Det naturliga steget

Efter alla dessa klimatlarm väntar jag nu på den miljöskatt som bara måste komma, det måste vara dit vi är på väg. Gissar att denna skatt kommer att delas in i olika klasser, beroende på hur miljöfientligt vi svenskar konsumerar. Den som handlar miljövänligt (så miljövänligt som möjligt, alltså) kommer sålunda att belönas.
Ja, så kommer det att bli.

OS-tersund

Hur många gånger har Östersund sökt vinter-OS? 10? Hur många gånger har Sverige sökt OS? 15? Undrar om det finns något land som sökt OS lika ofta? Tveksamt. Men – varför, varför? Det har ingen lyckats förklara för mig.

Av himlen sänd

Ulf Lundell i iPoden, det var ett tag sen. Men i dag lyssnar jag på "Av himlen sänd", hans jullåt från häromåret. Såvitt jag vet finns den endast på singel, men den är - jämte "Jag Saknar Dig" från Vinterland - det bästa Lundell komponerat detta decennium.
Ja, jag vill till och med påstå att "Av himlen sänd" är en av Lundells tio bästa nånsin.


Men det har hänt att jag känt
flera gånger än en
att du måste ha varit till mej
av himlen sänd

Gonna make me lonesome when you come

Äntligen! Efter drygt sex veckor, sex dryga veckor, är hantverkarna klara och saker och ting kan – förhoppningsvis – börja återgå till det någorlunda normala här hemma.
All respekt åt dessa hantverkare och det jobb de uträttat här, men det är också jobbigt att inte få vara ifred en endaste sekund och att inte kunna använda sitt kök.

Nå, nu ska köket vara klart, jag firade detta med att åka till stan och köpa Offside och Sonic samt 1,5 kilo kaffe.
När jag i natt kom hem från jobbet plockade jag fram termosen och började läsa dessa publikationer. Offside håller närmast osannolikt hög klass, tänk att det finns utrymme för ett sådant magasin i lilla Sverige. Fortfarande, efter sex-sju år är ambitionen mycket hög, inga tecken på mättnad än. Ok, detta nya nummer var kanske inte riktigt lika bra som jag väntat mig, ändå är det ju så mycket bättre än nästan allt annat.

Sonic då? Jovars, jag ville verkligen kolla in deras årsbästalista. M. Ward fyra, Dylan sjua, listan toppades av ett band som heter Hot Chip. Aldrig hört talas om. Så är jag 44 också.

Dylan är etta i Uncut, men där saknas märkligt nog M. Ward. Båda kommer såklart att vara med på min lista.

Om oss

De bästa låtarna handlar om oss själva. Alltid om oss själva.
Det förstod jag tidigt.

Top of the world

Över en kopp kaffe slår det mig att Carpenters "Top of the World" handlar om mig. Eller rättare sagt, låten beskriver vad som sker i mig när jag lyssnar till den.
Alltså, refrängen fångar på kornet den där känslan som uppstår när man får en ny favoritlåt: hela existensen ställer sig på sin spets och världen runtomkring upphör för några minuter att existera. Det är såna stunder som rättfärdigar min eviga jakt på nya favoritlåtar.

The Carpenters fattade.


I´m on the top of the world
looking down on creation
and the only explanation I can find
Is the the love that I´ve found
ever since you´ve been around
Your love´s put me on
The top of the world

Poesi, mina vänner, poesi.

Jubileum

Efter sex månaders bloggande publicerar jag nu inlägg nummer 500.

96:e matchen

Mycket läsvärt reportage i Sportbladet i går, i papperstidningen – hittar tyvärr ingen länk. Tidningen fanns på plats när pingislegenderna J-O Waldner, 41, och Jörgen Persson, 40, möttes i den tyska ligan. Det var den 96:e matchen mellan de båda och ställningen är nu 48-48 sedan J-O vunnit denna drabbning med 3–2.

Kullamannen revisited

Bengt Brunskog som Farbror Ludvig i Kullamannen är en av tidernas mest oförglömliga svenska TV-skurkar. Han skrämde slag på mig då och han skrämmer mig fortfarande. Så hotfull och självsäker, så cool i Beppehatt, solbrillor och polokrage. Han är farlig, farlig på riktigt, det förstår man omedelbart, det räcker med ett ögonkast för att fatta att han inte är att leka med.
"Mitt namn är Farbror Ludvig...och jag är mycket snäll (han tar upp en sedel ur plånboken och viftar med den framför Kaj, Peter, Tommy och Marianne)...mot såna som hjälper mig..."
Stenhårt.
Kullamannen är från 1967 och sändes första gången 1968, tror jag, jag var sex år då och vad jag med bestämhet vet är att den är mitt första starka TV-minne. Jag tänker framförallt på scenen när Kaj klättrar uppför den 100 meter långa stege som leder upp ur gruvan, den scenen skrämde och fascinerade mig. "Är det nån som har ett glas vatten på sig" är så klassisk som svenska TV-repliker någonsin kan bli.
Sällan har nordvästra Skåne skildrats så suggestivt och lockande som i denna TV-produktion. Regissören Leif Krantz utnyttjar verkligen landskapets alla möjligheter, det ligger något hotfullt över sommaridyllen, ljuskenet från fyren, klipporna, grottorna och gruvan...
Kaj och Tommy har åkt till Kullaberg för tillbringa tre föräldrafria sommarveckor tillsammans med sina kusiner Marianne och Peter. När Peter hittar en ring dras ungdomarna in i en spionhistoria.
Det ovanliga med Kullamannen är att den är en serie som tar unga tittare på allvar, inga pekpinnar, ingen politik, inga moralkakor, den kan också ses av vuxna såklart men den vänder sig i första hand till barn och ungdomar.

Man var inte säker på vilka som var snälla och vilka som var onda. Den där skumme doktor Miller, var han lika farlig som han verkade? Och Harry då, författaren som aldrig skrev en rad men som alltid fanns med i händelsernas centrum, kunde man lita på honom, och vad skulle man tro om fru Werner som påstod att hon tappat sin ring?

Ibland funderar jag på vad det blev av de unga skådespelarna från Kullamannen. Maria Lindberg ("Marianne") och Staffan Hallerstam ("Tommy") var med också i Kråkguldet, ja och senare gjorde Maria rollen som Helena i filmatiseringen av Ulf Lundells Sömnen. Men sen då?

