Va?

Fattar inte hur man kan göra en sån här lista utan att toppa den med Dinosaur Jrs "Get me". Det solot är ju i särklass.

Bob och Iris

Citerar här några rader ur Bob Dylans "Workingman´s blues #2"(och hoppas att jag snappat texten rätt):
"The buying power of the proletariat's gone down,
Money's getting shallow and weak
Well, the place I love best is a sweet memory
it's a new path that we trod
They say low wages are a reality
If we want to compete abroad"

Det påminner lite grand om en annan låt jag gillar väldigt mycket, nämligen Iris DeMents "Wasteland of the free":

"We got CEO's making two hundred times the workers' pay
but they'll fight like hell against raising the minimum wage
and If you don't like it, mister, they'll ship your job
to some third-world country 'cross the sea
and it feels like I am living in the wasteland of the free"

För övrigt anser jag att Iris DeMent är en av de mest begåvade låtskrivarna av i dag.

Woodys svar på Sjuttonde balladen

Stardust Memories är Woody Allens svar på Evert Taubes "Sjuttonde balladen".

Dylan, Tennander och så lite Taube

I morse tog jag hunden på en långpromenad runt förorten. I iPoden: Dylans nya. Efter sex genomlyssningar sedan i går morse säger jag så här om Modern Times: visst är den är bra, mina förväntningar får anses infriade, men den är inte riktigt lika bra som Love And Theft och Time Out Of Mind. Det hade jag heller inte räknat med. För ett par timmar sedan joggade jag en runda, cirka 4 kilometer. Då lyssnade jag inte på Dylan utan på Lasse Tennanders Taubeskiva Så Länge Hjärtat Kan Slå.
I unga år var jag skeptisk till Tennander, tyckte hans plattor var så där jobbigt proggiga. I mitten av 80-talet tänkte jag emellertid om, detta tack vare den fantastiska Stockholmsskildringen "Nu blåser vi ut ljusen stolta stad". Men frågan är om inte denna skiva med Taubelåtar är det bästa Tennander någonsin gjort, jag tror faktiskt det.

Aktivist extremist

Vad är det för skillnad på en aktivist och en extremist? Ok, jag fattar att man inte kan kalla någon för fredsextremist, för att ta ett exempel. Men ändå – var går skiljelinjen?

Ed McBainsnack med Jocke Berg från Kent

Om jag någonsin träffar Joakim Berg från Kent, inte för att det är särskilt troligt, men ändå. I så fall kommer jag inte att diskutera musik med honom, nej vi skulle prata om något som intresserar mig mer än Kents i och för sig mer än godkända plattor, nämligen Isola och Ed McBain. Jag skulle vilja veta mer om Jocke Bergs relation till McBain. När började han läsa 87-böckerna, vad är det han gillar bäst med dem, har han några favoriter i serien, tycker han kanske precis som jag att Fat Ollie Weeks inträde gör romansviten än mer intressant och underhållande? Finns det rentav några McBain-referenser i Kents låtar?
Jag skulle verkligen vilja veta. Ut med språket nu, Joakim Berg!

Gillian Welch och Solomon Burke

Senaste nytt på Gillian Welch-fronten är att Solomon Burke tolkar hennes "Valley of Tears" på sitt nya album, Nashville, som kommer 26 september. Gillian och David Rawlings medverkar på plattan, det ska bli spännande att höra Burke sjunga country. En artist vid namn Chris Thile gör "Wayside/Back in time" på How to grow a woman from the ground, kommer 12 september. Dessutom spelar miss Welch trummor på Old Crow Medicine Shows nya, Big Iron World. David Rawlings har producerat och skivan släpps i morgon.
Bara en sak som fattas: uppgifter om när Gillians femte album kommer. Skivan spelades in i våras och är hett efterlängtad.

Modern Times

För någon timme sedan tankade jag hem Modern Times från iTunes store. Tre låtar fastnade direkt: "When the deal goes down", Workingman´s blues #2" och "Ain´t talkin´". Plattans sound och stämningar påminner rätt mycket om Time Out Of Mind och Love And Theft – en åldrande bluesman sätter tänderna i sina nya låtar och äter sig in till benet. Huruvida denna är lika bra är för tidigt att säga.
Jag höll på att ramla av stolen när jag hörde att han namndroppar Alicia Keys. Så oväntat! Jag vet ingenting om Alicia Keys musik, men nu är jag nyfiken.

Boken Borg mot McEnroe

Med anledning av det nära förestående US Open: Här är den recension jag skrev i Östra Småland av Malcolm Folleys bok Borg mot McEnroe (Norstedts).


