Vem är rädd för Tom Wolfe

Apropå Nobelpriset i litteratur. Under många år hade Graham Greene en massa förespråkare som tjatade om att han borde få denna litterära utmärkelse. Jag fattade aldrig varför. Jag menar, varför just Graham Greene? Det där lyckades ingen förklara för mig, men tro mig när jag säger att jag ställde frågan många gånger. Andra ansåg att Astrid Lindgren borde få Nobelpriset, det höll jag ännu mindre med om. Däremot skulle jag gärna se att Tom Wolfe fick Nobelpriset, men det lär han väl aldrig få. Och det spelar ingen roll heller, inte för mig i alla fall. Vad Wolfe själv anser i frågan vet jag inget om. Men han är i mitt tycke vår tids främste romanförfattare. Han var bäst redan när han skrev dokumentärromanerna Trippen och Rätta virket. Tom Wolfe är bra, bättre och bäst. Jag ville bara säga det. Den som gillar hans böcker bör också läsa Who´s afraid of Tom Wolfe, Marc Weingartens bok om New Journalism. Eller, bör och bör, den är värd att läsa, framförallt för oss som är hard core i vår Wolfedyrkan.

Filmrea

Vi, Agneta, Agnes och jag samt hunden, Vimsan alltså, åkte till Café Lotsutkiken för brunch. Jag valde rostbiffmackan, det gör jag nästan alltid. Mätta och belåtna åkte vi hemåt, men stannade då vi fick se en butik som reade ut filmer och skivor. Där köpte jag tio dvd-fodral och några filmer: Blecktrumman, Kärlek och fördom, Undergången, Sandor slash Ida och Mediterraneo.
Stannade till på jobbet för att lämna in månadsrapporten. Jag bestämde därefter att jag skulle ta hunden och promenera hemåt, cirka 6,5 kilometer. När vi hade kommit knappt två kilometer började det duggregna, varför jag satte igång att jogga längs Norra vägen. Vimsan tyckte det var roligare att springa än att gå så vi fortsatte tills vi kom hem. Då var jag trött, men inte hon.

Forsyths nya bok

Jag var 12 eller 13 när jag läste Schakalen, Frederick Forsyths ännu oöverträffade berättelse om yrkesmördaren som ska skjuta Frankrikes president Charles de Gaulle. Det är och förblir den bästa thriller jag läst.
Schalaken är mycket spännande, men vad som framförallt fängslade mig var att boken föreföll så trovärdig in i minsta detalj, och just detta är Forsyths signum. Ingen thrillerförfattare är bättre påläst, Forsyth skriver inte en rad utan att först ha gjort en minutiös research. Han berättar rappt och rakt på sak, utan onödiga utvikningar.
Så snart jag läst ut Schakalen tog jag mig an Täcknamn Odessa och Krigshundarna, båda också synnerligen läsvärda. Återigen: det han skildrade var blott alltför trovärdigt. Han blandar kända fakta med sådant som skulle kunna vara sant, och därför kallas han för The Godfather of faction.
Jag har läst massor av thrillers genom åren, men hittar sällan någon jag gillar. Jan Guillous svit om Hamilton är inte i min smak. Jag har läst fem eller sex av böckerna, men blev besviken varje gång. Kanske för att Hamilton är så mycket smartare än sina fiender, ja oövervinnerlig rent av, därtill förmögen. För att en thriller ska funka för mig måste jag kunna tro på historien, jag måste kunna tro att “detta skulle kunna ha hänt”. Och jag ser gärna att det är någorlunda jämbördiga motståndare som ställs mot varandra, för vad är en thriller utan spänning?
Häromdagen köpte jag Fredrick Forsyths nya bok, The Afghan, och i natt läste jag ut den. USA och Storbritannien får kännedom om en förestående terrorattack, vad de inte vet är när, var eller hur. Vad gör man då? Jo, man försöker sig på det omöjliga: att infiltrera al-Qaida med en brittisk officer med asiatiska rötter, mannen är uppvuxen i Irak, talar arabiska flytande och är dessutom slående lik en Guantanamofånge.
The Afghan är, trots ett par alltför osannolika inslag, fullständigt gastkramande läsning. En färd mot mörkrets hjärta, och där bortom. Jag ville inte läsa ut boken för fort, men sträckläste de sista 125 sidorna, jag var bara tvungen att ta reda på hur det skulle sluta.

Lång tystnad

Trist med Justin Gatlin, även om han aldrig tillhört mina favoritfriidrottare. På samma gång som alla dopningsfall gör mig besviken så är de också ett tecken på att kampen mot fusket fortgår. Men hur kan det komma sig att vi får veta först efter tre månader? Varför har man hemlighållit resultatet av dopningstestet så länge? Den långa tystnaden stärker definitivt inte mitt förtroende för det amerikanska anti-dopningsarbetet.

Fler filmer

Det har blivit många filmer denna sommar, och fler ska det bli. I kväll tänker vi avnjuta Duell i Söderhavet, med Lee Marvin och Toshiro Mifune. På tur därefter står A man called Horse, Coogan´s bluff och The Pledge.

Butch Cassidy & Sundance Kid

Nu har jag äntligen sett Butch Cassidy & the Sundance Kid. Hittade filmen för en spottstyver, det var nog sommaren 2004, men den blev stående i filmhyllan. Nåväl. En underbar filmupplevelse, så charmig, så underhållande och så proppad med minnesvärda repliker. Jag har alltid tyckt att Robert Redford (Sundance Kid) är en träbock till skådespelare, men här bevisar karl´n att han har humor. Redford och Paul Newman (Butch Cassidy) matchar varandra perfekt.

Bokinköp

Det är så varmt att jag knappt orkar göra något annat än att läsa. Håller på med Frederick Forsyths The Afghan, ska skriva några rader om den när jag läst ut den. Så här långt, cirka 200 sidor lästa, håller den god Forsyth-klass. På Dillbergs köpte jag fyra pocketböcker: Ron McLartys Jag minns att jag sprang, Steven Saylors Romarblod, Håkan Nessers Från doktor Klimkes horisont samt Jo Nesbøs Djävulsstjärnan. Den senare har jag redan i ett inbundet exemplar, men jag upptäckte till min stora förtjusning att ett par rader från min recension är citerade på pocketutgåvan. Och då måste jag ju köpa den.

Brokeback Mountain-syndromet

I går kväll såg jag den omtalade Brokeback Mountain. Och jag blev besviken, efter alla hyllningar hade jag väntat mig en bättre film. Men den var för långsam och historien för utdragen, filmen – som bygger på en novell av Annie Proulx – är mer än två timmar lång och mot slutet kändes det segt. Ok för det vackra fotot, Wyoming är den tredje huvudrollsinnehavaren, skådespelarna gör bra ifrån sig, framförallt Heath Ledger som Ennis Del Mar, en man som liksom inte får plats i sig själv, men det är för många bilder på ensamma rökande cowboys. Jag skulle ge filmen 3 på en betygsskala till 5.
Det kändes lite grand som när jag som tonåring såg Kinasyndromet. Överallt en hyllad film, men kanske hyllades den främst för att den behandlade ett kontroversiellt ämne, den just då så omdiskuterade kärnkraften. Som film betraktad var Kinasyndromet inte märklig, och jag tycker att samma gäller för Brokeback Mountain.

En film om Önnestad

Jag tror det var Måns Ivarsson som skrev att Bruce Springsteens "My Hometown" är den bästa låt som någonsin skrivits om Lund. I så fall är Den sista föreställningen den bästa film som någonsin skildrat hur det är att växa upp i Önnestad.

Den sista föreställningen

I går såg jag om en av mina absoluta favoritfilmer, Den sista föreställningen. Första gången jag såg den var jag 17 år, då tyckte jag att den var den bästa film jag sett. Kanske är den fortfarande det. Skildringen av hur det är att befinna sig i den där smärtsamma åldern någonstans mellan ungdomen och vuxenlivet, småstadstristessen, de förlorade illusionerna, allt det där grep mig då och det griper mig precis lika hårt nu.
Hollywood har en förmåga att förvandla bra romaner till smörja, men har lyckats bra med flera av Larry McMurtrys böcker. Hud, Ömhetsbevis, Den långa färden (TV-serie) och så Den sista föreställningen. Fast Texasville minns jag som ganska tråkig.
Jag har också, äntligen, hunnit med att se Capote. Suverän film. Philip Seymour Hoffman är fantastisk i huvudrollen. Han var nog värd den där Oscarstatyetten, trots allt.