Orphans

Faran med att göra sin årsbästalista redan i mitten av november är att man kan missa godbitar. Som Tom Waits sprillans nya trippel Orphans, 56 låtar: ett 30-tal nya, omarbetade eller återfunna spår plus drygt 20 rariteter, covers och annat.
Det kommer att ta tid innan jag kan ge den en rättvis bedömning, men efter två genomlyssningar anser jag att denna trippel-cd rymmer minst ett par av Waits bästa låtar någonsin.
"Never let go" är en ballad som knäcker det mesta, samma kan sägas om "Down there by the train" som Waits gav bort till Johnny Cash. I "Down there by the train", skriver Waits om den förlåtelse som omfattar alla. Från Judas Iskariot till John Wilkes Booth, den senare är alltså mannen som mördade president Abraham Lincoln.

There's a golden moon that shines up through the mist
And I know that your name can be on that list
There's no eye for an eye, there's no tooth for a tooth
I saw Judas Iscariot carrying John Wilkes Booth

Bättre gospel har jag inte hört sedan Bruce Springsteens "Land of Hope and Dreams".

Tom Waits gör inga poplåtar, inga rock-, soul-, country- eller folklåtar.
Han gör bara Tom Waitslåtar. Mannen har skapat en alldeles egen nisch.

Svensk film

Apropå ingenting...men nog är det talande att av de tre nya filmkonsulenter som ska verka för ökad jämställdhet är en kvinna, två män. Kvinnor i minoritet där, således.
Personligen anser jag att kvalitetskraven ska avgöra vart filmstödet ska hamna, inte vilket kön regissören har, men det är säkert ett tecken på min inskränkthet.

Frågar du mig så är det ofta just kvalitetsgranskningen som brister i svenska filmprojekt, många miljoner har slösats bort på idéer som aldrig borde ha lämnat skissblocket.
Jag är övertygad om att begåvningen finns någonstans därute, fast den slarvas bort, försvinner någonstans i systemet.
Men jag slutar aldrig drömma om en ny storhetstid för svensk film. Ingmar Bergman och Hasse Ekman är mina svenska favoritregissörer.

Costello på Dalhalla

Elvis Costello spelar på Dalhalla i sommar.
Tror jag ska ta och åka dit, det var länge sen jag bevistade en Costellokonsert. Första gången jag såg honom live var på Olympen i Lund den 30 augusti 1979, det var skitbra. Vi i publiken satt snällt ner på plaststolarna men efter tre låtar sa Elvis "It´s alright to stand up if you want to" och då rusade vi fram mot scenen. Jag hamnade längst fram mot scenkanten och glömmer aldrig när jag rörde vid hans sko (han hade grymt snygga skor, dessutom), jag tryckte liksom lite grand – men absolut inte hårt; jag ville bara känna om han var verklig, om han fanns på riktigt och det var han och det gjorde han.
Just i det ögonblicket spelade han "What´s so funny bout peace love and understanding", ett av de fyra extraumren. Kanske var det bara som jag inbillade mig, men det kändes som om han trivdes rätt bra med oss. Hans image vid denna tid var Arg Ung Man Som Spottar Och Fräser I Mikrofonen, men vadå, image är en sak, människan bakom denna image en annan.
Jag har kvar konsertaffischen, den hänger i hallen bakom glas och ram. Costello poserar som vore han 70-talets Buddy Holly. Fräckt!
Året därpå såg jag Costello and the Attractions i Karlshamn, det var sisådär. Min tredje Costellokonsert var på Olympen i november 1983, mycket bra, minns att han öppnade med en ösig version av "Mystery dance". Och så såg jag Elvis och T. Bone Burnett i Stockholms konserthus i november 1984, de spelade 18 extranummer; något som fick till följd att Micke och jag missade tåget hem. När vi kom till stationen hade sista tåget gått, vi fick traska omkring hela natten i ett vinterkallt och ogästvänligt Stockholm city. Men vadå, vad gör man inte för 18 extranummer.

Rätta virket

Diskuterade Ricky Nelson med mina arbetskamrater, och det visade sig att alla hade koll på honom och "Garden Party". Också en kille i 25-årsåldern nickade gillande när Nelsons namn kom upp under en musikdiskussion, jag hade definitivt inte väntat mig att han skulle känna till Ricky Nelson men där ser man och en kvinna runt de 60 berättade att hon har låten på vinyl.
Fast i dag lyssnar jag på Famous Mad Mile av Danny George Wilson (efter tips från denna bloggare). Ok för att singer-songwriterbegreppet kan kännas urvattnat ibland, men Wilson är The Right Stuff. "Baby, I´m on your side" är en suggestiv ballad som ger mig gåshud.

Garden Party

I went to a garden party to reminisce with my old friends, A chance to share old memories and play our songs again.
When I got to the garden party, they all knew my name, no one recognized me, I didn't look the same

I dag lyssnar jag på Ricky Nelson, en samling som avslutas med "Garden Party".
Den hade jag på singel, faktiskt, låten är från 1972 och jag minns hur mina bröder skrattade åt mig när jag kom hem med den, men jag stod på mig. Det gjorde jag rätt i, det är en bra låt.
Det sägs att texten har att göra med Ricky Nelsons mindre lyckade spelning i Madison Square Garden 1971. Publiken buade, oklart dock huruvida detta gällde Ricky. Men han tog åt sig och skrev denna låt som väl i grund och botten handlar om att man måste vara ärlig mot sig själv.

I learned my lesson well. You see, you can't please everyone, so you got to please yourself

Men år 1972 brydde jag mig inte om texten. Minns hur jag fastnade för låten när den spelades på Kanske på tio i topp, den var annorlunda, det var nog delvis det jag gillade.

NYPD blues

Hard corefansen brukar säga att På spaning i New York, NYPD Blue, var allra bäst så länge David Caruso var med, att det blev aldrig riktigt lika bra med Jimmy Smits. Jimmy är en bra skådis och allt det där men hans karaktär var inte lika intressant som Carusos.
Jag håller med dem.
Detta med anledning av att jag äntligen skaffat säsong ett av denna serie på dvd. På lördag ska jag bänka mig framför TV:n.

Snart dags för årsbästalistan

Snart är det dags att lista 2006 års bästa skivor. Jag har redan börjat så smått, men behöver fundera några veckor till. I vilket fall, så här såg min lista över 2005 ut.