Nu har bokbranschen fått upp intresset för tennis. Häromåret kom Tim Adams I huvudet på John McEnroe, och nu denna bok som avhandlar tennisens guldålder, då uppgörelserna mellan Borg och McEnroe naglade fast oss i TV-soffan. Som titeln antyder handlar boken främst om Borg och McEnroe, men Jimmy Connors får också vara med en del och det är välkommet.
Herrtennisen i dag lider av ett stort problem: brist på intressanta karaktärer. Roger Federer må vara den bäste spelaren någonsin, men dels saknar han utmanare, dels har Federer, precis som förre världsettan Pete Sampras, svårt att engagera publiken. Till skillnad från Björn Borg, som orsakade rena Beatleshysterin i Wimbledon, och John McEnroe, som inte lämnade någon oberörd. McEnroe var spelaren man älskade att hata, eller hatade att älska. Hur mycket jag än beundrar Federer för hans exceptionella skicklighet, så väcker han inga som helst känslor i mig. Kanske tittar jag när han tar sin femtioelfte Grand Slamtitel, kanske inte. Antagligen inte.
Herrtennisens verkliga storhetstid inföll 1979 till 1981. Björn Borg och John McEnroe stred om vem som var bäst i världen och i skuggorna lurpassade den detroniserade mästaren Jimmy Connors. Deras rivalitet lyfte tennisen till en ny nivå. Den iskallt fokuserade Borg och den geniale slyngeln McEnroe bjöd på många oförglömliga dueller. Kontrasterande spelstilar, kontrasterande personligheter, i denna bok skildrade av en författare med blick för såväl tennis som människor. Boken slutar så klart med en ingående skildring av Wimbledonfinalen 1980. Oavsett hur många gånger jag läser om den oerhörda kraftmätningen på centercourten så kan jag aldrig få nog. Det finns ju alltid lite till att berätta.
Vem var egentligen bäst? Och vem var störst? På den andra frågan svarar jag Borg, som tog elva Grand Slamtitlar trots att han drog sig tillbaka som 25-åring, men McEnroe var en mer komplett spelare. Det var han som fick Ice-Borg att smälta.
McEnroe fick passande nog sitt genombrott i Wimbledon punksommaren 1977. Han kom dit som okänd och oseedad 18-åring och med sitt beteende skrämde han slag på de knarrigt konservativa arrangörerna. McEnroe var som en korsning av Ilie Nastase och Johnny Rotten, det sista Wimbledon ville ha men, skulle det visa sig, exakt vad tennisen behövde. McEnroe skrek och kastade racketen, svor och klagade på domslut, men spelade också fantastisk tennis och var på vippen att få Jimmy Connors på fall i semifinalen. För att kunna lyfta sitt spel till mästarnivå behövde McEnroe släppa ut ånga då och då. Tennisvärlden reagerade med bestörtning och chock. Det hela var mycket underhållande. Tennis kan vara det, men lika spännande som under eran med Björn Borg och John McEnroe blir det kanske aldrig mer.

Några ord om Dylan

Jag har aldrig sett fram emot en ny Dylanskiva som jag gör med Modern Times. Hur kan det komma sig? Antar att det beror på flera olika saker. Framförallt att jag tycker väldigt mycket om hans två senaste studioskivor, Love And Theft och Time Out of Mind.
År 1997, när TOOM gavs ut, hade mitt intresse för Dylan ljumnat. Det dröjde ett tag innan jag skaffade plattan. En dag senhösten 1997 var jag på stan och lunchade med en arbetskamrat, han pratade i översvallande ordalag om TOOM, och hans entusiasm gjorde mig nyfiken. Han är vanligtvis mycket sansad och när han sa att jag bara måste ge skivan en chans beslöt jag att omgående göra så. Ja, så snart maten var uppäten sneddade jag över över Larmtorget och klev in på Skivlagret.
För övrigt har jag också sett Bob Dylan live ett par gånger de senaste åren, två utomordentliga konserter, och hans Memoarer första delen var en högklassig läsupplevelse. Dokumentären No Direction Home var inte sämre den. Det har varit mycket Dylan de senaste åren, mer än någonsin – åtminstone för mig. Så jag har stora förväntningar på Modern Times, den kan inte vara annat än bra – väl?
Jag köpte mina första Dylanalbum 1978, bland annat Blonde on Blonde. Året dessförinnan var jag i London och såg Blonde on Blonde på HMV, jag trodde först att det var Marc Bolan på omslaget. Först när jag tog upp plattan och studerade omslagsbilden fick jag klart för mig vem den något oskarpa bilden föreställer.