Han räddade mig från proggen

Sitter på altanen och läser Ulf Lundells senaste roman, Värmen. Under läsningen bubblar minnesbilderna upp.
Jag tror ibland att Ulf Lundell räddade mig från proggen. Alltså, när jag trädde in i skivköparåldern år 1977, svensk rock var verkligen inte särskilt kul då...ett par av mina kompisar gillade Hoola Bandoola, de fann Lundells musik vara för svårsmält. Det var svårt att placera in Lundell i ett fack. Varför, undrade vissa i min omgivning, låg han på kommersiella EMI och inte på något alternativt skivbolag, hur kunde det komma sig? Men alla visste, eller trodde sig veta, exakt vad proggpuritanerna stod för. De var för allt som var bra och emot allt som var dåligt, eller om det nu var tvärtom, jag minns inte, det är ju så länge sen.
Lundell däremot, exakt var stod han politiskt? Så gick snacket. Hur såg Lundell på Kampen, på Saken? Herregud, tänk om jag hade börjat lyssnat på tråkiga och mästrande proggband i stället för Lundell. Nog för att risken är minimal men ändå. Det är en tanke som fortfarande kan hålla mig vaken om nätterna.
Men jag stod emot trycket då och har nu följt Lundell i 29 år. Fast jag har slutat att köpa hans skivor. Nej, det har jag inte alls. Högtryck köpte jag, jag gillade den inte något vidare men jag skaffar nog Lazarus också. Bara för att den är av Lundell och dessutom ännu en dubbel, hans 32:a dubbel och på samma gång hans sjunde skiva de senaste 17 månaderna. Man kan inte hålla på så där och ge ut flera skivor om året, ändå gör Ulf Lundell just det. Och det tilltalar mig på något vis. Det är hans verk, hans beslut, han tvingar ingen jävel att köpa skivorna.
Lundell gör sin grej och det respekterar jag honom för. Man behöver inte hålla med honom om allt, men vad vore svensk rockmusik utan Ulf Lundell? Ärligt talat, hur hade det varit då? Förbannat mycket tråkigare, den saken är klar. Allra mest gillar jag att han turnerar år ut och år in. Nej, nu ljög jag igen. Allra mest gillar jag hans nya bok, Värmen. Den är det bästa han skrivit sedan Kyssen 1981.
Tidningsrubrikerna fick mig att tro att den handlade om de där kvällstidningskrönikörerna som Lundell inte gillar. Det föreföll så, men det var tack och lov fel, han har betydligt viktigare saker att berätta för oss.

Countrykrönika

Apropå mitt tidigare inlägg om Dansar med vargar. Denna krönika publicerades i Östra Småland i våras. Rubriken: Minst lika provocerande som punken


När familjen var i Uppsala ägnade jag flera timmar åt att rota igenom våra alldeles för många videoband. Valde ut ett som såg gammalt ut och upptäckte till min stora glädje att bandet innehöll en inspelning av dokumentären Elvis Costello i Nashville. Programmet sändes i SVT hösten 1981, vi hade då en hyrvideo hemma, och kassetterna var svindyra men jag köpte en i alla fall, för jag ville så gärna spara programmet. Elvis var vid den tiden en av mina stora hjältar. Förresten, han är fortfarande en hjälte, även om jag har svårt för en del av hans senare produktion.
Nashvillelegenden Billy Sherill visar sig vara en obehaglig figur som hellre kör motorbåt än producerar Costellos skiva, vilken fick titeln Almost Blue. Elvis framstår däremot som precis så intelligent och sympatisk som jag hade hoppats. Skivan spelades in under loppet av några få dagar i maj 1981, den blev sisådär. Då tyckte jag att den var skitbra såklart men i dag, när jag kan mycket mer om country, kan jag säga att låtvalet inte kunde varit bättre. Vilket är mer än man kan säga om en del av Costellos versioner, men jag tycker ändå om skivan. Den öppnade många dörrar för mig.

Men frågan är: när ska svenskarna börja ge countrymusiken den respekt den förtjänar? Säg att du gillar countrymusik och du får höra en massa snack om "hästjazz" och "smörmusik". En annan vanlig kommentar är "du gillar väl inte smörig country typ Garth Brooks och såna?". Om jag säger att jag gillar pop, då slipper jag svara på om jag också gillar Backstreet Boys eller Smokie. Men när jag berättar att jag gillar country, då ska jag tvingas i försvarsställning.
Det finns, eller fanns, också en politisk aspekt. Det har lugnat ner sig nu, countryn utmanar inte på samma sätt som förr. Men jag minns hur jag i yngre år nästan ville gömma skivpåsen när jag träffade countryhatare som förknippade musiken med reaktionära åsikter. De trodde på fullt allvar att om man tyckte om Hank Williams och Merle Haggard stod man politiskt strax till höger om John Wayne och hunnen Attila. På sätt och vis fann jag allt det där ganska roande, för jag var ju bara ute efter att hitta bra musik, smakpoliser har aldrig påverkat min syn på saker och ting. Vad musiken kallades, pop, rock, punk, ska, country eller reggae, var inte så viktigt. Elvis Costello skiftade musikalisk kostym från album till album, han lät nyfikenheten styra och den inställningen hade jag som skivköpare inga problem att anamma.
Bara några år tidigare hade jag varit med om liknande upplevelser. Punken väckte mitt musikintresse på allvar. Jag älskade Sex Pistols och The Clash, men vissa hatade allt vad punken stod för. Sommaren 1977 var det inte riskfritt att gå på stan iklädd en Sex Pistols-tröja.

Jag har aldrig varit i USA, men är svag för hur countrymusiken omfamnar de populärkulturella myterna. USA är, för mig, framförallt landsbygd, vid kusterna finns mångmiljonstäderna. Countrymusiken mår bäst på vischan och visar upp en värld befolkad av ensamma och sorgsna skäggstubbsmän med flanellskjorta, slitna jeans och boots. Motorvägarna är oändliga och omgivna av syltor där kaffet är blaskigt och servitriserna flirtiga, jukeboxarna tystnar aldrig och alla låtar berättar att det var bättre förr. Jag gillar det där, jag gillar det väldigt mycket.
Jag började lyssna på country sedan en sju år äldre bekant tipsat om Gram Parsons och något år senare gavs alltså Almost Blue ut. Med åren har min kärlek till countryn blivit allt starkare. Visst görs det en massa skit som etiketteras country, men herregud, hur mycket dynga har inte sorterats in som pop eller rock.
Jag vill gärna passa på att citera den danske författaren Dan Turèll. Han skrev att det krävs minst två skilsmässor för att till fullo begripa sig på country. Turèll hade fel, men håll med om att det var en kul formulering. Dan Turèll lyssnade garanterat inte på Garth Brooks, men han gillade Johnny Cash. Så fick Turèll heller aldrig det svenska genombrott han så väl förtjänade.

Janne Adeen

Släpper osläppt

Rubrik i dagens Svenskan: "Bright Eyes släpper osläppt material".
I vintras läste jag om Håkan Hellströms senaste platta, den sades bestå av 12 outgivna låtar. Vem köper en skiva utan låtar?

Buffalo river home

För första gången på länge plockar jag fram John Hiatts Perfectly Good Guitar. Spår 4, "Buffalo river home", går på repeat.

Dansar med vargar

I natt sände SVT Kevin Costners Dansar med vargar, en fantastisk film, närmare fyra timmar lång. Jag såg den på bio tidigt 1991 och älskade varenda minut. När jag nu 15 år senare såg om den kunde jag bara konstatera att den står sig som klassiker.
Karaktärerna må vara något tillrättalagda, flera av dem är farligt nära felfria, framförallt Lt John Dunbar, alltså Costner, och de borde därför också vara ointressanta. Men – det är de inte. Man sveps med i denna episka skildring av den vilda västern, jag hänförs av de andlöst vackra bilderna, över landskapets rikedom på färger och av musiken. Och framförallt: den scen där indianerna tar med sig Dunbar på buffalojakt är oförglömlig, perfekt in i minsta detalj. Skådespeleriet håller hög klass, framförallt Costner själv, han har aldrig varit bättre – den här rollen är skräddarsydd för honom, och historien i sig är fascinerande, trots att den utvecklas tämligen traditionellt med en ganska förutsägbar kärlekshistoria.
Efter Dansar med vargar har Costners stjärna dalat, men han har gjort en bra film sedan dess, den var till och med mycket bra: Open Range. En western, med Robert Duvall. Kevin Costner borde nog bara göra westernfilmer.
En annan sak: Jag vet inte hur många gånger jag hört personer säga att Dansar med vargar är den enda westernfilm de gillar. Det är slående vilka fördomar många svenskar har mot westerns. Många dömer ut denna genre och de gör det utan att ha sett mästerverk som Sheriffen, Förföljaren, Rio Grande, Rio Bravo eller Red River.
Det är egentligen samma sak med countrymusik: många dömer ut country utan att egentligen veta vad de pratar om. Varför är det så provocerande? Jag har funderat rätt mycket på det där, kan det månne bero på att westernfilmer och countrymusik är så typiskt amerikanska? Jag har en känsla av att det kan förhålla sig på det viset.
En sak till: varför betyder director´s cut undantagslöst att filmen är längre än originalversionen? Finns det inte en enda regissör som velat klippa bort om inte en hel scen så i alla fall några sekunder ur en film, kanske en hel minut?

Beckham

Avdelningen udda VM-rekord... David Beckham är den ende engelske spelare som gjort mål i tre VM-turneringar. Mot Colombia 1998, mot Argentina 2002 och mot Ecuador 2006. Sydamerikanska lag varje gång, alltså.

Finalisterna möts snart igen

Den 6 september, knappt två månader efter VM-finalen, spelar Frankrike en EM-kvalmatch i grupp B på Stade de France i Paris. Italien svarar för motståndet. Returen spelas den 8 september 2007.