Arcade Fire: Funeral

Eels: Blinking Lights And Other Revelations

Sofia Karlsson: Svarta Ballader

Antony and the Johnsons: I Am A Bird Now

Dessa fyra var i viss särklass. Jag kan faktiskt inte säga vilken som var bäst, därför väljer jag att inte rangordna.

Bra var också
Bob Dylan: No Direction Home

M. Ward: Transistor Radio

My Morning Jacket: Z

Josh Rouse: Nashville

Ry Cooder: Chavéz Ravine

Rosie Thomas: If Songs Could Be Held

John Prine: Fair And Square

Nine Horses: Snow Borne Sorrow

Caitlin Cary & Thad Cockrell: Begonias

The White Stripes: Get Behind Me Satan

Rolling Stones: Bigger Bang

Dolphins

Denna grå novembermorgon lyssnar jag på Tim Buckleys "Dolphins". Första gången jag hörde den trodde jag att det var Tom Jones som sjöng. Buckley brukar sorteras in i facket med singer-songwriters, men frågan är om det verkligen är där han hör hemma. Eller – kanske hör han hemma där också, men han var så mycket mer. Buckley har kanske mer gemensamt med John Coltrane än med Tim Hardin. Tror jag åtminstone.

Och apropå "Dolphins"...minns när Roddy Frame spelade den på Hultsfred 1992, hans tolkning var mycket fin.

I rollen som Fat Ollie....

Den elake polisen Fat Ollie Weeks spelar en allt större roll i Ed McBains sista romaner om 87:e. Den ende jag kan tänka mig som Weeks är Robbie Coltrane. Det skulle dessutom göra saknaden av ”Cracker” uthärdlig. Coltrane föddes som Anthony McMillan, men bytte namn för att hedra sin hjälte, jazzmusikern John Coltrane.

Tom Waits och Mick Jones i nya Word

Har aldrig läst en bättre intervju med Tom Waits än den som finns i nya numret av Word. Måsteläsning för alla Waitsdiggare, han öppnar verkligen upp och blir personlig.

Tidningen innehåller också en intervju med Mick Jones med anledning av ännu en Clash-box. Den gamle gitarrhjälten gråter under intervjun, han gråter när han börjar prata om Joe Strummer och jag känner tårarna bränna under ögonlocken. Det är snart fyra år sedan Strummer lämnade oss. I kväll ska jag spela Clash och tänka på hur det var.

Ibland kan jag tycka synd om alla de som inte är uppvuxna med The Clash. The Clash är ju det bästa band som någonsin funnits och ("White man) In Hammersmith Palais" är tidernas bästa låt.

Mari Jungstedts Den inre kretsen

Så där ja, nu har jag läst ut födelsedagsbok nummer två: Mari Jungstedts Den inre kretsen. Bra, klart läsvärd. En genomarbetad kriminalgåta, väl utmejslade personporträtt, rapp dialog och miljöbeskrivningarna strålar av kärlek till Gotland, raukarna, stränderna, de vidsträckta fälten men också lite grand om det pulserande nöjeslivet i det solstekta Visby. En ganska otäck historia är det, bitvis är det ruggig läsning men mest av allt spännande, den här boken är svår att lägga ifrån sig. Jag låg och läste halva natten, jag var bara tvungen att få veta hur det hängde ihop, vem ritualmördade den unga holländska arkeologen och vem var det som spetsade ett hästhuvud på en påle och placerade denna makabra tingst hemma hos en politiker, och varför, vilket var motivet till rysligheterna, men jag ville också få klart för mig hur det skulle gå för TV-journalisten Johan, hans flickvän Emma och deras nyfödda dotter.

Någonstans minns jag att en recensent jämförde Jungstedt med skotskan Val McDermid, det ligger något i det.

En vinterfundering

Vi må vara mitt uppe i en ny storhetstid i vinteridrotterna, men Sveriges bästa OS-gren de senaste decennierna är otvivelaktigt att ansöka om att få arrangera vinterspelen. I dag har jag inte hunnit se några nyhetssändningar, men kanske har vi just denna dag lämnat in en ansökan om vinter-OS 2018 eller 2022.

Jag upphör aldrig att förvånas över att det verkligen finns personer i detta land som är villiga att offra mycket tid och mycket pengar - andras pengar, inte deras egna - på något så totalt utsiktslöst som att lämna in svenska OS-ansökningar. Sverige måste ha OS-rekord i OS-ansökningar.

Det är stenkört, dödfött, meningslöst. Vi har inte råd, sluta upp med de där ansökningarna och lägg pengarna på skola, vård och omsorg i stället, där behövs varenda öre.
En annan sak är vår allt sämre känsla för snö. Så fort det faller några centimeter snö utbryter kaos på våra vägar. Det saknas pengar till snöröjning och det krävs inte mycket snö för att slå ut elförsörjningen i vissa delar i landet. Hur skulle det se ut, om OS-värdarna står där hjälplösa bland nedfallna kraftledningar efter ett snöfall.

The sound and the fury

"Brev till 10:e våningen" är det bästa Thåström gjort. Någonsin. En av de där låtarna som inte kan jämföras med någon annan, en av de där låtarna som håller på i flera minuter samtidigt som de får tiden att stå still.
Han jämför sig med Strindberg i "Söndagmåndagsång" men han kommer undan med det. För att han är Thåström, bara därför.