Morgon med Ian Dury

Vet inte hur det kommer sig, men jag vaknade denna morgon och kände att jag bara MÅSTE lyssna på Ian Dury & The Blockheads. Sagt och gjort, och vilka underbart mustiga, finurliga, humoristiska och urbrittiska låtar det är. Ian Dury var lite grand som en Benny Hill med värme och masor av hjärta. "Wake up and make love with me", "Sweet Gene Vincent", "Clever Trevor", "My old man". Ian Dury fick sitt genombrott just när punken rasade som värst år 1977, ganska märkligt egentligen.
Tyvärr följde det inte med texthäfte till hans skivor, det tog rätt lång tid innan jag kunde upfatta exakt vilka ord han sjöng. Här är ett bra exempel på Durys eminenta poplyrik, det är från "There ain´t half been some clever bastards":
"Noel Coward was a charmer.
As a writer he was brahma.
Velvet jackets and pyjamas,
"The gay divorce" and other dramas".

Ian Rankin

Jag har fått hem så många nya böcker att jag inte hunnit uppdatera bloggen på några dagar. Bäst i den digra bokhögen var Ian Rankins Adress Fleshmarket Close. Rankin har aldrig gjort mig besviken, det här är, tror jag, den femtonde boken i serien om John Rebus, luggsliten polisveteran i Edinburgh...och det är bara så fruktansvärt bra.
Rankin och George P Pelecanos har det gemensamt att de lyckas smyga in referenser till musik lite här och där, något som ytterligare förhöjer läsupplevelsen.

Poetisk frihet?

Popartisten Daniel Lindströms nya album heter Nån slags verklighet. Nån slags? Det hade min gamla svensklärare aldrig godkänt. Nån sorts eller nåt slags ska det heta.

6,5 km

Månadens 13:e löppass är avklarat. I takt med att kondisen blivit bättre har jag hittat en ny, och roligare runda. Enkelt uttryckt springer jag runt norra delen av förorten, men gör också en liten avstickare in i grannsamhället. Rundan mäter cirka 6,5 km, min förra runda var drygt 4 km. Målsättningen, att springa en mil på en timme, ligger fast, men jag är fullt på det klara med att det återstår rätt många löppass innan jag kan klara det.
I morgon ska jag köra intervaller, hoppas också hinna med ett styrkepass på Malkars.

Favoritdeckare, del 1

Den unge bokslukaren James Ellroy studerade den hårdkokta skolan noga.
Som författare vänder och vrider han på bitarna, skruvar isär och sätter
ihop på sitt eget sätt. Resultatet har blivit en serie kriminalromaner som
snarare påminner om Dostojevskij och Lars Norén än Raymond Chandler eller Dashiell Hammett.
Utmärkande för Ellroys böcker är intensiteten och mörkret. Knappt en strimma ljus slipper igenom när författaren sätter Los Angeles under luppen. De senaste verken har inte riktigt levt upp till förväntningarna, men under 1980-talet var Ellroy maniskt produktiv och kunde inte skriva en enda tråkig rad.
Blodröd måne är den första i en serie berättelser där Lloyd Hopkins, mordutredare vid Los Angeles-polisen, är huvudperson. Hopkins är verkligen inte någon sympatisk person utan snarast en skarpsinnig skitstövel som ständigt går på högvarv. Det som drabbade honom som barn, kunde gjort Lloyd Hopkins till en mördare. Istället blev han polis och har svurit att beskydda kvinnorna. Hopkins är fullständigt besatt av skona världen från den typ av
monster som en gång förgrep sig på honom. Och han skyr inga medel. En intelligent men brutal person som inte liknar nån annan romanpolis.
Under en utredning tycker Hopkins sig se ett samband mellan ett 20-tal ouppklarade mord. Han kastar allt annat åt sidan och ger sig ut på jakt, övertygad om att en seriemördare med sexuella motiv härjar i Los Angeles.
Men för att hitta honom måste polismannen bege sig bakåt i tiden och söka efter en utgångspunkt. Spåren leder mot en skola som Hopkins är väl bekant med. Där inträffade 20 år tidigare nåt fasansfullt.
Blodröd måne är Ellroy när han var som bäst. Febrig, våldsam och intensiv tar den andan ur läsaren.