Lady in the water

M. Night Shayamalans nya film, Lady in the water, får oroväckande njugga recensioner i USA, där filmen nyss gått upp på biograferna. Jag gillade verkligen Sjätte sinnet, Unbreakable och Signs, bra och originella historier, skickligt berättade. Men jag blev inte imponerad av The Village och nu känns Lady in the water inte alls lika lockande längre. Fast jag kommer så klart att se den i vilket fall som helst.

Modern Street Legal Times

Om drygt en månad släpps Dylans nya, Modern Times. Den här texten är skriven av en person som fått höra plattan.
Seth Rogovoy, som skribenten heter, tycker att Modern Times påminner om Street Legal.

Paretsky

Har äntligen skrivit recensionen av Sara Paretskys Svartlistad. Den (ja, boken alltså) började lovande, men jag måste tillstå att jag blev en aning besviken. Boken var för lång, emellanåt också övertydlig. Varför är många moderna kriminalromaner så väldigt långa? När började deckarförfattarna bli så mångordiga? 500 sidor är inte ovanligt.

Titta, han snackar

I höstas skrev jag en krönika i Östra Småland om Bob Dylans konsert i Scandinavium.
Rubriken: Titta, han snackar



Har det någonsin varit mer Bob Dylan än hösten 2005? Martin Scorseses
dokumentär No Direction Home, dubbelalbumet med samma titel, den roliga klippboken, memoarerna i en ny utgåva och därtill ännu en turné som innehöll tre Sverigespelningar.
Klart att just Scorsese skulle göra den definitiva Dylandokumentären.
Scorsese har gjort tidernas bästa konsertfilm, The Last Waltz, och kärleken till musiken löper som en röd tråd, den röda tråden, genom hans produktion.
Floppen New York New York är modellerad efter gamla musikaler, countrystjärnan Kris Kristofferson spelar Hank Williamsfantast i Alice bor inte här längre, The Clash skymtar i King of comedy, och den filmen har ett mycket svårslaget soundtrack med låtar av bland andra Van Morrison, Talking Heads och Pretenders.
En Scorsesefilm utan musik är som en Bergmanfilm utan ångest.
På ålderns höst verkar Bob Dylan vara ute efter demontera myten om sig själv. Den som tar del av hans synnerligen välskrivna och intressanta memoarer får stifta bekantskap med en musiker som drömde om en lugn och stilla tillvaro. Allt Dylan gjort verkar bottna i en djup kärlek till amerikansk musik överlag. Hans kunnande – och minne – imponerar.
Å ena sidan är det kanske lite svårt att skaka av sig bilden av en extremt talangfull och receptiv opportunist som bara sög i sig av det som råkade komma i hans väg. Men å andra sidan spelar det ingen roll. Han hade säkert kul, i alla
fall fram till 1966, när allting svällde till absurda proportioner.
Han var aldrig intresserad av att bli talesman för en generation, han ville
bara hålla på med musik, men lär aldrig slippa mytbildningen kring sin
person. I den mån det finns något gåtfullt kring Dylan, och det gör det ju, det vore löjligt att förneka, så är det i grund och botten samma typ av gåta som uppstår kring alla stora begåvningar. Deras storhet låter sig aldrig riktigt förklaras, det ligger i storhetens natur.
Fredagen den 21 oktober tog vi bussen från Växjö till Göteborg. Mer nyfikna än förväntansfulla. Folk som kan Dylan betydligt bättre än jag gjorde för länge sedan klart för mig att han är en minst sagt nyckfull scenartist.
Ibland på strålande spelhumör, andra gånger är han buttert inbunden och gör om sina låtar till oigenkännlighet.
Jag har inget problem med det. Bob Dylan är 64 år nu och varje turné kan vara den sista. Man ska ha klart för sig att det är hans låtar, han har komponerat musiken och skrivit texterna, och han har därför rätt att göra vad han vill med dem. Vilket han också gör emellanåt. Det är sånt man får
ta, det hör till bilden. Bob Dylan är ingen publikfriande entertainer, han har ingen sprakande scenshow, men han har skrivit fler rockklassiker än någon annan artist. Dessutom, jag såg Dylan i Borgholm 2001 och det var hur bra som helst.
I Scandinavium svarade Bob Dylan och bandet för en gedigen konsert. Dylan kraxade sig igenom de första två låtarna, “Maggie´s Farm” och “Tell Me That it isn´t True”, men han sjöng upp sig och bandet var alldeles förträffligt.
Jag ska inte påstå att det gick ett sus genom publiken, men jag vill heller
inte utesluta det. Jag höjde på ögonbrynen, min bänkgranne rev sig
fundersamt i håret. Vi tittade på varandra och log. Omkring oss gjorde andra likadant. Förundrade och glatt överraskade. Hade vi varit med om ett historiskt ögonblick? Nej, men ett ögonblick som kan vara värt en fotnot i
Scandinaviums historia.
His Bobness hade talat med oss. Han tackade oss och lät oss förstå att han och bandet hade haft det trevligt på scenen. Det hör inte till vanligheterna att Bob Dylan talar med publiken, men i Scandinavium i oktober 2005 gjorde han ett undantag. “Thank you...you´re most kind...(ohörbart mummel)...”
Klockan 3.30 på natten var vi hemma, men sömn var inte att tänka på. Jag stoppade in Oh Mercy, det mästerliga albumet från 1989, i skivspelaren.
Efter några usla plattor i mitten av 80-talet kom Dylan tillbaka med Oh Mercy. Skivan som bevisade att han var tillbaka på riktigt, att han tog det på allvar igen. Precis vad vi behövde just då. I Scandinavium hade jag hoppats få liveversioner av “Ring Them Bells” eller “Most of the Time”, men så blev det inte. Nåja, Dylan sa att vi var snälla, man får vara nöjd med det.


Janne Adeen

Biljetter

Om man ska lyckas få biljetter till en Bruce Springsteenkonsert i Sverige får man vara snabb, och man behöver också en gnutta tur. Den 6 april gick jag upp tidigt och försökte få tag i biljetter till hans spelning i Stockholm. Att komma fram på telefon var omöjligt, att komma in på Ticnets hemsida likaså. När jag väl tagit mig igenom kön, det gick rätt snabbt faktiskt, var biljetterna slut. Parodi. Nu kommer han tillbaka till Europa. Jag brydde mig inte om att jaga biljetter till konserten i Stockholm, det är för jobbigt. I stället beställde jag biljetter till en av spelningarna i Tyskland. Inga som helst problem att boka via Internet, och tro´t eller ej men redan dagen därpå hade jag biljetterna i min hand.

Zidane slapp böter

Zinedine Zidane fick böta 45 000 för att han i finalen skallade Marco Materazzi.
Däremot slapp han betala för den dörr han i besvikelse sparkade sönder på arenan i Leipzig efter Frankrikes 1-1-match mot Sydkorea.
Arenans fotbollschef, Winfried Lonzen, tänkte först begära ersättning för den trasiga dörren, men ändrade sig senare.
– Vid närmare eftertanke beslöt vi att spara dörren, som deformerats
av en spark av en av de största fotbollsspelarna någonsin, sa Lonzen.
Man får väl säga att det jämnade ut sig.

2006

Jag har en bestämd känsla av att vi är på väg mot ett mycket bra skivår. T. Bone Burnett, Dixie Chicks, Paul Simon, Stuart A. Staples, Allison Moorer, Elvis Costello, Willie Nile...Jag har ännu inte hört de rosade nya albumen från exempelvis Neko Case och hjältar som Kris Kristofferson och Guy Clarke. Och jag vet att såväl Gillian Welch som Bob Dylan släpper nytt inom de närmaste månaderna.

1979

Vissa låtar har en förmåga att flytta lyssnaren tillbaka i tiden. Som Smashing Pumpkins enorma "1979", högkaratig techno-punk som får mig att minnas hur det var att vara tonåring. 1979 fyllde jag 17 år, livet kretsade kring musik, jag köpte skivor som om världen stod inför en vinylransonering och läste varenda musiktidning jag kunde komma över. "1979" hjälper mig att komma ihåg allt det där och vad jag tänkte på och hoppades på. Minnesbilderna träder fram, konturerna är skarpa. Smashing Pumpkins har aldrig gjort en bättre låt än "1979".

Darkness on the Edge of Town

1978 års bästa album: Darkness on the Edge of Town, Bruce Springsteen.
Terry Quinn, hetlevrad före detta polis i George P. Pelecanos kriminalroman Ren som snö, utnämner Darkness on the Edge of Town till tidernas bästa bilåkarplatta. Han har naturligtvis alldeles rätt.
Där och då föll jag för Pelecanos.

River in Reverse

Elvis Costello har lärt mig mycket. Det är nästan löjligt hur mycket hans tidiga skivor betydde och fortfarande betyder för mig. Kaxig och ettrig powerpop med suveränt smarta texter. Det var också genom Costello jag kom att förstå vad ordet eklektisk betyder, för han har som få andra popmusiker vågat bryta ny mark skiva för skiva. Han gick från pop till soulpasticher och därifrån vidare till country, tillsammans med The Brodsky Quartet komponerade han The Juliet Letters och på My Flame Burns Blue spelar han jazz. Nu lyssnar jag på hans senaste projekt, The River in Reverse, där han samarbetar med Allen Touissant. Costello och Touissant inledde sitt samarbete vid en gala för orkanen Katrinas offer. Jag hade viss skepsis mot denna skiva och tänkte inte skaffa den, men så hörde jag titelspåret på radion och trillade dit. Än en gång. Det lät fantastiskt bra, och nu kan jag bara konstatera att detta är Elvis Costellos bästa skiva sedan All This Useless Beauty 1996. Denna New Orleans-hyllning är själfylld r´n´b med gott sväng. Och Costello sjunger bättre än på länge.

