I min iPod just nu

The Hold Steady: Boys And Girls In America.
Carla Bruni: No Promises.
Los Lobos: The Town And The City.

Tre kanonplattor.

Vinterfundering

Ok för att det är minusgrader men – måste det blåsa så?

Fråga om artisters "äkthet"

Minns inte om jag frågat detta tidigare men i vilket fall: vad innebär det när vi säger att en artist är "äkta". Jag vet inte hur många gånger jag hävdat att någon är äkta, eller inte äkta. Och så säger vi väl lite till mans. Men – vad betyder det?
Är det äkta bara för att man gillar det? Är det äkta för att det kommer från hjärtat? Är det äkta för att man verkar ha levt det man sjunger?

Det vore kul om ni bloggläsare kunde komma med lite kloka synpunkter här, för jag kan inte sluta fundera på detta.

Östran

Nu har jag börjat blogga på Östrans hemsida.

Federer

Jag måste bara se finalen i Australian Open på söndag, Roger Federer mot Fernando Gonzalez. Det blir Federers elfte Grand Slamfinal, hans facit hittills är nio segrar, enda förlusten kom mot Rafael Nadal i Paris förra året. Med tanke på Gonzalez sensationella framfart i turneringen tror jag att Federer står inför en tuff uppgift. Men det brukar ju passa honom bra, ska sägas.
Det är obegripligt att någon kan vara så överlägsen i en sport som tennis. Och tänk att Federer alltid är lika motiverad, hans vinnarinstinkt är nästan otäckt stark. Bortsett från en slagrepertoar utan brister så är han också grymt vältränad, har någon sett honom trött på en tennisbana? Jag har då inte gjort det. Den ende som kan matcha honom konditionsmässigt är Nadal.
Dessutom förefaller denne unge schweizare vara sällsynt avspänd och sympatisk, han är omvittnat generös mot fansen och framstår som en alldeles vanlig kille, det är bara det att han är den bäste tennisspelaren genom alla tider.

Om soppa och Los Lobos

Det fick bli tom yumsoppa i dag också, fast i dag med kyckling i. Sagolikt gott. Mitt omdöme från i går kvarstår: detta är den bästa soppa jag någonsin smakat. Faktiskt så god att mina ögon tårades, I swear.
Medan jag lagade mat lyssnade jag på Los Lobos, The Town And The City – den är skitbra. Såklart.
För knappt 20 år sedan började Mats Olsson skriva rätt mycket om Los Lobos, minns bland annat ett reportage från Slitz. Los Lobos är Olssons favoritband, jag föll först när Kiko gavs ut, 1992 tror jag det var.
Los Lobos är ju ett band som kan spela precis vad som helst, det spelar ingen roll vilken genre – tex-mex, country, folk, rock, blues, R&B, den här samlingen musiker behärskar allt. Precis som The Band eller The E Street Band.

Förresten: det finns inte många boxar är fullständigt nödvändiga men Los Lobos El Cancionero Mas y Mas är en sådan, fyra cd-skivor sprängfyllda av spelglädje, musikalitet, upptäckarlusta och kärlek till musiken.

Soppa

Till lunch gjorde jag thailändsk tom yum-soppa med torskfilé och citrongräs.
Och det måste bara sägas – jag har aldrig ätit en godare soppa. Aldrig någonsin.
Jag har alltid gillat soppor, kanske allra mest vintertid när det är kallt och ruggigt och snöigt och isigt och jävligt och snålblåsten viner och skär genom märg och ben. Då behöver man något varmt och mustigt för att tina upp igen, som just en soppa. Men på de svenska krogarna har man under de senaste 20 åren alltmer gått ifrån att servera soppor. Undantag finns, och det är jag glad för. Utomlands däremot är det lätt att hitta restauranger vars soppor uppfyller också högt ställda krav.
Låt oss värna soppan!

Följ den där drömmen

Häromdagen skrev jag följande:
"De bästa samtida författarna är ju amerikaner, de bästa sångerna är skrivna av amerikaner, de bästa filmerna är amerikanska och de främsta komikerna är från USA."

En sak som jag alltid får mig på fall är alla dessa amerikanska låtar, böcker och filmer om att längta bort. Den där rastlösheten, den obändiga viljan att bryta upp och ge sig av, insikten att där borta finns något annat som är så mycket bättre och finare, strax bortom horisonten finns det som du letat efter i hela ditt liv. Så sätt dig i bilen, mata in en favoritskiva i cd-spelaren och pressa gaspedalen mot golvet.
I Sverige finns ett ordspråk som lyder gräset är inte grönare på andra sidan. I USA säger man follow that dream, och slår följe med John Steinbeck, Jack Kerouac, Woody Guthrie, Bob Dylan och Bruce Springsteen.