Mickey Newbury

I dag lyssnar jag på Mickey Newbury, en av de riktigt stora låtskrivarna. Började med "Funny familiar forgotten feelings", fortsatte med "She even woke me up to say goodbye", "Time is a thief", "Good morning dear", "His eye is on the sparrow" samt sist den fullständigt makalösa "How many times must the piper be paid for his song".
Jag visste inget om Newbury förrän jag läste om honom i Lennart Perssons Feber 2 Sånger om kärlek.
Mickey Newbury skrev melodier så självklara och vackra att de skulle kunna spelas på kam utan att trollbinda mindre. Och han sjöng så känslosamt och innerligt. Hans texter var inte sämre, eller vad sägs om den här raden, från "She even woke me up to say goodbye": "Just like the dawn my heart is silently breaking".

Fat Ollies bok

I natt läste jag ut Ed McBains Fat Ollies bok. Äntligen en 87:e på svenska igen, det var länge sen. Mot slutet av 87-serien fick Oliver Wendell Weeks allt mer utrymme, det blev mycket lyckat. Bokens betyg: 4/5.

Måste-läsning

Jan Gradvalls korta text om Bob Dylan och Lawrence av Arabien är något av det bästa jag läst denna sommar.

Tom Waits x 3

Det tycks som om det ska komma en trippel-cd, Orphans, med Tom Waits senare i år. Det handlar så vitt jag förstår om tidigare outgivet material från Waits långa karriär.

Svensk friidrotts största

1. Carolina Klüft
2. Christian Olsson
3. Gunder Hägg
4. Patrik Sjöberg/Stefan Holm

Om Cornelis Vreeswijk

År 1993 började jag lyssna på Cornelis Vreeswijk, det var när boxen Mäster Cees Memoarer gavs ut. Jag skaffade detta mastodontverk och fick en ny idol, under en månads tid lyssnade jag inte på några andra skivor. Många av de bästa sångerna i boxen var då närmare 30 år gamla, men helt oanfrätta av tiden. De var lika fräscha och kändes lika aktuella nu som de måste gjort då. Han var sanningssägaren som talade om hur det var, hur det är. Dessutom var han förbaskat rolig. Om Cornelis Vreeswijk haft engelska som modersmål hade han blivit känd över hela världen.
I yngre år intresserade jag mig inte för Cornelis, för mig var han en rolig gubbe med skägg som sjöng "Hönan Agda" och som av någon anledning lät sig plåtas näck på omslaget till sin skiva med Taubetolkningar. Men jag blev hursomhelst nyfiken på den där boxen och, ja, på den vägen är det. Märkligt nog köpte jag i samma veva tre böcker av den danske författaren Dan Turèll. Vreeswijk och Turèll är för mig något av samma andas barn. Skönt antiauktoritära och de tar alltid den lille mannens parti. Perspektivet är den evige outsiderns.
Detta med anledning av att jag nu tagit mig igenom Klas Gustafsons Ett bluesliv. Berättelsen om Cornelis Vreeswijk. Årets läsupplevelse.

Vad telefonsvarare beträffar...

...så försöker jag alltid tala in ett meddelande före pipet.

Repris

Torsk mot Tyskland i går, inte överraskande i sig. Men en trist repris så nära inpå VM...och vi mötte ju Holland strax efter EM 2004. Fast då blev det väl oavgjort, 2–2 har jag för mig.

Nicolai Dunger

SVT1 visar i kväll klockan 23.15 ett program om Nicolai Dunger, han sjunger dikter av Edith Södergran, minsann. Jag har bara en av Dungers skivor, Soul Rush, den är bra. Dunger har dessutom en av de längsta skivtitlar jag känner till: Here´s My Song, You Can Have It, I Don´t Want It Anymore/ Yours Forever Nicolai Dunger.

A light that never goes out

Min första kontakt med The Rolling Stones ägde rum 1974, då var jag 11-12 år. Jag anförtrodde då en skolkamrat att jag tyckte att “Angie” var en rätt bra låt. Han fnyste och svarade att “Angie” var tjejmusik. Jag var inte säker på vad han menade med det, antagligen att bara tjejer kunde gilla den låten. Eller tyckte han kanske att Mick Jagger och de andra i Rolling Stones var fjolliga?
Jag minns det där när jag läser boken Enligt Rolling Stones. Oavsett vad som hänt i världen har Rolling Stones fortsatt att spela rock´n´roll. En fast punkt i en ofta kaotisk värld. Där någonstans finns nog förklaringen till att Stenarna kan hålla greppet om publiken. För det kan inte bero på den musik de skriver nuförtiden.

Okänd stiftelse

Handen på hjärtat – vem kände så sent som i fredags till stiftelsen "Ren idrott"?

Om sport

Oavsett vilka lag som möts i en fotbollsmatch börjar jag omgående hålla på det ena. Det där är för mig en skillnad mellan fotboll och alla andra idrotter. Jag älskar friidrott och tennis, men det betyder inte att jag med automatik håller på någon i exempelvis en OS-final över 1 500 m eller i en Wimbledonfinal. Jag vet inte varför det är på det viset, jag vet bara att det är så.