Mamas and Papas

Två saker har upptagit mina tankar denna dag. Först var det datorn som vägrade starta i förmiddags. Jag försökte gång på gång, men det var omöjligt att få igång den. När jag tryckte på startknappen hände just ingenting. Jag som skaffade en Mac bara för att slippa sånt strul. Nå, jag ringde då till Apples support, hamnade i telefonkö men behövde bara vänta i två-tre minuter innan jag fick hjälp. Häpnadsväckande för att vara Sverige 2006. Kvinnan på supporten löste omgående problemet, datorn startade när jag följde hennes instruktioner. Nu vet jag vad jag ska göra nästa gång datorn vägrar starta, för det kommer den att göra framöver. Så mycket har jag lärt mig om datorer.
Under dagen har jag också funderat en hel del på Mamas and Papas, närmare bestämt den fylliga Mamas and Papas-boxen. Varför, frågar jag mig själv, har jag inte skaffat den. Det är faktiskt fullständigt obegripligt. Jag älskar ju bandets musik, och den passar kanske allra bäst just soliga sommardagar. Solskenspop som minner om tider när saker och ting var lite enklare och mer lättbegripliga än i dessa dagar.

Boxarna som knockar

Phil Spector: Back To Mono, Motown: Hitsville USA (1959-71), Velvet Underground: Peel Slowly And See, Bruce Springsteen: Tracks, Bob Dylan: Bootleg Series volumes 1-3 och Biograph, Cornelis Vreeswijk: Mäster Cees Memoarer, Merle Haggard: Down Every Road, The Who: Thirty Years Of Maximum R&B, Small Faces: The Immediate Years, The Byrds: S/T, Beach Boys: Good Vibrations, The Jam: Direction, Reaction, Creation, Ulf Lundell: Livslinjen, Richard Thompson: Watching The Dark, Tages: This One´s For You, Monkees: Music Box, Marc Bolan & T. Rex: 20th Century Superstar, Smokey Robinson & the Miracles: 35th Anniversary Collection, Nick Lowe: The Doings, The Clash: On Broadway, Marvin Gaye: The Master, Bob Marley: Songs Of Freedom, Tougher Than Tough - Story Of Jamaican Music, Lou Reed: Between Thought And Expression, Jefferson Airplane: Loves You, Hank Williams: The Complete, James Brown: Startime, Roxy Music: The Thrill Of It All, John Holm: Främmande Natt.

Dreamland

Jag har aldrig lyssnat på Led Zeppelin och hade aldrig brytt mig det minsta om Robert Plants soloskivor. Det dröjde därför ett tag innan jag slutligen fattade att Robert Plants Dreamland var 2002 års bästa album. En mycket rolig upptäckt, men jag vill påpeka att inte ens denna platta kan få mig att omvärdera Led Zep.

Stumble Into Grace

2003 års bästa album: Emmylou Harris Stumble Into Grace. 2003 var ett starkt skivår, men ingen, inte ens Warren Zevon eller Josh Rouse, kunde matcha detta album fyllt av vackra och spröda sånger.

Lifeline

2004 år bästa album: Lifeline, av Iris DeMent. Efter åtta års tystnad kom hon tillbaka med ett underbart medryckande gospelalbum. Precis vad vi behövde just då.

Time (The Revelator)

2001 års bästa album: Gillian Welchs Time (The Revelator). Country, folk och blues. Med detta sitt tredje album bevisade Gillian Welch att hennes musik förtjänar vår minutiösa besatthet. Musiken känns på samma gång helt ny och förunderligt välbekant, Öppningsspåret, "Revelator", är möjligen ett svar till de kritiker som beskyllt henne för att inte vara "äkta". "Who could know if I´m a traitor/Time´s a revelator". "Elvis Presley blues" är en av plattans höjdpunkter, men allra bäst är det sista spåret, den närmare 15 minuter långa och oupphörligt suggestiva "I dream a highway".

Costellos brorsa

Nu berättar Elvis Costellos bror, Robert, om hur det är att göra popkarriär i skuggan av sin berömde brorsa.

Uppsala was shining like a National Guitar

Tillbaka efter några givande dagar i Uppsala. I lördags kväll var vi på middag hos bekanta som vi inte träffat på flera år. Vi bjöds en formidabel trerätters meny och den gemytliga kvällen rundades av med en promenad. Men – en musikälskare vilar aldrig. Så innan vi åkte därifrån bad jag att få låna värdens exemplar av Paul Simons livedubbel In Central Park. Plattan spelades in sommaren 1991 och det var den enda Paul Simonskiva jag inte hört. Nu har jag det. Den är bra, spelade den på hemvägen, 45 mil i gassande hetta.
Under helgen har jag också hunnit fördjupa min bekantskap med Go-Betweens. Så jävla bra! Pop i topp!

Tom Waits listar favoritskivor

Surfade planlöst ett tag. Och så hittade jag en artikel från The Guardian där Tom Waits listar sina 20 favoritskivor.

Go-Betweens

Ibland kan jag få för mig att jag hört om inte allt så i alla fall det mesta.
Framförallt om vi snackar pop från 70- eller 80-talet.
Det har jag inte.
Som Go-Betweens. Jag hade absolut ingen koll alls på detta band förrän vännen Smike var vänlig att skicka en cd med 22 av bandets bästa låtar. Den kom med posten i dag och jag kan inte fatta hur jag kunnat missa popmagi som "Lee Remick" eller "Two steps step out" eller "Cattle and cane".

Trust

1981 bästa platta: Trust av Elvis Costello and the Attractions. Den här skivan är fascinerande, urstarkt låtmaterial, men produktionen kunde varit bättre.

Graceland

1986 års bästa album: Graceland av Paul Simon. När skivan kom var jag först helt ointresserad, hade inte lyssnat på Simon sedan mitten av 70-talet. Då gillade jag honom skarpt, men punken kom emellan oss. Men när jag hörde "You can call me Al" på radio var det kört, jag var tvungen att rusa åstad och skaffa den här skivan.

Born in the U.S.A.

1984 års bästa album: Born in the U.S.A., Bruce Springsteen and the E Street Band. Den släpptes 1984 och blev en megasuccé. Den infriade däremot inte mina högt ställda förväntningar, men med tiden har jag kommit att tycka mycket om den. Springsteen berättar om hur jobben försvinner när företag flyttar produktionen till låglöneländer. Kvar finns en generation som står utan jobb och utan framtidsdrömmar. De pressas hårt från alla håll, vissa får mer än de tål, och får försöka leva på minnena. Bobby Jean har stuckit och fabriken borta vid järnvägen har slagit igen för gott. Men Springsteen förklarade många år tidigare att vi aldrig får sluta hoppas, vi måste försöka se möjligheterna. Där borta vid horisonten finns något bättre som väntar på oss och vi hinner om vi springer. Det där är bland det viktigaste Bruce Springsteen har att säga oss.

Swordfishtrombones

1983 års bästa album: Swordfishtrombones, av Tom Waits. Så egensinnigt att det inte är klokt. Och just därför så bra.

Joe Jackson

1982 års bästa album: Joe Jacksons Night And Day. Köpte den på HMV i London, faktum är att jag köpte Elvis Costellos Imperial Bedroom samtidigt. Joe Jackson kallades ett tag för den nye Elvis Costello, men det var ju helt snett. Joe Jackson hade en egen stil, på detta album ryms många intryck från New York, dit han flyttat något år tidigare. Sällsynt sympatisk pop.

Ryan Adams

2000 års bästa album: Heartbreaker av Ryan Adams. Mannen från Whiskeytown överträffade de höga förväntningarna på detta sitt första soloalbum. Därefter följde en rad skivor som inte höll samma klass, däribland ett par bottennapp, men 2005 var året då Ryan Adams kom tillbaka i stor stil.

John Prine

1999 års bästa album: In Spite Of Ourselves, av John Prine. Synnerligen välvalda covers plus en nyskriven Prinelåt, just titelspåret. Iris DeMent, Emmylou Harris och Lucinda Williams bland gästerna. Ni förstår själva, det här är en omistlig skiva.

Lucinda Williams

1998 års bästa skiva: Lucinda Williams Car Wheels On A Gravel Road. Albumet som onödiggör alla tidigare defintioner av ordet mästerverk.

Ron Sexsmith

1995 års bästa skiva och en av tidernas starkaste debutskivor. Ron Sexsmiths självbetitlade soloalbum. Hörde den första gången hos Janne A i Lund. Föll direkt för "Secret heart" och "Lebanon, Tennessee".

Don´t Stand Me Down

1985 års bästa skiva: Dexy´s Midnight Runners Don´t Stand Me Down. Kevin Rowland har aldrig kompromissat, han har aldrig anpassat sig, han vet inte hur man gör för att ta den raka vägen. Han har fått en jobbig resa, minst sagt, men detta briljanta album är beviset på att Rowland är ett geni. Ibland kan jag nästan tycka att det här är den bästa skiva som någonsin gjorts. Nästan...kanske...