Kvalmål vi aldrig glömmer

1. Ove Kindvall.
Den 15 oktober 1969 kvalificerade sig Sverige till påföljande års VM-slutspel i Mexiko, detta efter 2–0 hemma mot Frankrike. Ove Kindvall gjorde båda målen, det första på en rätt billig straff. Kindvall gick omkull efter en tackling av Jack Novi och den östtyske domaren Rudi Glöckner pekade på straffpunkten. Ove Kindvall, då också firad skyttekung i Feyenoord, belönades samma år med Svenska Dagbladets guldmedalj.
2. Ralf Edström.
När nöden var som värst, hoppade Ralf Edström som högst. Sverige hade inte råd med förlust i den viktiga VM-kvalmatchen i Ungern den 13 juni 1973. Ungrarna ledde med 3–2 när dödströtte Ralf Edström, som ville bli utbytt, i den 77:e minuten nickade in kvitteringen efter Ove Grahns inlägg. Det blev 3–3 och vägen mot VM i Västtyskland låg öppen, seger med minst två mål borta mot Malta var vad som krävdes för att Sverige skulle säkra VM-platsen...
3. Roland Sandberg.
...men det blev 2–1 mot Malta, därmed krävdes en direkt avgörande extra match mellan Sverige och Österrike. Den spelades på neutral mark, i Västtyskland.
Snötäcket på Parkstadion i Gelsenkirchen låg decimetertjockt den 27 november 1973, men domaren Rudi Glöckner gav klartecken för spel. I den 12:e minuten kom Sveriges första anfall: Ove Kindvall hittade Roland Sandberg, som klippte till direkt, bollen smet in vid bortre stolpen. Sverige vann med 2–1, det andra målet kom på straff (av Bosse Larsson). Ove Kindvall ramlade och Glöckner kallades inte för inte Sveriges turdomare.
4. Johnny Ekström.
Den 25 oktober 1989 på Slaski Stadion i Chorzow i Polen, förutsättningen inför matchen var att Sverige behövde vinna, annars kunde både England och Polen gå förbi oss i tabellen. Peter Larsson skjuter 1–0 på straff, i andra halvlek gör “Johnny Bråttom” ett klassiskt mål. Från mittplan löper han solo, fintar bort två motståndare och avslutar med att lyfta bollen över målvakten, 2–0 till Sverige och saken är klar, vi vinner kvalgruppen före England och Polen.
5. Zlatan Ibrahimovic.
VM-kval mot Ungern på Ferenc Puskás-stadion i Budapest den 7 september 2005. Efter 90 sega och mållösa minuter slår Zlatan till, som en blixt från klar himmel. På stopptid får han en djupledspassning från Mattias Jonson. Zlatan står till höger i det ungerska straffområdet, ensam mot två försvarare. Ett snabbt ryck ner mot kortlinjen, ett stenhårt skott ur svår vinkel, bollen susar upp i Gabor Kiralys närmaste kryss. Ett klassiskt mål, en fullständigt enastående prestation.

Federer – igen

Måste bara hylla den fantastiske Roger Federer, det närmaste tennisen någonsin kommit en Carolina Klüft. I dag vann han Masters Cup för tredje gången på fyra år, schweizaren vann finalen mot världsfyran James Blake med setsiffrorna 6–0, 6–3, 6–4. Det här var Federers tolfte turneringsseger i år.
Under årens lopp har man upplevt några få som fullständigt dominerat sin idrott. Alexander Karelin är den främste av dem alla, en enda förlust som senior och det i karriärens sista match; 1500 meterslöparen Hicham El Guerrouj; 400 meter häcklöparen Ed Moses som vann 122 lopp i svit; pingisgeniet Deng Yaping; cyklisten Eddie Merckx; Sergej Bubka och några till. Federer förtjänar redan nu en plats bland dessa storheter. Ja jag tror faktiskt att han är en av de största idrottarna genom alla tider.

Camilla Läckberg

Jag ägnade gårdagen åt att läsa. Fyllde nämligen år (44) och fick en trave böcker. Jag började med Camilla Läckbergs Predikanten. Henne har jag inte läst förut men efter att ha sett henne i På spåret häromveckan blev jag nyfiken. Hon skriver bra, det är en klart läsvärd och därtill spännande – om än något lång – småstadsdeckare hon totat ihop, en kriminalroman lite grand i H. K. Rönnbloms anda.
Det är en grym historia hon har att berätta, men hon är skicklig på att skildra det här med relationer, hur svårt det kan vara ibland. Hon gör mig också nyfiken på norra Bohuslän, Tanumshede med omnejd.

Och apropå På Spåret: Caroline af Ugglas är ett fynd! Jag utnämner henne härmed till en av årets TV-personligheter.

I kväll ska jag börja läsa födelsedagsbok nummer två: Mari Jungstedts Den inre kretsen.

You talkin´ to me?

Skådespelaren Robert Mitchum hade ett slags naturlig tuffhet som verkade övertygande på biopubliken. Och att Mitchum verkligen var en hårding kan man vara säker på.
Vid ett barbesök under en filminspelning 1951 började en boxare bråka med
Mitchums skådespelarkollega Charles McGraw. Boxaren i fråga hette Bernie Reynolds. En stjärna i stigande som vunnit 28 av sina 30 matcher och verksam som sparringpartner till före detta världsmästaren i lätt tungvikt Gus Lesnevich.
Barbråket slutade med att Mitchum, som ville skydda sin kompis, knockade Reynolds efter ett tumult som innehöll ett omkullvält piano och ett sönderslaget bord.
Bernie Reynolds boxningskarriär tycks ha tagit slut i och med detta. Han blev aldrig mer densamma i ringen och året efter räknades han ut i den andra ronden då Ezzard Charles stod för motståndet.
Man kan fråga sig om Sylvester ”Rocky” Stallone vore lika övertygande som boxare i ett riktigt barslagsmål?

Dansk idrott

Kom att tänka på vilka som är Danmarks största idrottsstjärnor/prestationer genom tiderna. Det här är vad jag kom fram till.
Hur många svenskar vet för övrigt att danskorna tagit tre raka OS-guld i handboll?

Individuellt
1. Michael Laudrup, fotboll.
2. Wilson Kipketer, friidrott.
3. Poul Elvstrøm, segling.
4. Anja Andersen, handboll.
5. Knud Lundberg, fotboll, handboll, basket.

Lag
1. Fotbollsguldet i EM 1992.
2. OS-guldet i damhandboll 2004, efter en sanslös finalrysare mot Sydkorea.
3. OS-guldet i damhandboll i Sydney 2000.
4. OS-bronset i fotboll 1948.
5. OS-guldet i damhandboll i Atlanta 1996.

Meyer Meyer

Och den här suveräne fotbollsdomaren, Pierluigi Collina, skulle kunna göra rollen som Carellas kollega Meyer Meyer. I alla fall om han lägger på sig några kilon.

Steve Carella

Steve Carella är polis i Ed McBains serie om 87:e distriktet i den fiktiva staden isola. Carella är en atletisk italienare med orientaliska ögon – alltså måste han vara lik fotbollsspelaren Roberto Di Matteo.