Martin Verkerk & Co

Jag bara älskar när en helt okänd tennisspelare sluggar och slår sig fram i turneringarna. Dessvärre inträffar det ganska sällan. Men här en lista över fyra sköna Grand Slamskrällar. De här spelarna lyckades mot alla odds nå varsin GS-final.

1. Martin Verkerk, Paris 2003.
2. Marcos Baghdatis, Australien 2006.
3. Victor Pecci, Paris 1979.
4. Chris Lewis, Wimbledon 1983.

Fem till eftersom det var så kul

Jimmy Martin: "Play Me Some George Jones Songs"
Phranc: "Gertrude Stein"
Tim Hardin: "Song for Lenny Bruce"
Lloyd Cole and the Commotions: "Sean Penn Blues"
The Thrills: "Whatever Happened To Corey Haim?"

10 låtar om personer

Wilco: “Bob Dylans 49th Beard”
Gorillaz: “Clint Eastwood”
Drive-By Truckers: “Steve McQueen”
The Replacements: “Alex Chilton”
Indigo Girls: “Virginia Woolf”
Phish: “David Bowie”
David Bowie: “Song for Bob Dylan”
Bob Dylan: “Blind Willie McTell”
Sonic Youth: "Marilyn Monroe"
Robyn Hitchcock: "Gene Hackman"

Los Lobos eller The Band?

Lyssnar på Kiko och funderar på om inte Los Lobos är till och med bättre än The Band. Det kan mycket väl vara så. Jag lyssnar i alla fall oftare på Los Lobos än på The Band.
Fast det är en av de fina sakerna med musik, man behöver inte välja. Och ändå...kanske blir det framöver en lista över de bästa amerikanska rockbanden.

Tankar i halkan

I morse halkade jag och hunden omkring på såphala cykelvägar. Tja, nu är vintern här och det är väl inte så mycket att säga om. Inte ens jag vågar hoppas på en snöfri vinter utan minusgrader och halka, vi lever ju trots allt i nordliga Sverige. Nå, jag är glad att vintern dröjde så här länge, tack så mycket för det.

Om vintern är mild beror det på växthuseffekten. Om vintern är sträng beror det också på växthuseffekten och om vintertemperaturerna är normala så ska de lik förbannat försöka skrämma oss med domedagsprofetior om vädret. Om det är så illa som de värsta växthuseffektfundamentalisterna vill hävda så – varför ens bedriva något miljöarbete? Det tycks ju ändå vara kört.
Men att skrämma medborgarna med den hotande undergången har alltid varit en bra affärsidé. Är det inte det ena så är det det andra.

Under promenaden satte jag iPoden på slumpvis låtval, alltid spännande. Först fick jag höra "Sweet Jane" av Cowboy Junkies, därefter "Just like Tom Thumb´s blues" med Nina Simone – den hade jag glömt att jag hade. Hur man nu kan glömma en sån sak. Ja, och därefter var det dags för Danny George Wilsons "Famous Mad Mile" och U2:s "Mothers of the disappeared" – kanonlåtar allihop. Så bra att jag nästan lyckades glömma hur kallt och halt det var.

Djurmysterium

Just i detta nu äter katten Tösen hundens mat. Hunden verkar inte bry sig, hon tittar förstrött på medan katten tömmer matskålen.
I morse var det tvärtom, då hann hunden äta upp hälften av kattens mat, innan jag ingrep – hunden får ont i magen av kattmaten.
Men det är något som inte stämmer här. Borde inte katter föredra kattmat före hundmat, och borde inte hundar föredra hundmat före kattmat?