Intervaller

Gick ner till Malkars, körde ett 30 minuter långt styrkepass, sen snörade jag på mig löparskorna och sprang intervaller, 10x 1,5 minut med 30 sekunders paus mellan rusherna. Jag sprang uppför en backe och så ner igen och därefter pausade jag. Benen stumnade efterhand men jag blev glatt överraskad över att jag orkade uppför backen tio gånger. Stretchade noga, joggade hemåt i sakta mak. Efter duschen ställde jag mig framför spisen, panerad skinkschnitzel med klyftpotatis och sås och sallad. Det smakade sagolikt gott.

Under the covers vol. 1

Efter många om och men fick jag till slut tag på Matthew Sweet och Susanna Hoffs Under the Covers vol. 1. Duon tacklar 14 synnerligen väl valda 60-talscovers, från The Marmalades "I see the rain" till Left Bankes "She may call you up tonight", plus The Bee Gees "Run to me" från 1971.
Det svåra med en sådan här skiva, där Sweet och Hoffs demonstrerar sin goda smak, är att kunna tillföra originalen något. Att överträffa dem är praktiskt taget omöjligt. Så – varför? För att de älskar de här låtarna, och för att det är så kul. Antar jag.
Allra bäst är Susanna Hoffs i "Who knows where the time goes?", minst lyckad är duetten i "It´s all over now, Baby Blue", den vill inte funka och det trots Van Dyke Parks fräcka orgel.

Om Rolling Stones

Sent i går kväll började jag bläddra i boken Enligt Rolling Stones, den bygger på intervjuer med Jagger, Richards, Watts och Wood. Jag kunde inte sluta läsa förrän boken var slut. Förbålt underhållande bitvis, framförallt när Keith Richards kommer till tals. Och det gör han ofta. Jag är för ung för att ha varit med om "Beatles eller Stones"-diskussionen men...Stones var ju så mycket fräckare. Medan The Beatles höll på med bjällror och åkte till Indien och tog intryck av gurus, letade Keith Richards efter det perfekta gitarriffet. Han hittade det rätt många gånger. Mick Jagger är en bra sångare och en underskattad textförfattare.
Rolling Stones har aldrig varit mitt favoritband. Kinks och Clash är bäst, men Stones är trea och det är inte dåligt.

En f d Vazägares bekännelser

Fråga: Varför är rutorna i en Vaz uppvärmda?
Svar: Så att man inte ska frysa om händerna när man puttar bilen till verkstaden.

Fråga: Vad har alla Vazägare i handskfacket?
Svar: En busstidtabell.

Randy Newmans "Short people"

Satir, det är ett svårt ämne. Ett paradexempel på bra satir hittar vi i Randy Newmans hitsingel från 1977, "Short people". Med denna låt ville Newman visa hur det är dumt med fördomar. Men hans låt resulterade i massor av ilskna protester från människor som fått för sig att Newman hatade kortvuxna personer. Bra satir väcker ibland den typen av reaktioner. Jag hade denna låt på ett kassettband och minns att en klasskamrat på Härlövskolan frågade hur jag, som då mätte knappt 170 cm och var näst kortast i klassen, kunde göra något så tokigt som att gilla denna låt.

Sunday morning

Denna regniga morgon lyssnar jag på Velvet Undergrounds "Sunday morning". Den första Velvetlåt jag hörde, blev rätt förvånad över låtens bräckliga skönhet. Det lät vackert men också konstigt på något vis. Efter allt jag läst om Velvet Underground och Lou Reeds liv och leverne på 60-talet hade jag väntat mig ett betydligt råare sound, lite grand åt Stoogeshållet kanske. Men skönheten finns ibland just där man minst av allt väntat sig att finna den.

Korkat råd från "experter"

Det finns en del svenska så kallade friidrottsexperter som tycker att Carolina Klüft borde byta från sjukamp till någon annan gren. Detta eftersom hon är så överlägsen. Dessa experter borde i konsekvensens namn tycka att också Jelena Isinbajeva och Chrstian Olsson borde byta gren. De är ju ungefär lika överlägsna som Klüft.
Personligen har jag aldrig begripit resonemanget, jag finner det rent ut sagt korkat. Varför ska man sluta med det man är bäst på?

Wreckless Eric

Äntligen regn. Denna torra heta sommars soundtrack har annars varit Wreckless Erics "I wish it would rain".