De stryker inte medhårs

Tänkte fortsätta diskussionen om vad som utmärker stora artister.
Jo, jag vill mena att stora artister vägrar att stryka medhårs, de ger publiken vad den behöver, inte vad den vill ha. För innerst inne vill vi alltid ha en ny Born to Run, ännu en Blood on the Tracks och London Calling vol 2. Men det kommer vi aldrig att få. Den som en gång skrivit "Born to Run" vill alltid gå vidare, den vill inte stanna i det förflutna för det går inte att vrida klockan tillbaka. Just i det ögonblick då vi skrikit oss hesa efter låtar som tar oss tillbaka till det förflutna, kommer vi att förstå exakt varför Bruce Springsteen följde upp The River med Nebraska, varför Kevin Rowland följde upp Too Rye-Ay med Don´t Stand Me Down.
Vi måste alla gå vidare, vi måste finna oss tillrätta i nuet.

Ferenc Puskas

Fotbollslegenden Ferenc Puskas är död. Han blev 79 år.
Hedra hans minne genom att läsa Richard Williams nyutgivna The Perfect 10, bokens första essä handlar om just Puskas.

Oh me, oh my-o

Ännu en ny Gillian Welchtröja finns att köpa på hennes hemsida.
Tja...jag brukar ju varje år ge mig själv en julklapp...

Det blir min nionde GW-tröja. Rekord?

Norah Jones

Norah Jones har diskuterats en smula på denna blogg. Och det är snart dags för ett nytt album av henne. Jag föll för debuten, Come Away With Me, och tycker också om uppföljaren, Feels Like Home. Jones sålde många miljoner ex av debuten, det överraskade alla branschexperter. Men bra musik går ofta att sälja. Norah Jones är på sätt och vis en motpol till kvinnliga superstjärnor som Whitney Houston och Mariah Carey. Där de båda sistnämnda tar i så att det de nästan spricker, är Jones återhållsam och lågmäld. Quiet is the new loud, verkligen.

Ännu ett plus är att miss Jones har turnerat med Gillian Welch och David Rawlings.

The Letting Go

I högtalarna: Bonnie "Prince" Billys The Letting Go.
Superb platta. Tack till denna bloggare för tipset.
Som sagt, konkurrensen är hård, det blir tufft att gallra fram årets tio bästa plattor.

Chevy Chase är roligare

Borat? Nja, verkar inget vidare. Fick hem ett par filmer från Ginza, ett par Chevy Chasefilmer faktiskt, och i försändelsen fanns också en dvd med material från och om Borat. Om jag säger så här: jag blev sannerligen inte sugen på att se filmen, och som komiker når Sacha Baron Cohen inte Chevy Chase till anklarna ens. Jag har sett lite grand av det där Ali G-köret, inte särskilt skoj om du frågar mig.
Chevy Chase är inte bara rolig, han är en mästerlig komiker som kan göra underverk med halvdant eller till och med svagt material, han har ju knappt fått jobba med annat under hela sin karriär. Nå, några undantag finns såklart. Han har perfekt timing, urskön mimik, därtill massor av charm och värme. Har Ali G samma charm och värme? Har Borat samma perfekta timing, samma ursköna mimik?

Trender

Två högaktuella trender.
1. Filmer om tennis. Match Point och Wimbledon.
2. Kvinnliga artister tolkar Tom Waits. Scarlett Johansson, Nanci Griffith och Norah Jones.

Miljöbil!?

Miljöbil, jösses vilket ord det är, så politiskt korrekt att jag blir illamående varje gång jag hör det. Som jag ser det är det bil som bil, även om vissa bilar är "finare" bland växthuseffekt-fundamentalisterna. Och vadå miljöbil? Vill du göra en insats för miljön så köp en cykel, gå eller åk kommunalt men – låt bilen vara. Även om du vill samla cred för din "miljöbil".

Magic Numbers

Popmusik kan knappt bli mer älskvärd än i The Magic Numbers tappning. Har inte hunnit lyssna igenom hela deras nya album, Those the Brokes, men det jag hört får mitt hjärta att vekna. Så stilfullt, så värdigt, så ömsint.

Om Zlatan

Jag måste säga att jag gladdes över Zlatans mål mot Parma i går. Så snyggt han tar ner bollen, vänder bort sin bevakare och skjuter otagbart i burgaveln. Högklassigt, hans fjärde ligamål för Inter. Det är naturligtvis inte bra att han blir utvisad i matchens slutskede, den högst betalde spelaren i Serie A är inte avlönad för att dra på sig röda kort stup i kvarten, men det andra gula kortet är mycket hårt dömt.
Jag trodde inte att Zlatan skulle komma tillbaka efter sin långa formsvacka, jag trodde verkligen inte det. Nu är det bara att hoppas att han fortsätter producera mål och framspelningar i Inter för fotbollsvärlden behöver spelgenier som Zlatan Ibrahimovic. Det är ju spelare av den kalibern som gör denna sport så sevärd.

Didier Drogba

Just nu är Didier Drogba, som i dag gjorde hattrick för Chelsea, världens bäste fotbollsspelare. Om ivorianen ska jämföras med någon annan spelare får det bli Jürgen Klinsmann. Drogba är på samma gång targetplayer och djupledslöpande anfallare, han skjuter bra, är bra på huvudet, stark och energisk, en komplett forward helt enkelt. Han är däremot inte lika snabb som Klinsmann var.

God middag

Joggade en ordentlig runda i duggregnet, drygt sex kilometer. I iPoden: Solomon Burkes Nashville. Också en Gillian Welchfantast som jag måste erkänna att hennes låt må vara bra men likväl långt ifrån bäst på detta utomordentliga countryalbum.
Efter duschen ställde jag mig vid spisen och lagade en grekisk delikatesspanna. I går kväll marinerade jag ett kilo strimlad fläskfilé, i dag åkte köttet in i ugnen tillsammans med klyftpotatis, lök, paprika, tomat och fetaost. Till detta en kall sås, yoghurt, lite majonnäs, vitlök, salladskrydda och lime. Det smakade sagolikt.

Wolfgang Pichler

När ska Wolfgang Pichler få den uppskattning han förtjänar? Han glöms bort inför varenda idrottsgala, vilket är direkt pinsamt för dem som har hand om nomineringarna. Denne försynte tulltjänsteman har uträttat underverk med svenskt skidskytte, vi ska vara förbannat tacksamma för hans insatser.