Nick Lowe

Nick Lowe svarade för 1994 års bästa album, The Impossible Bird. När hans stora kärlek lämnade honom, kom de stora låtarna till den gamle hjälten Nick Lowe. "The beast in me", Withered on the vine" och Shelley my love" är tre verk av en låtskrivare på toppen av sin förmåga.

Dinosaur Jr

1993 års bästa album, Where You Been av Dinosaur Jr. På ytan lakonisk och skramlig rock, men den som lyssnar noga finner ljuvliga melodier inbäddade i gitarrlarmet. "Get me" innehåller tidernas bästa gitarrsolo. Och riffet i "Start choppin´" är helt enormt.

Jayhawks

1992 års bästa skiva, Hollywood Town Hall av Jayhawks. Kände inte till bandet, men en kollega trodde att detta var något för mig. Hon hade alldeles rätt. Musiken ska nog kategoriseras som Americana.

Neil Youngs Weld

1991 års bästa album, Neil Youngs Weld. Hörde skivan första gången i en lägenhet på Nygatan i Kalmar, hade lämnat en Ginzakatalog till lägenhetsinnehavaren. Jag fortsatte därefter in till stan och köpte denna förnämliga skiva.

Lloyd Cole

1990 års bästa album, Lloyd Coles solodebut med den fantasieggande titeln Lloyd Cole. Singeln "No blue skies" är kanske det allra starkaste spåret på denna New Yorkpräglade skiva. En av de första skivor jag köpte i Kalmar.

Stone Roses

1989 års bästa skiva. Stone Roses regerade världen i slutet av 1980-talet, men uppföljaren dröjde fem och ett halvt år. Då hade jag spelat sönder denna mästerliga debut, utan att någonsin få nog av gitarrerna, den kaxigt snäsiga sången och det bubblade självförtroendet. Stone Roses fick erbjudande om att bli förband åt Rolling Stones. Bandet tackade nej. Motiveringen: "Rolling Stones borde vara förband åt oss". Så rätt.

Mona Lisa´s Sister

1988 års bästa skiva. Köpte den i Karlskrona en stekhet sommardag. Och frågan är om Graham Parker någonsin varit bättre än på Mona Lisa´s Sister. Stick To Me från 1977 är en svår utmanare. Elva år senare var Parker tillbaka i högform, arg och revanschlysten. The Mona Lisa´s Sister ler aldrig, hon har tröttnat på att posera. Jag tror att titeln syftar på Graham Parker själv.

Bring the Family

1987 års bästa skiva. John Hiatts Bring The Family kom att betyda väldigt mycket för mig. Köpte den när jag bodde i Vänersborg. Minns glädjen jag kände över att Hiatt äntligen fått en fullträff, detta är hans mästerverk. Tio helgjutna låtar om en man som varit nere för räkning men rest sig igen och återfått sin värdighet, sitt liv.

Songs from the Capeman

1997 års bästa album: Songs From The Capeman av Paul Simon. Skivan floppade, helt obegripligt för Simon har aldrig varit bättre än här. Albumet bygger på en musikal som också gjorde fiasko; 13 av 33 låtar plockades med på skivan. Jag skulle ge mycket för en inspelning från scenföreställningen, det måste ha varit precis hur bra som helst.

Zidane

Nu har Zinedine Zidane "talat ut", som det heter på kvällstidningssvenska, om den franska skalle han gav Marco Materazzi. Zidane gav sin förklaring, men jag vet inte om jag till fullo förstår hur han kunde tappa koncepterna på det sättet. Med Zidane kvar på planen hade Frankrike vunnit, jag kan inte tänka mig annat. Det är som att ett nytt franskt VM-guld hade varit för bra för att vara sant. Att som europe bli världsmästare i fotboll två gånger är tydligen omöjligt i dessa dagar. Bara ett antal italienska spelare vet hur det är att försvara ett VM-guld, och de gjorde det på 30-talet.

Bästa VM-matcherna

VM i Tyskland innehöll några bra matcher, men ingen klassiker.

Bästa matcherna:
!. Frankrike-Brasilien
2. Tyskland-Portugal
3. Argentina-Serbien-Montenegro
4. Ghana-Tjeckien
5. Tyskland-Costa Rica
6. Italien-Ghana
7. Holland-Serbien-Montenegro

Telefonsamtal

Ett typiskt telefonsamtal i Sverige 2006 låter så här: "Du är placerad i kö....vi tar emot ditt samtal så snart vi kan...du har för närvarande plats 28 i kön..(pausmusik)...tack för att du väntar...vi tar emot ditt samtal så snart vi kan..."

Årets bästa – hittills

En lista över årets bästa skivor så här långt

1. T. Bone Burnett: The True False Identity
2. Dixie Chicks: Taking the Long Way
3. Paul Simon: Surprise
4. Stuart A. Staples: Leaving Songs
5. Allison Moorer: Getting Somewhere

Tio i topp

Hittade en underbar bok på biblioteket: Eric Hallberg, Ulf Henningsson presenterar Tio i topp. Ett mastodontverk om det radioprogram som betydde oerhört mycket för mig och många andra. Tio i topp sändes mellan 1961 och 1974 och boken presenterar samtliga artister som fick in en låt på listan, ja man redovisar till och med alla de som inte nådde längre än till "På försök". Totalt handlar det om 946 artister vilka får varsin biografi. Alla de 659 listorna finns med, därtill är de totalt cirka 1 500 skivorna avbildade.
Tio i topp sändes klockan 15 varje lördag. Jag lyssnade sporadiskt fram till den dag då jag hörde några takter ur Paul Simons "Me and Julio down by the school yard". Programledaren Kaj Kindvall förklarade att låten i fråga ramlat ut från listan. Jag älskade det jag fick höra, jag hade aldrig hört något som lät så fräckt och lekfullt som den där Paul Simon-låten. Gitarriffet, den suggestiva rytmen, hans röst och sätt att sjunga. Jag blev alldeles hänförd. Från den dagen älskade jag Tio i topp och missade inte en enda sekund. När jag läser denna bok ser jag att "Me and Julio down by the school yard" lämnade Tio i topp den 17 juni 1972. Drygt 34 år sedan, alltså.
Mellan sommaren 1972 och sommaren 1974 köpte jag massor av singlar. The Sweet, T. Rex, Slade, Mud, Dawn, 10 cc, Elton John, Cozy Powell, Middle of the Road, Harpo, Albert Hammond, Wings och en hel del andra. Jag minns dem alla när jag öppnar denna bok. Tio i topp väckte min kärlek till popmusik. Tack vare, eller på grund av, Tio i topp började jag göra egna listor över allt möjligt. Det har jag aldrig slutat med. Och jag fortsätter att älska popmusik.
Däremot har jag aldrig fattat varför Sveriges Radio la ner detta succéprogram. Sommaren 1974 sändes Tio i topp för sista gången. Jag antar att vår så kallade progressiva musikrörelse hade ett finger med i spelet den gången. Det fanns en aktivistgrupp som hette Rädda radion, vars agitation bidrog till nedläggningen av Tio i topp. Tråkiga progglåtar hade inte en chans att komma in på listan, det var nog där skon klämde. Tio i topp lärde mig att popmusik ska vara kul, men det fattade aldrig proggbanden.

Jackson Browne

Varje sommar kommer en period då jag lyssnar mycket på Jackson Browne. Som jag tidigare berättat köpte jag Hold Out sommaren 1980, med följd att jag såg till att också få tag på hans tidiga skivor: Jackson Browne, For Everyman, Late For The Sky, The Pretender och Running On Empty (har väl inte glömt någon nu...). Mycket finstämd popmusik med bra texter, Jackson Browne var länge en högt uppskattad och speciell röst, men i och med Lives In The Balance år 1986 började skivorna bli allt svagare. På senare tid har hans låtskrivarpenna trubbats av, men jag slutar aldrig hoppas på ett nytt storverk av Jackson Browne. I början av sin karriär var han en singer-songwriter som vände blickarna inåt. Senare, på 1980-talet, började han intressera sig för politik och var en skarp kritiker av dåvarande presidenten Ronald Reagan. I den starka låttrilogin "Boulevard" (Hold Out), "Downtown" (Lawyers In Love) och "Lawless Avenues" (Lives In The Balance) skildrar Browne storstadens tilltagande förslumning och förfall. "Darkness falls on the vast machine where the future stalks the American dream" ("Downtown").

Lubbock or leave it

Med posten kom i dag Dixie Chicks Taking the Long Way. Har inte hunnit lyssna på den ännu, men hittade en underbar låttitel: "Lubbock or leave it". Jag bara älskar snygga ordlekar.

Vemodigt

Nog för att VM har varit en besvikelse, jag hade väntat mig fler bra matcher och fler mål, ändå känns det vemodigt i dag. Fyra år till nästa VM. Fyra år är lång tid... fast det är ju bara två år till EM. Och mindre än en månad till friidrotts-EM i Göteborg.