Yiiiiiiiha

I dag tänker jag lyssna på Dwight Yoakam så mycket jag bara kan. Det är en sån dag, nämligen.
Tror jag börjar med Gone, sen blir det Buenos Noches From A Lonely Room (underbar titel), därefter torde det vara dags för Tomorrow´s Sound Today, tror jag rundar av med If There was A Way och Population: Me. Och sen kanske jag spelar samtliga plattor en gång till.
Yoakam är helt suverän, han gör traditionell country i Hank Williams anda men har tillsatt ett sting, en känsla för humor och en snärtighet som är helt hans egen. Han är grym på hjärta-smärta texter: i hans värld har Hon alltid sjappat och lämnat honom kvar ensam och grubblande. Inte sällan förstår han varför hon stack, som i suveräna "I'd avoid me too". Och hans "If teardrops were diamonds" är en av 2000-talets allra allra bästa och mest knäckande låtar. Där sjunger han duett med Willie Nelson. Just när man förstår att låten är en duett och man väntar sig att kvinnan ska ge sin syn på saken (varför hon stack, alltså) hörs i stället Willie Nelsons stämma. Han förklarar att visst är det synd om Dwight Yoakam, men det är ännu mer synd Willie själv. Briljant. Jag skrattade högt första gången jag hörde den, det var så oerhört överraskande med en manlig duettpartner i just den låten.
Dessutom gillar jag Dwight Yoakams konsekventa stil. Han har alltid cowboyhatt som är neddragen över ögonen, alltid slitna blå jeans som är så tajta att de måste vara påsprayade, alltid boots.

Håller med, till viss del

Efter frukosten satte jag mig för att läsa nya numret av S. Fastnade för Paolo Robertos krönika om landet Lagom – Sverige. Han har rätt många poänger i sitt tyckande, men på en punkt anser jag att han har uppåt väggarna fel. Det är när han skriver "Så fort något inträffar i samhället som inte 'mamma staten' kan skydda sina medborgare emot så utbryter panikångest i hela landet. Om vi inte ska dö i galna kosjukan så är det fågelinfluensan som kommer att ta kål på oss."
Jag tycker i stället att det var just svenska staten som var handfallen efter tsunamikatastrofen, jämför med Italien som hade betydligt bättre beredskap. Frågan om Estonia hanterades också på ett märkligt vis, ena dagen lovade regeringen att färjan skulle bärgas, sedan skulle den inte det, det var i själva verket omöjligt. Ok för att ett regeringsskifte kom emellan, men "mamma staten" kan definitivt inte få godkänt för sin hantering av Estoniafrågan.
Så det där med att staten och samhället i alla lägen skulle vara dadda åt oss, nej, det är en myt som upprepas ofta och i skiftande sammanhang men det gör den inte mer sann.

Jag intervjuade Paolo Roberto för 5-6 år sedan, han besökte då stadens boxningsklubb. Mycket trevligt samtal, han var både rolig och lättpratad, cineast och varm anhängare av James Ellroys neo noir-deckare.

2007

Dinosaur Jr gör comeback.
Vännen Hasse mejlar att Lucinda Williams nya kanske är hennes bästa någonsin.
Det cirkulerar rykten om en ny Dylanskiva redan i höst. Överblivet material från tidigare inspelningar.
Patti Griffin är också på gång med en ny skiva.
Skivåret 2007 är igång!

En sån dag

Vissa dagar ska man bara igenom. Såna när man har sån träningsvärk att man knappt kan röra sig, än mindre ta promenader med hunden men man gör det ändå, för att man måste, och det enda sättet att trösta sig på är att åka till Helen & Jörgens och äta deras delikata pyttipanna med aioli och när man kommer hem stjälper man i sig en kopp nybryggt kaffe och så tar man lite toscakaka innan man ger sig ut i regnet.
Sen mår man ganska bra.

Hey Rusty

Lloyd Coles mästerliga "Hey Rusty" är den mest spelade låten i mitt iTunes, 112 spelningar hittills. Cole var bara 25-26 när han skrev den, ändå visste han redan en hel del om det som brukar kallas medelålderskris.
Cole har gjort många bra låtar men ingen har någonsin drabbat mig lika hårt som "Hey Rusty". Kanske för att den liksom tar vid där "Bobby Jean" och "No surrender" slutade.

Then I got a job
White collar
Turn coat
You just spun around and walked
Said we wouldn't meet again
Hey Rusty don't hang up

Jag var ung när jag flyttade hemifrån

Jag har blivit fullständigt besatt av Bob Dylans "I was young when I left home", som finns på No Direction Home och Rare Tracks From The Vault. Som han sjunger, vilken oerhörd inlevelse och vilken kraft bakom orden – hur kan en tunn liten 20-åring från Mellanvästern ha sån auktoritet som bluessångare? Det ska ju inte vara möjligt. Man hör att han har bestämt sig för att följa sin musa vart hon än leder honom.

...eller kan det vara så att jag får gåshud av låten eftersom den, på sätt och vis, handlar om mig, mitt liv?