Singles Going Steady

I går kväll lyssnade jag på Suede. Kom då att tänka på en sak. I den mån framtiden kommer att minnas Suede är det nog främst för att bandet lyckades skapa intresse för singeln igen. Jag menar, fanns det något annat band som släppte intressanta singlar 1992 och 1993? Suede hade flera starka singlar, jag vet inte vilken som är min favorit. I fjol – eller var det i förrfjol? – bildade sångaren Brett Anderson och gitarristen Bernard Butler poporkestern The Tears, men det blev ingen succé. Däremot har jag alltid gillat Butlers solodebut, People Move On.

Äntligen en ny Wambaugh-deckare

Ny bok av Joseph Wambaugh, Hollywood Station. Wambaugh är definitivt en av de bästa deckarförfattarna någonsin, och han är desutom – när han sätter den sidan till – vansinnigt rolig. Till och med James Ellroy, som sannerligen inte slösar med beröm åt kollegor, hyllar med jämna mellanrum Wambaugh.

Ur nya boken:
"For a cop, a night on the job means killing time and trying not to get killed. If you're a cop in Hollywood Division, it also means dealing with the most overwrought, desperate, and deluded criminals anywhere. When you're patrolling Sunset and Hollywood Boulevards, neither a good reputation nor the lessons of scandals past will help you keep your cool, your sanity, or your life when things heat up."

Hollywood Station verkar precis hur bra som helst.

The Perfect Distance

När jag i går kom till jobbet låg en påse med cd-skivor och väntade på mig. Skivorna var från Janne A, min skivsamlande vän i Lund. Han har bränt ett antal avsnitt av Bob Dylans radioshow, lyssnar i detta nu på ett av programmen, det handlar om väder. Kul, anspråkslös och avspänd ton, och vilka låtar han spelar!
Jag fick också tillbaka boken The Perfect Distance, Pat Butchers högklassiga porträtt av de engelska löparna Sebastian Coe och Steve Ovett, båda olympiska mästare i Moskva 1980.

Ingen från de brittiska öarna har haft ett löpsteg lika fulländat som Sebastian Coe. Att löpa föreföll honom lika naturligt som att andas. Media gjorde en stor affär av den påstådda rivaliteten mellan Coe och Steve Ovett. I mångt och mycket var de varandras motsatser. Coe var den välbärgade, statsmannamässige gentlemannen, en man som tillhörde premiärminister Margaret Thatchers konservativa parti. Den mer oborstade Ovett var arbetarklass, han kom ur enkla förhållanden i badorten Brighton, där man nu rest en staty för att erinra om hans många segrar, och han röstade på labour.
Det påstods att Coe och Ovett avskydde varandra, en uppgift som var långt ifrån sanningen. Men historierna om den påstådda missämjan mellan löparna sålde massor av tidningar i Storbritannien. Coe framstod som den sympatiske av de två, men det kan mycket väl ha berott på att han var mer slipad och intresserad av att ha en bra relation med media. Ovett var inte rädd för att säga vad han tyckte och han krusade inte någon. Lite grand var han en friidrottens John McEnroe.

The Perfect Distance borde vara obligatorisk läsning i de svenska skolorna. Hur ska vi annars kunna få fram ett par medeldistansare av yppersta världsklass?

Årets uttryck:

Öppen knytnäve.

PS om RS

Faktiskt så tycker jag att Ron Sexsmiths Time Being är hans bästa sedan 1997 års Other Songs. Bäst är fortfarande debuten från 1995. Såklart.
Det kommer att bli stenhård konkurrens när årets bästa skivor ska rangordnas.

Det är svårt att vara ett helgon i city

Till morgonkaffet lyssnade jag på Bruce Springsteens fenomenala och isande 80-talsplatta Nebraska.
Man kan säkert tolka "My father´s house" på flera sätt. Men låt oss fundera över om den skildrar en man som söker efter sin förlorade Gudstro.
I "My father´s house jagas en pojke av spöken då han i drömmen rusar genom skogen mot familjens hus. Som vuxen återvänder han till huset och möts av en främmande kvinna. Hon öppnar dörren och avvisar honom.
Men låtens titel är dubbeltydig. “My Father´s House” kan syfta på kyrkan, Guds hus, och kanske letar berättaren efter en väg tillbaka dit. När berättaren söker efter denne sin saknade fader, finns fadern inte där. I sina texter använder Springsteen sig flitigt av religiös symbolik. Redan på debuten sjöng han om Maria, i “Mary Queen of Arkansas”, en annan låt heter “It´s Hard to be a Saint in the City”, en tredje “Lost in the Flood”. På Darkness on the Edge of Town förklarade han sig tro på det förlovade landet, the promised land. Faktum är att han oftare refererar till Bibeln än till bilar.
Ibland undrar jag om sökandet efter denna förlorade Gudstro kan ses som en av de röda trådarna i Springsteens verk. De senaste 15 åren har gospelinslaget i hans sånger blivit allt mer framträdande. Tänk bara på "Land of Hope and Dreams", från Live in New York, och The Rising har jag alltid sett som en gospelskiva.

Om Elvis

Har det, ärligt talat, någonsin gjorts en bättre låt om Elvis än Emmylou Harris "Boy from Tupelo"? Jag har svårt att tro det. Så vackert att rockkungen fäller tårar från sin himmel.

Lite bättre, lite smartare

Jag har äntligen skaffat Ron Sexsmiths nya, Time Being. Fast den är inte så ny längre, det är bara jag som – som så ofta – är sent ute. Men bra är den, mycket mycket bra. Han har skämt bort oss med fantastiska album i mer än tio års tid nu, men jag tycker inte att hans filantrop-pop uppskattas efter förtjänst. Sexsmiths låtar får oss att känna oss lite bättre och klokare än vi egentligen är.

Allbäck

Det är Marcus Allbäcks tur att få Guldbollen.

Lampard

Frank Lampards Champions League-mål mot Barcelona är det snyggaste mål jag sett sedan Roberto Carlos frispark mot Frankrike i för-VM 1997. Lampard står vid kortlinjen och skruvar därifrån in bollen, ur ingen vinkel alls. En häpnadsväckande prestation, till och med fräckare än Zlatans mål mot Italien 2004 och Ungern 2005.

Glenn F 58

I dag fyller Glenn Frey i Eagles 58 år. Jag firar honom med att spela "Lyin´ eyes" och "Desperado", alltid mina Eaglesfavoriter.