Vilken märklig final

Vilken märklig VM-final. Ödesmättad som ett drama från antikens Grekland. Frankrike var ju så bra, så överlägset mycket bättre och Zidane var så nära att bli VM-kung. Han hade förtjänat att få bli det, han är ju bäst. Det var en mäktig antiklimax när han visades ut i denna sin sista match. Ett oerhört märkligt öde för en av tidernas största fotbollsspelare. Och efter den där fullkomligt iskalla straffen i ribban och in.
Vi lär nog aldrig få veta exakt vad det var som hände, vilka ord som växlades, när Zidane tände snett och skallade Materazzi. I det ögonblicket visste man att Frankrikes öde var beseglat. Vi sa det till varandra där vi satt på jobbet och följde finalen. Frågan var bara hur Italien skulle kunna vinna. De lyckades inte komma förbi mittlinjen och hade en historia av att förlora stora matcher på straffar.
Att en VM-final ska avgöras med straffar är också ett antiklimax, men egentligen rätt typsikt för denna bleka turnering, och på något vis skipades kanske ändå ett slags rättvisa. För denna VM-final var Frankrikes på samma sätt som 2000 års EM-final lagen emellan var Italiens. Då avgjorde Trezeguet, nu missade han sin straff.
Italien fick sin senkomna revansch, jag höll på Italien men har ändå svårt att känna någon glädje.

På rätt plats

Spelarna som hamnade i rätt klubb: Andy Lincoln har spelat för Lincoln City, och Dave Barnett spelade i Barnet ett par säsonger i början av 1990-talet.

Thåström

Kan inte bestämma mig för om jag ska se Thåström när han kommer till Kalmar. Fortsätter jag att avvakta tar väl biljetterna slut, om de inte redan gjort det. Hans senaste skiva, Skebokvarnsv 209, är mycket bra. Rent av det bästa han gjort, enligt min mening. Jag har sett honom live ett par gånger, det har varit helt okej.
Genom hela karriären har Thåström alltid gått sin egen väg. Han har varvat starka plattor med magplask. Man kan tycka vad man vill om hans försök till industrirock, men den som letar efter sprickor i hans integritet har ett tufft jobb framför sig.
Asch, jag beställer en biljett...tror jag...

Kahn

Lindeborgs och Strömbergs diskussion om hur Oliver Kahns efternamn uttalas var en höjdare! Däremot förstår jag inte varför Bastian Schweinsteiger så ofta får heta Sebastian Schweinsteiger.
Härligt att Tyskland fick bronset och hela fyra mål dessutom, det är man inte bortskämd med i den här VM-turneringen.

Italiens tur?

1986 förändrades styrkeförhållandet mellan Italien och Frankrike. Då vann Frankrike åttondelsfinalen i VM mot ett ganska svagt Italien. Sedan dess har Frankrike varit den starkare fotbollsnationen av de två. 1998 vann Frankrike något tursamt kvartsfinalen i VM, det gick till straffar och det passar Italien dåligt. I EM-finalen för sex år sedan vann Frankrike efter golden goal av David Trezeguet. Italien ledde länge med 1-0, men Frankrike kvitterade i slutminuten och tvingade fram en förlängning.
Ska Italien få revansch i morgon, eller ska denna fantastiska franska fotbollsgeneration plocka hem ännu en mästerskapstitel? En sak som talar för Gli Azzuri är traditionen: Italien når VM-final vart tolfte år. Förlust 1970, seger 1982, förlust 1994... På något sätt tycker jag att Italien gjort sig förtjänt att få vinna VM, det borde liksom vara deras tur.

Yngre än så nu

Jens Lekmans When I Said I Wanted To Be Your Dog är en bra platta, eller hur? När skivan var ny brydde jag mig inte om att köpa den, trots att jag verkligen gillade Lekmans låtar. Men jag fick för mig att jag var för gammal. I dag, med "Tram # 7 to Heaven" i iPoden, förefaller den tankegången obegriplig. För gammal då? I så fall är jag, med Bob Dylans ord, so much younger than that now.

Portugal

Efter gruppspelet har Portugal gjort ett (1) mål. Tyskland har gjort tre, Italien sex och Frankrike fem. Som jag tidigare konstaterat: detta VM-slutspel hade varit roligare att följa om målsnåla Portugal fått respass i åttondelsfinalen.

Bronsmedaljens baksida

En intressant aspekt på bronsmatchen i VM är att laget som slutar trea ytterst sällan lyckas kvala in till det påföljande EM-slutspelet. Turkiet tog brons 2002, men missade EM i Portugal. Kroatien blev trea 1998, men var inte med i EM i Holland-Belgien. Sveriges VM-brons 1994 följdes av ett misslyckat EM-kval. Italien blev trea i sitt hemma-VM 1990, men kvalade inte in till EM-slutspelet i Sverige. 1986 vann Frankrike bronsmatchen, men man var inte med i EM i Västtyskland 1988. Polen tog VM-brons såväl 1982 som 1984, men var inte med i EM 1984 eller 1976. 1978 års bronsmedaljörer kom från Brasilien så dem kan vi bortse ifrån. Däremot: i Mexiko-VM 1970 var det Västtyskland som tog brons, och tyskarna vann också EM 1972. Ska man gissa att tyskarna vinner bronsmatchen mot Portugal och följer upp med EM-guld om två år? Tja, kanske det, men Portugal kan bli en svår nöt att knäcka. Jag har i vilket fall som helst svårt att tänka mig ett EM-slutspel utan Tyskland.

TV

Ett par rader beträffande det outtömliga och alltid engagerande ämnet TV-produktion. England har tappat mycket mark de senaste 15 åren, men har kvar sitt goda renommé. Det bygger dock på hur det var förr, för 20, 30 år sedan, när engelska TV-serier gjorde succé världen över: En förlorad värld, Jag, Claudius, Herrskap och tjänstefolk, I vår herres hage, Fem svarta höns och så vidare. Nu är det USA som är bäst på TV. Uppdrag mord, Sopranos, Seinfeld och Vita Huset är fyra fantastiska serier. I USA är det TV, inte Hollywood, som lockar de stora berättarbegåvningarna. Det bästa från England de senaste åren är The Office, men faktum är att det var rätt länge sedan England gjorde någon riktigt vass TV-deckare. Efter Morse och I mördarens spår har vi kunnat se Morden i Midsummer och filmatiseringar av Elizabeth Georges böcker, men inte är det i klass med Morse inte. Men om jag förstått det hela rätt så har man gjort en TV-serie som bygger på Ian Rankins suveräna kriminalromaner om kommissarie John Rebus i Edinburgh. Och den skulle jag gärna vilja se, den skulle kunna vara precis hur bra som helst.

Snyggaste målen

Snyggaste målen i detta VM:
Maxi Rodriguez mot Mexiko.
Phillip Lahm mot Costa Rica
Carlos Tevez mot Serbien-Montenegro
Joe Cole mot Sverige
Torsten Frings mot Costa Rica
Henry mot Brasilien
Esteban Cambiasso mot Serbien-Montenegro

15-0

Jag hoppas att Tyskland vinner med 15-0 mot Portugal på lördag. Hoppas att Klose gör ett par av målen så att han blir skyttekung. Det blir han kanske ändå, men att vinna VM:s skytteliga på fem mål, nej, lite fler mål brukar det bli. Ronaldo gjorde åtta mål i VM 2002, Suker gjorde sex mål 1998, lika många som Salenko och Stoitjkov 1994.

VM-mentalitet

Som jag led när Frankrike slog ut Spanien i åttondelsfinalen. Jag hade fått för mig att den här gången skulle Spanien för en gångs skull leva upp till förväntningarna. Det är sånt man kan få för sig ibland och inget konstigt med det, tänk bara på Spaniens spelarmaterial. Men. Spanien har inte samma mentalitet som tyskar, brassar, italienare och fransmän. Tyskar njuter av att spela åttondelsfinal i VM, de sporras av uppgiften, de tycker att det är kul, och de presterar sin bästa fotboll när den behövs som mest. Tyskarna vet att de kan gå långt i VM, de har gjort det förr – många gånger – och kan göra det igen. Och igen. Samma gäller brassarna, italienarna och fransmännen. För Spanien är det precis tvärtom. Världsmästartakterna försvinner efter gruppspelet. När kraven och förväntningarna börjar skruvas upp, då viker det spanska landslaget ner sig.

Whiskey Girl

En kollega brände några skivor till mig, två Bright Eyes-album och The Magic Numbers. I gengäld ville hon ha Gillian Welchs fyra album. Det är nu fixat och uppdraghet gav mig en anledning att spela igenom Hell Among The Yearlings. Som så många gånger förr fastnade jag för den mästerliga "Whiskey girl". Don´t you know that it ain´t a crime/If all the squares and the junkmen/Thinks you´re out of line, sjunger Gillian. Jag vet inte exakt vad det betyder, men gillar det. Köpte skivan på Musikörat i Uppsala en sommardag 1998.

Skyttekung som spolar skyttekungar

Inte nog med att Hollands förbundskapten Marco van Basten bänkade skyttekungen Ruud van Nistelrooy i åttondelsfinalen. Han lämnade två andra skyttekungar utanför VM-truppen: Roy Makaay och 22-årige stjärnskottet Klaas Jan Huntelaar. Den senare gjorde 33 mål för Ajax den gångna säsongen. Den gamle goalgettern Marco van Basten tycks inte gilla skyttekungar...