Tia blev etta

Det bästa i detta friidrotts-EM är höjdfinalerna. Om herrarnas final var minnesvärd var damernas fantastisk. Jag trodde hela tiden på Kajsa Bergqvist och fattade knappt att det var sant när hon rev ut sig på 205. Hon hoppade inte riktigt lika bra som hon brukar, kanske spände hon sig, som storfavorit inför hemmapublik. Men Tia Hellebauts seger var en formidabel skräll – jag hörde inte någon som trodde på belgiskan inför finalen. Och just så är det ofta i höjdfinaler i internationella mästerskap – en outsider dyker upp och snuvar favoriten på guldet.

Sofia Karlsson

Sent omsider fick Agneta och jag klart för oss att den högklassiga sångerskan Sofia Karlsson denna kväll spelade i Stadsparken i Kalmar. Vi åkte dit och fick se en mycket bra konsert. Sofia och bandet spelade mest Dan Andersson, men också en Olle Adolphson-komposition, "Nu är det gott att leva", och en skånsk folkvisa.
Vi såg Sofia Karlsson i Kalmar Teater i våras, det var en av mitt livs starkaste konsertupplevelser. Det här var inte riktigt lika bra, framförallt var denna konsert betydligt kortare, men ändå en synnerligen njutbar upplevelse. Sofia Karlsson är värd alla framgångar. Albumet Svarta Ballader, som släpptes i april förra året, ligger fortfarande högt på försäljningslistan. All heder åt de svenska skivköparna.

Jogging och München

Månadens femte joggingrunda är nu avverkad. Det var skönt att springa på kvällen, när det är svalt. Hettan tar på krafterna. Jag började träna i mitten av januari och tillbringade då mycket tid på motionscykeln. När snön äntligen smälte bort började jag jogga i stället. Men från midsommar och fem veckor framåt tog jag inte ett löpsteg och besökte inte gymmet en enda gång. Det var helt enkelt för varmt, men nu är jag igång igen och tränar varannan dag. Målet är att träna 100 pass under 2006, jag har nu klarat av 79 och bör rimligen överträffa min målsättning och det ganska ordentligt.
I morgon kväll ska jag ta med hunden på en löprunda längs cykelvägarna här i förorten. Ser redan fram emot det.
Nu ska vi se München, Steven Spielbergs hyllade film.

Höjdtips

Tänkte ta och leverera ett tips så här någon timme före herrarnas höjdfinal i EM. Jag tror att Rybakov vinner före Holm och Ukhov. Thörnblad blir fyra och Silnov femma. Om Rybakov vinner blir han historisk, ingen höjdhoppare på herrsidan har tidigare lyckats försvara ett EM-guld.

Ulf Lundells bästa låtar

1. Rialto
2. Bente
3. Jag saknar dig
4. En fri man i stan
5. Måne över Haväng
6. Halvvägs till havet
7. Connemara
8. Skyll på stjärnorna
9. Under askan
10. Ryggen fri; Av himlen sänd

Klüft är som Karelin

Carolina Klüft kan inte jämföras med någon annan nu aktiv mångkampare. Om hon ska jämföras med någon annan idrottsstjärna så är det Alexander Karelin, den väldige brottarmästaren från Sibirien. Klüft är precis lika överlägsen som en gång Karelin. Eunice Barber hade säkert kunnat bjuda henne hyggligt motstånd, men inte en chans att Klüft hade förlorat.
Om Carolina Klüft orkar behålla motivationen i några år till, och om hennes kropp orkar med påfrestningarna, kommer hon att bli svensk idrottshistorias allra största. Redan nu har hon två EM-guld, två VM- samt ett OS-dito, och hon är bara 23 år.

Hemma med hemlängtan

Tillbaka efter intensivt dygn i Kristianstad, Österlen och Tollarp. Vi besökte bland annat Ravlunda, där jag sommaren 1976 tillbringade sex veckor på konfirmationsläger, därefter styrde vi kosan mot Brösarp där vi fikade i andlöst vackra omgivningar.
I förmiddags åkte vi till Forsakar, där hade jag inte varit sedan 1978. Övriga familjemedlemmar tog därefter ett bad i havet medan jag och Vimsan strosade omkring någon timme.
I Kristianstad besökte vi östra kyrkogården, planen var att vi senare skulle äta på italiensk restaurang, men Vimsan fick vittring på kaniner och stack iväg. Hon var borta i en timme, och såg ångerfull ut när hon kom tillbaka, ja hon närmast kröp fram till Agneta. Det kostar på att jaga kaniner när solen gassar och termometern visar 29 grader.
Dessvärre hann jag inte med att besöka gamla vänner. Schemat var så tajt att jag inte ens hann slinka in hos Lasses skivhandel.
Varje gång jag återvänder från ett besök i nordöstra Skåne kommer jag att tänka på några ord av Ulf Lundell: Jag är hemma, ändå längtar jag hem.