...då måste det vara brådis

Klimatförändringarna får nästan lika mycket utrymme i Sveriges Television som licensskolkarna. Men bara nästan. Nåja, detta säger ju allt om digniteten på klimatfrågan, läget är alarmerande. Jorden går under snart och du, glöm inte att betala licensen!

Awopbopaloobop alopbamboom

Ibland, inte ofta men någon gång då och då, blir jag trött på mångordiga rocktexter och vill ha något enklare. Såna dagar tycker jag att awopbopaloobop alopbamboom säger mer, och säger det bättre, än all annan rocklyrik.

Vadan denna klimathysteri?

Vågar man uttrycka sin skepsis över den klimathysteri som utbrutit kollektivt? Vågar man inta en ifrågasättande hållning medan kvällstidningarna och Sveriges Television löper amok i sin iver att skrämma oss med domedagsprofetior om "klimathotet", eller får man en aktivist i skallen då?
Sans och måtta är alltid bäst, framförallt om man verkligen vill skapa en varaktig förändring.
Och apropå detta med miljön och energiförbrukning. Jag är både förbryllad och förbannad över utvecklingen av vår så kallat avreglerade elmarknad. Vi ska spara på elen, det är därför den är så så dyr, trots det säljer vi el till tyskarna, de behöver inte spara trots att vi lever på samma planet, hur fan hänger det ihop. I detta land är vi en halv miljon villaägare vars hus värms upp med direktverkande el, nu ska vi helt plötsligt värma upp kåkarna på något annat sätt, förslagsvis med ved för det är billigast. Men all förbränning har miljökonsekvenser, det har man ju fått lära sig. Och för övrigt, att elda med ved mitt i smällkalla svenska vintern, det är ju rena 40-talet. Har vi inte kommit längre än så?
Jag hade kunnat respektera denna miljöpolitik om de höjda elskatterna hade använts till att bygga ut fjärrvärmen eller subventionera övergången till andra uppvärmningssystem, men så är det ju inte. Och ju mer vi sänker elförbrukningen i våra hem, desto dyrare blir elen för staten och kraftbolagen vill kamma in fler miljarder för varje år som går. Man blir skinnad medan en sanslös förmögenhetsomflyttning sker. Kanske borde man ta och skaffa ett eget vindkraftverk på tomten, det vore inte så dumt men jag antar att det är förbjudet. Eller kommer snart att bli.

Bra böcker om fotboll (5)

5. David Downing: The best of enemies.
England mot Tyskland, det kan knappt bli mer klassiskt än så. VM-finalen 1966, tyskarnas vändning i kvartsfinalen i Mexiko 1970 då England ledde med 2–0 men tyskarna vann med 3–2, straffdramat i VM-semifinalen 1990, straffarna på Wembley i EM sex år senare... Tyskarna vinner för det mesta, men de hade länge svårt mot England, Downing lär oss att första tyska segern kom så sent som 1968. Rivaliteten finns främst på den engelska sidan, för det är Holland, Frankrike och – framförallt – Italien som varit tyskarnas svåraste utmanare de senaste decennierna.

Bra böcker om fotboll (4)

4. Fredrik Ekelund: Sambafotboll.
Författaren Fredrik Ekelund reste till Brasilien för
att skildra landets fotbollshistoria inifrån och från grunden.
Kaos är inte granne med Gud, kaos är granne med brasiliansk fotboll.
”Improvisationen är grundläggande för sättet att spela fotboll på i Brasilien. Därför går fotbollen också att se som ett språk att analysera samhället med ty i ett land med sådan fattigdom tillhör det folkets djupaste erfarenheter att improvisera, att från dag till dag hitta lösningar till överlevnaden”, skriver Ekelund i denna kärleksförklaring till o jogo bonito – det vackra spelet.

Ensidig rapportering

Satt nyss i TV-soffan och tittade på Aktuelltsändningen. Sveriges Televisions nyhetsprogram har aldrig imponerat på mig. En sak jag länge retat mig på är slentrianrapporteringen från dödandet i Israel/Palestina och Irak. Det finns så många oroshärdar i denna värld, men SVT håller envist med att dagligen rapportera från just dessa två, varenda attentat redovisas, man väljer därmed att inte berätta för tittarna om många andra svåra konflikter på vår oroliga jord. Världen är inte så liten som den framstår i Aktuellt och Rapport.

Jogging

Veckans andra löprunda är nu avklarad, joggade fem kilometer, hunden fick följa med, och så iPoden såklart, ingen jogging utan min iPod. Det var för kallt för min smak, och jag hade säkert druckit en liter kaffe på morgonen – knappast att rekommendera inför ett löppass. Men – nu är det gjort, ska jogga en sväng i morgon också. Då får kaffet anstå till efteråt.
Under 30 minuters löpning hann jag lyssna på följande låtar:
Bruce Springsteen "This hard land", Tom Waits "The heart of saturday night", Madeleine Peyroux "(Looking for) The heart of saturday night", Bob Dylan "Most of the time", Eels "Things the grandchilden should know", samt Springsteen "Incident on 57th Street" (från den där japanska live-ep:n).

Bra böcker om fotboll (3)

3. Simon Kuper: Football against the enemy.
Fotboll är aldrig bara fotboll. Men varför spelar Brasilien som Brasilien, England som England och så vidare? Kosmopoliten Kuper reste till 22 länder för att söka svaren på sina frågor. Han kom hem med en synnerligen läsvärd reportagesamling, låt vara att en del av texterna nu börjas naggas av tidens tand. Kuper går grundligt tillväga, han är väl påläst, trovärdig och placerar in fotbollen i ett större sammanhang, politiskt, ekonomiskt och socialt. Historien om östtysken som landsförvisades för att han höll på fel lag är en av många pärlor. En annan är skildringen av rivaliteten mellan Holland och Tyskland. "När andra halvlek började provade tyskarna en ny taktik: att sparka på holländarna."

Bra böcker om fotboll (2)

2. David Winner: Brilliant orange
Sommaren 1974 var det självklart att hålla på Holland, totalfotbollen vann anhängare över hela världen. Fast jag höll faktiskt aldrig på Holland, Västtyskland var mitt lag, tyskarna spelade också totalfotboll fast det var det inte någon som brydde sig om. Men nog är det något speciellt med Hollands fotboll, det var det ju redan då, och Cruyff är den bäste jag någonsin sett. På sätt och vis är det väl en bok om holländsk kultur David Winner skrivit, fast mycket om fotboll också, och – så kul att läsa om dessa egensinniga genier, dessa neurotiska snillen.