Han sjunger om oss

Kinks i iPoden, Village Green Preservation Society. Det kan tyckas som om Ray Davies bitterljuva sånger skildrar ett England som kanske inte längre existerar, men den som lyssnar noga märker att han i själva verket berättar om oss. Hans sånger handlar om våra liv, var vi kommer ifrån, vad vi gör och drömmer om. Village Green Preservation Society kom ut 1968, jag hörde den första gången på våren 1980. Den kom så nära, det var som jag kände alla de där människorna han sjöng om, Johnnny Thunder, Walter, Annabella och alla de andra. Så känns det fortfarande, fast nu ännu mer.

10

Pelé, Zico och Maradona.
Zinedine Zidane, Roberto Baggio och Dennis Bergkamp.
De största har ett gemensamt: alla har de burit tröjan med nummer 10.
Inget nummer kan vara större i fotbollens värld.
Det som utmärker nummer 10 är förmågan att hela tiden vara i händelsernas centrum. Den som i ett storlag får äran att bära nummer 10 är helt enkelt den störste spelaren i klubben.
Tian har en oöverträffad blick för spelet och är samtidigt en pålitlig målskytt.

10: or:
Pelé
Maradona
Zico
Zinedine Zidane
Roberto Rivelino
Alessandro del Piero
Francesco Totti
Ronaldinho
Roberto Baggio
Michel Platini
Dennis Bergkamp
Teofilo Cubillas
Karl-Heinz Rummenigge
Liam Brady
Rai
Gheorge Hagi
Bosse Larsson
Juan Roman Riquelme
Paolo Futre
Gianfranco Zola
Paul Gascoigne
Mario Kempes
Ruud Gullitt

Bara stora lag

Det är ingen tillfällighet att Portugal fick tacka för sig i går. Bara stora lag kan vinna fotbolls-VM, bara stora lag kan nå finalen. I förhandssnacket kan man spekulera om skrällar hur mycket som helst, men i semifinalerna är det slut på sensationerna. Bara den som tidigare nått final kan göra det igen. Undantagen hittar vi i värdnationerna. Sverige gick till final 1958, England 1966 och Frankrike 1998. Ok, Holland, Ungern och Tjeckoslovakien har också spelat finaler, men har inte vunnit VM.

Skönt att Frankrike vann

Skönt att Frankrike gjorde sitt jobb och slog ut tråklaget Portugal. Spännande med Frankrike-Italien i final, precis som i EM 2000. Då vann Frankrike, nu vill Italien hemskt gärna få revansch. Precis som i EM 2004 är Portugal i praktiken en man kort i varenda match. Fumlige forwarden Pauleta är fullständigt iskall, han var lika dålig för två år sedan, men får likväl starta i varje match. Obegripligt.

Få men snygga mål

Detta VM-slutspel må vara målsnålt, något som jag inte gillar. Men – VM innehåller också påfallande många snygga mål, och det har jag ingenting emot. Lagen är så skickliga på att försvara sig att det krävs något extra för att få bollen i nät. När det väl blir mål är det ofta snyggt.

Om Wayne Gretzky

I natt läste jag ett gammalt nummer av Sportmagasinet S. Fastnade för artikeln om Wayne Gretzky. Tidningen redogör för Gretzkys alla NHL-rekord, hela 61 stycken. Men en del av dessa rekord är fåniga, exempelvis de sex rekord som Gretzky svarat för i All Star-matcher. Och nog tycker jag att det är långsökt att NHL listar rekord av typen "flest mål i numerärt underläge i en slutspelsmatch" eller "flest poäng i en period i slutspelet". Det där ger åtminstone mig intrycket att NHL: s tunga PR-maskineri till varje pris vill skapa en legend. Wayne Gretzky var en stor spelare, den saken behöver vi inte diskutera, men är han störst i hockeyhistorien? Nja, han är den spelare som innehar flest rekord i NHL, och det är en annan sak. Man ska komma ihåg att NHL:s status var ganska låg när Gretzky slog igenom runt 1980, 1981. Sovjet mosade Kanada i Canada Cupfinalen 1981, det var absolut ingen tvekan om vilka som verkligen var bäst. Gretzky blev den unga fixstjärna som NHL var i närmast desperat behov av. Transatlantisk hockey innebär tunga tacklingar, stjärnorna får stenhård uppvaktning, men Gretzky fick vara i fred från busarna i ligan. Motståndarna rörde honom inte.
Om Wayne Gretzky fått samma hårda uppvaktning som Peter Forsberg och Jaromir Jagr hade han knappast producerat kring 200 poäng per säsong. Jag är inte alls säker på att Gretzky var bättre än "Foppa", att han skulle varit bättre än Valerij Charlamov har jag svårt att tro.

Brons?

Tyskland-Italien hade precis allt jag begär av en semifinal. En mycket bra match, helt enkelt, och Italiens slutforcering var mäktig. Det går ju inte att besegra Tyskland på straffar, den läxan är lärd sedan länge. Jag var lite besviken omedelbart efter slutsignalen, men det hade varit för bra om det här tyska laget hade fått spela VM-final. Så bra är inte Tyskland 2006.
Jag utgår ifrån att det blir Italien-Frankrike som möts på söndag. Hoppas att Tyskland vinner bronsmatchen, och att Klose får göra ett par mål till.

Don´t mention the statistics

Om jag fattat det rätt har Tyskland aldrig besegrat Italien i en mästerskapsmatch. I så fall fullständigt hårresande. Jag menar Tyskland har vunnit VM tre gånger och varit i sju finaler, Tyskland har vunnit EM tre gånger och spelat fem finaler. Men har alltså aldrig slagit Italien när det verkligen gällt...hmmm. Och Tyskland har aldrig torskat i Dortmund, där kvällens match spelas...hmmm.

Orakel

I Sverige har pressen för vana att kalla vissa experter för "orakel". Björn Hellberg kallas ibland för tennisorakel, A. Lennart Julin för friidrottsorakel. Det där har jag aldrig fattat, ett orakel ska ju kunna se in i framtiden, och det klarar inte ens Hellberg och Julin. De kan allt om tennis respektive friidrott, och det räcker så bra. Experter? You bet. Orakel? Nej.

Digital radio radio

Laddade min iPod med Elvis Costellos This Year´s Model, cd 2. En av låtarna heter "Radio radio", Costello är ilsk på engelsk radio och han sjunger They say you better listen to the voice of reason/But they don´t give you any choice/Cause they think that it´s treason. Textraderna kunde varit skrivna som en kommentar till att försöket (läs: fiaskot) med digitalradio läggs på is. Digitalradion kommer inte att byggas ut, och det analoga radionätet ska inte släckas ned. Sedan försöken med digitalradio startade för tio år sedan har den nya tekniken kostat 320 miljoner kronor. På tio dessa år har det sålts 7.000 digitala radiomottagare i landet. Siffror som säger allt om vad svenska folket anser om digitalradio.
Costellos låt är från 1978, han har alltid varit före sin tid.

Titlar

Den senaste deckartrenden är radarpar med en manlig och en kvinnlig polis/rättsskipare. Ian Rankin har John Rebus och Siobhan Clarke, Dennis Lehane har skapat duon Patrick Kenzie och Angela Gennaro, Val McDermid har skrivit flera böcker om profileraren Tony Hill och polisen Carol Jordan, Elizabeth George har Lynley och Havers.
Lehanes böcker förtjänar bättre svenska titlar. Shutter Island fick heta Patient 67 (fullständigt intetsägande titel), Mystic River blev Rött regn och Gone, baby, gone är en svensk titel.

GW-t-shirt

Äntligen har jag fått de två t-shirts jag beställde från Gillian Welchs hemsida. Det kostade 191 spänn att lösa ut paketet, tull och diverse andra avgifter, men var värt varenda öre.

Frings

Torsten Frings missar kvällens semifinal, detta på grund av hans hans inblandning i bråket efter matchen mot Argentina. Synd för Tyskland det. Frings har gjort ett bra jobb på det tyska mittfältet. Han är ingen Zidane precis, men en nyttig bollvinnare som dessutom förfogar över ett bra skott.

Lagkamrater

Vet inte exakt vad som inträffade mellan Cristiano Ronaldo och Wayne Rooney, men Ronaldos blinkning mot lagledarbänken efter det att Rooney fått rött kort fick mig att tycka riktigt illa om portugisen. Jag undrar om han kan återvända till Manchester United efter det här, inte för att jag bryr mig särdeles mycket om det, men ändå.
Jämför gärna med Zidane och Ronaldo som småpratade och skrattade strax före avspark i en annan kvartsfinal. De visade varandra den respekt man kan förvänta sig av klubbkamrater som ställs mot varandra i VM. Det kändes rätt och riktigt att det var just Ronaldo som fick ta över Gerd Müllers gamla målrekord.

Almost Independence Day...

...är en stark Van Morrison-låt, som jag lyssnar på just denna kväll. När jag första gången hörde den insåg jag varifrån Bruce Springsteen hämtat inspirationen till "New York City Serenade". Jag älskar verkligen Springsteen, men Morrisons låt är bättre. Vissa i min omgivning klagar på att Morrison alltid låter likadant. Jag håller till viss del med dem, men anser inte att det skulle innebära något negativt. Van Morrison hittade redan på solodebuten Astral Weeks från 1968 sin speciella stil. Sedan dess har han i stort sett gjort samma platta om och om igen. Ibland blir det hur bra som helst, ibland går han på tomgång, men han är och förblir Van the Man.