Gång-citat

"Gång är som att tävla om vem som kan viska högst".
Sagt av Rit-Ola.

Jean de Florette

Kvällens film blev den franska klassikern Jean de Florette/Manons källa med Gerard Depardieu, Yves Montand, Daniel Auteuil och Emmanuelle Béart. Filmkonst av mycket hög klass.

Stensjö by

Vi har gjort ett par utflykter till byar i Oskarshamns kommun. I dag besökte vi Stensjö by, en plats där tiden tycks ha stått stilla i 100 år. Men faktum är att 1960, när Vitterhetsakademien köpte byn, var husen förfallna och landskapet hade vuxit igen. Efter omfattande restaureringsarbeten står nu byn där som ett vittnesmål om hur den svenska landsbygden en gång tedde sig. Vi kommer absolut att åka tillbaka dit.
Fem kilometer hemifrån klev jag och hunden ut ur bilen. Vi joggade i lätt motvind, hunden spjärnade emot tills hon förstod att vi skulle hem. Då blev det fart på henne. Efter duschen släckte jag min törst med två flaskor Active Noveau, min nya favoritdryck.

Punkens kärna

Punken hade inget manifest. Tack och lov. Man lät sig nöja med parollen "ner med hela skiten". Men den unge Elvis Costello lyckades vid ett inspirerat tillfälle formulera punkens innersta kärna, själva dess essens. Jag tänker på en fras från "Radio Radio", där han sjunger "I wanna bite the hands that feeds me".

The Pledge och Mediterraneo

Filmracet fortsätter. I går blev det två rullar, först The Pledge, därefter Mediterraneo. The Pledge bygger på Friedrich Dürrenmatts Kommisariens löfte, en deckare som jag läste för sådär 15-20 år sedan. Dürrenmatt är det närmaste deckargenren kommit en Franz Kafka, och mina förväntningar på denna film var ganska stora. Med Jack Nicholson i huvudrollen som den åldrande polisen och Sean Penn som regissör kan det bara inte bli dåligt, men filmen lyfte heller aldrig. Betyg: 3.
Därefter var det dags för den italienska Mediterraneo, en underbar komedi om livet på en liten grekisk ö under andra världskriget. De åtta sämsta soldaterna i den italienska armén ockuperar ön. Gänget lyckas omgående förstöra sin radiosändare så de är helt isolerade på denna ö som bebos av kvinnor och barn, männen fördes bort när tyskarna tidigare samma år kom till ön. Senare blir de också av med sina vapen, det enda som återstår att göra för dem är att slappna av och vänta på att kriget någon gång ska ta slut. Betyg: 4.

På fel spår

För fyra år sedan listade Elvis Costello tidernas 500 bästa album i en artikel i Vanity Fair. Artikeln var precis så initierad och välformulerad som man kan begära när det gäller en ordekvilibrist som Costello. Mannens goda smak är oomtvistad, han har hört precis allt och har en åsikt om det också. Elvis framför i artikeln också en något udda teori. Han menar att det oftast är den fjärde låten på ett album som är bäst. I hans eget fall vore det exempelvis "Blame it on Cain" (My Aim Is True), "Pump it up" (This Year´s Model), "Big boys" (Armed Forces) samt "The long honeymoon" (Imperial Bedroom). En intressant teori, men på den här punkten håller jag inte med Elvis Costello. Jag menar att Elvis i det här fallet är på fel spår. Det ska dock sägas att han inte hade med någon av sina egna album på listan från Vanity Fair.

Mardröm om Guldbaggejuryn

Hade en mardröm i natt, drömde att jag satt i Guldbaggejuryn och var tvungen att se alla de nominerade filmerna... Vilken rysare! Kan bara säga att jag blev glad när jag vaknade. Minns inte när jag senast såg en bra svensk film. Det kan mycket väl ha varit 1985, Mitt liv som hund.
Varför görs det inga bra filmer här längre? Varför kan inte vi när danskarna kan?

Garantera

Häromdagen läste jag att man stängde två svenska kärnreaktorer med motiveringen att man "inte kunde garantera säkerheten".
Var har man någonsin kunnat garantera säkerhet, beträffande kärnkraft eller vad som helst?