Senaste Zlatannytt

Senaste nytt på Zlatanfronten är att en källa uppger att Zlatan vill tillbaka till landslaget.
Jag läste om det i Expressen.
Detta kan mycket väl vara dagens största sportnyhet i Sverige, i alla fall den som får störst rubriker.

William Styron

Slog upp tidningen och såg att William Styron är död, han blev 81 år. Styrons romaner betydde mycket för mig, jag minns hur jag låg vaken en hel natt och sträckläste Sophies val, det var 1982 tror jag. Jag började läsa på kvällen och när jag på morgonen la ifrån mig boken var den utläst; den dagen skolkade jag från skolan, jag var omtumlad efter läsningen och stannade hemma för att smälta denna magnifika roman. Boken blev film i ungefär samma veva, Meryl Streep spelade Sophie, en roll som inte passade henne något vidare.
Snart hade jag läst Styrons övriga romaner: Nat Turners bekännelser – som handlar om slavupproret i Virginia, Styrons hemstat, år 1831; Såsom en eld och Bortom sorg och vrede. Minns också lyckokänslan när jag äntligen fick tag på en svensk utgåva av långnovellen Den långa marschen.
Senast jag läste William Styron var VM-sommaren 1994, när novellsamlingen En morgon i Tidewater gavs ut. Jag tyckte mycket om den också.

Bra böcker om fotboll

1. Uli Hesse-Lichtenberger: Tor! The story of German Football
Det här är den tyska fotbollens historia. Författaren slår hål på alla myter som omgärdar den tyska fotbollen, inte minst får vi klart för oss att det där med grundligheten är en myt. I stället för perfekt ordning råder (åtminstone periodvis) kaos och neuroser, uppgifter som kan ha en förödande effekt på läsarens fördomar om tyskar.
Tyskarnas fotbollshistoria rymmer mycket politik, många stora egon, en hel del skandaler, och stora segrar, många stora segrar. Tyskland och Brasilien är de verkliga tungviktarna i fotbollshistorien.
Boken är skriven av en tysk, på engelska. Hesse-Lichtenberger är kunnig, därtill en driven stilist och hans text har också en klart sympatisk ton.
Om du gillar tysk fotboll, passa då på att läsa den den här boken. Om du inte gillar tysk fotboll så – läs den just därför.

Favoritförfattare

Mina svenska favoritförfattare

Hjalmar Söderberg. 17 år gammal var jag hemma från skolan, förkyld. Hittade romanen Förvillelser i bokhyllan. Läste och blev stormförtjust. Innan jag tillfrisknat hade jag också läst Doktor Glas, som var ännu bättre. Och Den allvarsamma leken håller jag för den bästa svenska romanen någonsin.
Fritiof Nilsson Piraten. Jag var bara 12 år när jag första gången läste Piraten. Min pappa gav mig en novellsamling, den första jag läste handlade om Klerk, en hustyrann som en dag får ett mystiskt paket.
Frans G. Bengtsson. Vännen och klasskamraten Lars F lånade ut Röde Orm till mig när vi gick i 2:an på Söderportsgymnasiet. Vilken läsupplevelse! Vilken berättarglädje! Vilken humor!
Peter Englund. Sommaren 1990 köpte jag Poltava. Sträckläste den. Har läst det mesta av Englund, dock inte Förflutenhetens landskap. Den tänker jag ta mig an i vinter.
Vilhelm Moberg. Utvandrarsviten är en av våra stora klassiker, ett nationalepos som jag äntligen läst. Oerhört robust och gediget romanbygge, Moberg kunde sannerligen sin sak.
Eyvind Johnson. Strändernas svall är den enda svenska roman som kan konkurrera med Den allvarsamma leken.

Licensskolk-tjatet

Jösses vad jag är trött på detta jävla tjafs om vilka som inte betalt TV-licensen. Kan ni sluta älta dessa pseudonyheter nu, snälla? Jag vill inte läsa en enda rad till om saken. Nordkoreas kärnvapentester hamnade i nyhetskugga i Sverige, det ansågs viktigare att tjata om licensskolkare, jag menar finns det ingen gräns för enfalden längre?
Gemene man bryr sig inte särskilt mycket om licensskolkeriet, varför skulle de, folk har väl viktigare saker att tänka på.

Nothing you can sell me

Häromkvällen på jobbet talade vi om film. Samtalet landade snart kring filmer vi önskade att vi inte hade sett. I filmkretsar brukar Plan 9 from outer Space anges som tidernas sämsta film. Jag håller inte med utan påstår i stället att alla tiders bottennapp är det svenska thrillerförsöket Flygnivå 481. Jag och Hasse såg den på bio, kan ha varit 1980 eller 1981, vi kändes oss grovt förolämpade efteråt. Filmen saknade handling och manus, det fanns ingenting att visa upp på bioduken, därtill var det svårt att höra vad skådespelarna sa, vilket på sätt och vis kanske var lika bra men ändå väldigt irriterande.
Jag framhöll också Sånger från andra våningen – vad fan handlade den om? Jaså, ingenting!? Okej, då vet jag, tack för att du talade om det för mig. Jag såg Roy Anderssons förra film också, Gilliap, fattade inte den heller.

Dagens grej är ingen grej

Gårdagens stora sportnyhet i Sverige hade inte med Peter Forsberg att göra – han gjorde ju två mål för Philadelphia, inte heller med Mats Sundin som hade en lyckad kväll med Toronto. Nej, nyheten i fråga gällde Zlatan Ibrahimovic. Han spelade fram till matchens enda mål när Inter vann mot Spartak Moskva i Champions League.
Dagens stora grej var dock inte Zlatans framspelning utan en gammal hederlig ickenyhet. Nämligen det faktum att Lasse Lagerbäck ännu inte ringt och pratat med Zlatan. Detta ledde till stora rubriker och dryftades även i Sveriges Televisions Sportspegeln.
Vi har tillgång till nyheter från hela världen, dygnet runt, och det bästa vi kan få är något som inte hänt. Det säger faktiskt mycket om Mediasverige 2006.