman hoppas de kunna lägga vantarna på en förmögenhet. Bankkillen har ju tillgång till massor av pengar på jobbet och
borde därför kunna skaka fram lösensumman snabbt som ögat.
Det hela avlöper emellertid inte som trion planerat och snart vänder Lloyd
Hopkins upp och ned på Los Angeles för att gripa tre polismördare. Han är
högst angelägen om att bättra på sitt minst sagt skamfilade rykte. Vad
Hopkins däremot inte vet är att fienden finns alldeles intill honom.
James Ellroys deckare är djupt originella, den ende deckarförfattare som kan jämföras med honom är Joseph Wambaugh. Faktum är att Ellroy-deckarna också bär ett visst släktskap med Fjodor Dostojevskijs ödesmättade romaner.
Gemensamma nämnare är intensiteten och den psykologiska skärpan, de
mardrömslika storstadsskildringarna där människorna kallsvettas av ångest och mardrömmar. Om Dostojevskij vuxit upp i smogens och knarkets Los Angeles hade han kanske också skrivit högspänningsladdade deckare.
Hos Ellroy är alla på väg en plats någonstans där borta, ett ställe som bara måste finnas och som är så mycket vackrare och bättre. De försöker ta sig dit för att finna försoning, men de kommer aldrig fram. För det finns ingen fristad för aktörerna i hans kriminalromaner. De trycker gaspedalen mot
golvet och dundrar i full fart mot evigheten.

Om svensk film

"Ta risker! Vi vill ha manus som kännetecknas av ett högt konstnärligt risktagande. Svenska Filminstitutets nytillträdda konsulenter Tove Torbiörnsson, Johan Bogeaus och Peter "Piodor" Gustafsson är eniga i sin önskan."
Citatet är hämtat från en artikel i sydsvenskan.se i mitten av januari.
Jag undrar fortfarande vad ett högt konstnärligt risktagande betyder. Kanske är det en omskrivning för att man, som så ofta i svensk film, inte har något att säga men detta sägs så omständligt och tillkrånglat som möjligt. Vad svensk film behöver är manusförfattare som har något att säga och regissörer som vet hur man berättar en bra historia. Minns knappt när jag senast såg en svensk film som jag verkligen gillade. Det kan mycket väl ha varit Mitt liv som hund eller Åke och hans värld, för sådär 20 år sedan.

EM-kval

Apropå EM-kvalet i fotboll: jag tror att Spanien vinner vår kvalgrupp före Danmark. Spanien är alltid bra i kval, det är i mästerskapen det låser sig för dem. Vi kan mycket väl tappa poäng mot Lettland i morgon, jag skulle inte bli det minsta förvånad om så sker. Kom ihåg att Lettland slog Turkiet i play-off till EM 2004.

T-shirts don´t lie

M. Ward på ingång

Ett intressant skivsläpp nästa vecka: M. Wards Post War. Jag skaffade hans förra, Transistor Radio. Den var helt suverän: finurlig, egensinnig och spännande popmusik. Såna plattor kan fortfarande få mina ögon att tåras.

Praktbox!

I iTunes store finns nu Bob Dylan: The Collection som innehåller rubbet: 773 låtar, varav 42 rariteter, plus en 100-sidig booklet. Jag är sugen, men 1899 kronor är alldeles för mycket när jag redan har de flesta skivorna. Ändå: vilken praktbox!...och man kan ju alltid önska sig den i julklapp...