Sveriges största idrottare

Tidernas bästa svenska idrottare

1 J-O Waldner

2 Björn Borg

3 Peter Forsberg

4 Ingemar Stenmark

5 Sixten Jernberg

6 Gunnar Gren

7 Carolina Klüft

8 Ingemar Johansson

9 Magnus Wislander

10 Gunnar Nordahl

Bästa skådespelarna

1 Gerard Depardieu

2 Marlon Brando

3 Ernst-Hugo Järegård

4 Al Pacino

5 Jeremy Irons

Bossens bästa

1 Born to Run

2 Jungleland

3 Badlands

4 Thunder Road

5 Incident on 57th Street

6 Highway Patrolman

7 Land of Hope and Dreams

8 4th of July, Asbury Park (Sandy)

9 Racing in the Street

10 Darkness on the Edge of Town

Bästa countrysångerskorna

1. Emmylou Harris
2. Gillian Welch
3. Dolly Parton
4. Patsy Cline
5. Tammy Wynette

Filmstjärnor, inte skådespelare

1. Tom Cruise
2. Sandra Bullock
3. Harrison Ford
4. Tom Hanks
5. Warren Beatty

This hard land

I dag lyssnar jag på "This hard land" från Bruce Springsteens box Tracks. Den lyckas alltid få mig sådär lagom sentimental, framförallt när han kommer till sista versen. Då känns "This hard land" som fortsättningen på "No surrender" och "Bobby Jean", och som det saknade kapitlet i Stephen Kings fina Hjärtan i Atlantis.

Kärlek och fördom

Kärlek och fördom var en alldeles utmärkt filmatisering av Jane Austens Stolthet och fördom. Charmigt, lekfullt och färgrikt när väst och öst möts med kärlek och kulturkrockar som följd. Musikalnumren var ett fräscht och fräckt grepp, Bollywood möter Hollywood, de var snyggt koreograferade dessutom. Betyget: 4 på en skala till 5.
Filmracet rullar vidare. I kväll ska vi se antingen Blecktrumman eller Mediterraneo.

Klokt om Tindersticks

Tom Skjeklesæther skriver klokt om Stuart A. Staples, Tindersticks och brittisk musik på rootsy.nu

Crash

Det blev inte Kärlek och fördom i går. I stället såg vi Crash, en hyllad rulle som lite grand påminner om 21 grams eller Magnolia. Fast den är inte lika bra, ska sägas. Crash skildrar några individer under ett dygn i Los Angeles, men går emellanåt vilse i sina pretentioner.
Filmracet fortsätter i kväll.
Mer om film: Jag såg Matrix och Matrix 2, men skippade 3:an eftersom 2:an var minst sagt rörig. Ettan var bra, fräck och intressant, tvåan i grund och botten en actionrulle som försökte vara djup. Lite grand retar det mig att jag, som inte sett den avslutande filmen i trilogin, inte fick reda på hur historien hängde ihop - om den alls gjorde det. De två första filmerna gick ut på att Keanu Reeves och Carrie-Anne Moss spelade två människor som slogs mot en robotvärld. Får jag sammanfatta Matrix så respektlöst? Vad jag hade svårt att acceptera var att två så robotaktiga skådespelare skulle representera människorsläktet. De hade ärligt talat passat bättre på den andra sidan i Matrix, bland robotarna.

Undergången

I går tittade vi på den tyska filmen Undergången. En ruskig och klaustrofobisk skildring av Hitlers sista dagar i bunkern i Berlin. Bruno Ganz är suverän och dessutom porträttlik diktatorn. Efter filmen var det svårt att somna.
I kväll ska vi se en betydligt mer lättsam rulle, Kärlek och fördom, Jane Austen goes Bollywood.

Stephen King är underskattad

För många år sedan skaffade jag Olof Lagercrantz bok Om konsten att läsa och skriva. Läste den flera gånger, tyckte att den var utmärkt. Nyligen hittade jag Stephen Kings Att skriva. Jag hade inga större förväntningar, men Kings bok visade sig vara betydligt mer givande än Lagercrantz i samma ämne. Stephen King är underskattad.

Topplista iTunes

Flest spelningar i denna dators iTunes:
1. Eels: "Things the grandchildren should know", 100
2. Bob Dylan: "Dignity", 97
3. Rosanne Cash: "Fair and tender ladies", 64
4. Bruce Springsteen: "This hard land", 62
5. Gillian Welch: "I dream a highway", 60
6. Tom Waits: "Jersey girl", 58
7. Sofia Karlsson: "Omkring tiggarn från Loussa, 57
8. Judee Sill: "The kiss", 53
9. T. Bone Burnett: Shaken, rattled and rolled", 50
10. Robert Plant: "Skip´s song", 48