Hickory wind

Det finns ett fåtal fall där covern är bättre än originalet. Vad "Stop your sobbing" beträffar så föredrar jag Pretenders framför Kinks. Men den bästa cover jag vet är Gillian Welch i "Hickory wind". Jag har alltid älskat Gram Parsons original, den är sannerligen inte svår att ta till sig. Men jag blev så förvånad, och förtjust, när jag första gången hörde Gillian Welchs tolkning. Hon sänker tempot så att låten nästan står stilla, inte alls olikt hur Cowboy Junkies en gång gjorde med "Sweet Jane". Gillian Welch sjunger återhållsamt men innerligt och hon får orden att vibrera av spänning. Gillian Welch fick mig att förstå att "Hickory wind" är djupt sorglig, den handlar om döden. Jag som brukade tro att Parsons ville berätta om sin barndom, om svunna tider. Men, nej, den handlar om livets förgänglighet. Min respekt för Gram Parsons är stor, men jag måste likväl säga att i "Hickory wind" har Welch hittat något som Parsons inte visste att han skrivit in i den.

Gitarrproblem

"He was a drinking man with a guitar problem." Så sjunger James McMurtry i "Fast as I Can". Sångaren är son till författaren Larry McMurtry, som bland annat skrivit Den långa färden och Den sista föreställningen. Larry McMurtry är en av mina favoritförfattare.

Portugal

Portugal är framme i semifinal. Där har vi en av orsakerna till att det pågående VM-slutspelet i fotboll varit oväntat slätstruket. Portugal förfogar över en mycket tät defensiv och gör allt för att hålla tempot nere, men sticker då och då upp i farliga anfall och man behärskar till fullo konsten att tråka ut såväl motståndarna som TV-tittarna. Tänk om Marco van Basten låtit Ruud van Nistelrooy spela i åttondelsfinalen... Då tror jag att Holland hade vunnit. Och i så fall hade vi fått kvartsfinalen England-Holland, och således Frankrike-Holland eller Frankrike-England i semi. Det hade garanterat varit roligare.

Semitips

Mitt tips inför semifinalerna i VM.
Tyskland-Italien 2-1.
Frankrike-Portugal 2-1.

Filmningar

Det känns som om filmningarna blivit fler i detta VM-slutspel. Och att de spelare som filmar blivit skickligare på att lura domaren. Det är en tråkig utveckling som måste stävjas.

iTunes

Visst. Det är bra att iTunes finns, jag håller med om det. Men iTunes store är överskattad. Dels är sortimentet i den svenska butiken alltför begränsat, dels visar sig varannan platta jag vill köpa vara inkomplett, partial album som det heter i iTunes store. Alltså, varför då lägga ut låtarna till försäljning? Varför inte se till att kunna sälja samtliga låtar på en gång. Inte fan skulle jag köpa en skiva i en vanlig butik och nöja mig med att få 11 av albumets 12 låtar.

Ola Magnell

Ola Magnell gav en konsert på Larmtorget i Kalmar häromdagen. Jag har gillat Magnell ända sedan 1974. Som 12-åring såg jag Pugh Rogefeldt i Kristianstads konserthus. Mitt livs första konsert, för övrigt. Ola Magnell och Janne "Lucas" Persson var också med på scenen. Som jag minns konserten började den med att Magnell körde några av sina mest kända låtar, bland annat "Påtalåten". Någonstans har jag skivan, Ett Steg Till. En söndag eftermiddag för tio-elva år sedan kom en storvuxen man med rufsigt hår in på vår redaktion och frågade var Lybecksvägen ligger. Besökaren föreföll mig inte det minsta bekant, men min kollega kände omedelbart igen Magnell och hjälpte honom tillrätta. Det retar mig en smula att jag faktiskt träffat Ola Magnell utan att känna igen honom.

Alllez allez, les Bleus

Den stora matchen kom äntligen. Frankrike-Brasilien var en drabbning i tungsviktsklassen. Det brukar heta att det bästa anfallet vinner matcher men det bästa försvaret vinner turneringen. I så fall vinner antingen Frankrike eller Portugal VM. Mot slutet av första halvleken började det kännas som om brassarna var i lätt gungning, men sådana känslor kan vara en illusion. Ett till synes pressat Brasilien kan helt plötsligt blixtra till och punktera en match. Den här gången kom aldrig de där avgörande tempoväxlingarna. Frankrike var närmare 2-0 och vann rättvist. Fyra gånger har Frankrike och Brasilien mötts i VM, tre gånger har Frankrike vunnit.

Walk the line

Jävlar så cool Joaquin Phoenix ser ut på Walk The Line-affischen. Snacka om attityd. Skandal att inte han fick en Oscar för rollen som Johnny Cash. Hur kunde de ge statyetten till någon annan? Jag har för mig att priset gick till Philip Seymour Hoffman för Capote, jag har ännu inte sett den, men kan inte tänka mig att hans rolltolkning går upp mot det här. Phoenix är fullständigt briljant som den pillerknaprande countrylegenden. Filmen är förstås lysande och Reese Witherspoon är sensationell som June Carter, men det är först och främst Joaquin Phoenix film. Han stjäl varenda scen. Han gör det för att han tecknar ett rakt igenom trovärdigt porträtt av Cash. Rösten är helt okej, han sjunger riktigt hyggligt, men det är blicken, kroppsspråket, hållningen och utstrålningen som formligen slår knock på åskådaren. Och vilken laddning det är mellan Phoenix och Witherspoon, jösses. Snacka om att det slår gnistor mellan de två.
Klippningen kunde inte vara bättre, dialogen är sylvass, tidsandan är fångad på kornet och birollerna är utmärkta, med ett extra plus till Robert Patrick som spelar en skitstövel till countryfarsa. Dallas Roberts spelar Sam Phillips med den äran, och Shooter Jennings spelar sin pappa, Waylon. Som Jerry Lee Lewis ser vi en kille vid namn Waylon Payne.
Ett minnesvärt replikskifte ur filmen:
Johnny Cash: Hey Jerry Lee, does your mama know you're out this late?
Jerry Lee Lewis: Haha! She knows... she knows.
Och filmaffischen, där Cash och Carter vänder sig om och blickar in i kameran, ska jag köpa. Ska rama in den och hänga upp den jämte mina affischer på The Clash och Elvis Costello.

Yes, we have no

På någon filmkanal sändes härförleden den svenska filmen Magnetisörens femte vinter. Hur kan en film heta Magnetisörens femte vinter? Finns det ingen lag mot så pretentiösa titlar? Vem vill se en film som har en så lång och obegriplig titel? Hur tänkte PR-folket på filmbolaget, om de alls tänkte. Satt de vid sina skrivbord när någon av dem plötsligt kom på att ja, just det, filmen ska heta Magnetisörens femte vinter? High five på kontoret och klappar på axeln i fikarummet? Filmer kan heta mycket, men fanimig inte Magnetisörens femte vinter. Och jodå, jag vet att filmen bygger på en bok med samma titel.

Viktiga filmer?

Svenska filmer har svårt att nå publik här hemma, och utomlands är ingen intresserad. Ibland sägs det att vissa svenska kassafiaskon är "viktiga filmer" men man talar aldrig om på vilket sätt de är viktiga. Synd, för jag skulle vilja veta.

Purple Rocky

Låt mig lansera en något djärv teori: med filmen Purple Rain ville Prince skapa en musikalisk motsvarighet till Sylvester Stallones Rocky. The Kid (Prince) har, liksom Rocky Balboa (Sylvester Stallone) det motigt såväl karriär- som kärleksmässigt. De är sprungna ur påvra miljöer, de har aldrig fått något gratis. De är losers, nedtryckta och nedvärderade, och deras drivkraft stavas revanschlystnad. Purple Rain är inte mycket till film, men har ett av filmhistoriens bästa soundtrack och jag tror att manusförfattaren hade Rocky i tankarna. Rockys soundtrack minns jag inte, men den (ettan, alltså) är en klassisk boxningsfilm. Tyvärr kunde Stallone inte sluta utan gjorde fyra Rockyfilmer till, den ena uslare än den andra. Eller fyra till, han håller nog på med en ny Rockyrulle nu.
Förresten...när jag såg Walk the line fattade jag plötsligt några rader ur Gillian Welchs "I dream a highway". Hon sjunger:
"John he's kicking out the footlights
The Grand Ole Opry's got a brand new band
Lord, let me die with a hammer in my hand"
och den som sett filmen förstår vad dessa rader syftar på.

Kommentarer

Har just fått hjälp med att lägga upp lite länkar på denna sida. Den tekniske unge man som fixade detta hittade också diverse kommentarer som nu är publicerade, tydligen hade jag något filter som hindrade detta.

Singer, not the song

Låg och läste länge i natt. I matvarubutiken här i förorten hittade jag i går Isaac Singers Ung man söker kärleken för det facila priset av 16 kr. Jag har bara läst någon av Singers tidigare böcker, och det var längesen, men den här grep tag om mig. Singers förundran inför livets mysterier drev mig att läsa kapitel efter kapitel.