Kompensation

Efter maten bakade jag en toscakaka, smaskens. Jag har alltid gillat att laga mat men började baka så sent som häromåret...men det är ju lika kul, minst. I går var jag ju sååååååå duktig och körde ett gympapass, i dag belönar jag mig själv.
Om jag äter mycket kaka i kväll blir det kanske dubbla gympapass i morgon!

Tillbaka på Malkars

Årets första träningspass är avverkat, gymping på Malkars, easyline heter programmet och jag lovar att det där med easy är ironi, vi snackar en halvtimmes hårdkörning. Jag badade i svett efter passet och precis när jag kom ut genom dörren där slog krampen till i vänster vad. Jag släpade mig hemåt, trots smärtan hade jag ett leende på läpparna.
Träningsvärken kommer att bli grym, det blir tufft att komma ur sängen i morgon, men vadå, i morgon är – som schlagern förkunnade – en annan dag.

Kajsa och Anna

Kajsa Ingemarssons tal om män som idrottar var en höjdare på Idrottsgalan. Jag har en av Ingemarssons böcker, måste se till att läsa den nu. Han verkar vara synnerligen intelligent och rolig dessutom.

För övrigt anser jag att Anna Lindberg är Sveriges mest underskattade idrottsstjärna. Att kunna komma tillbaka efter så svåra skadeproblem och vinna dubbla EM-guld, jag undrar hur många som fattar vidden av Annas prestation.
Och hon är cool dessutom. "Om man ger upp är man ingen riktig idrottare", sa hon i somras, efter EM-succén.

Burma shave

I dag lyssnar jag på Tom Waits, "Burma shave". Jag hade grunnat en del på titeln, vadå burma shave liksom, men en amerikan jag kände berättade att den kommer från en landsomfattande amerikansk reklamkampanj för rakhyvlar, vi snackar 50-tal tror jag.
Det ska vara Waits till att döpa en låt efter rakhyvlar.

And the sun hit the derrick and cast a bat wing shadow
Up against the car door on the shot gun side
And when they pulled her from the wreck you know she
Still had on her shades
They say that dreams are growing wild just this side of
Burma shave

Poesi, mina vänner, poesi.

Wilco och Billy Bragg och Ingrid Bergman

Efter middagen – strimlat fläskkött med vitlöksost, grädde, ris och stor sallad, kände jag plötsligt stark lust att lyssna på Mermaid Avenue, skivan där Wilco och Billy Bragg tolkar Woody Guthrie. Wilco visar vilket suveränt band man är, och hjälper Bragg att nå höjder han sällan annars vistats på. Ska kanske tillägga att jag verkligen gillar Bragg men han är rätt tanig i jämförelse med Wilco.
All heder åt den som valt låtarna, man har till exempel plockat fram Guthries hyllningssång "Ingrid Bergman". Därmed vidgar man bilden av den store Guthrie, också han kunde bli förälskad i vackra filmstjärnor. Det gör honom bara ännu mer mänsklig.
Medan jag lyssnade bryggde jag en kanna kaffe. Kaffet blev inte sämre av ett par skedar Häagen-Dazs vaniljglass i koppen.

Tom Wolfe i Sydsvenskan

Veckans bästa läsning är Martin Krasniks intervju med Tom Wolfe i Sydsvenskan.

Klart underhållande och mycket intressant. Och Tom Wolfe är ju min favoritförfattare, det ska sägas. Jag började läsa honom 1987, jag tog med Rätta virket när vi åkte till Bulgarien på semester och jag hann läsa denna fenomenala dokumentärroman både en och två gånger. Sedan dess har jag läst praktiskt taget allt han skrivit, allt är läsvärt, Rätta virket och En riktig man är kanske allra bäst.

Ett citat från intervjun:
Jag älskar det amerikanska systemet där vi har oeniga röster på var sin sida, de skriker på varann som Mussolini från sin balkong. Men det får sällan några politiska konsekvenser, USA är ett av världens mest stabila länder.

Och i USA finns det alltid någon som tycker annorlunda, som vägrar vara tyst, som inte låter sig tystas. De bästa samtida författarna är ju amerikaner, de bästa sångerna är skrivna av amerikaner, de bästa filmerna är amerikanska och de främsta komikerna är från USA.

Le dernier qui a parlé

På gymnasiet läste jag franska, men har lyckats glömma precis allt. Utom en sak: "Le dernier qui a parlé", Aminas österländskt klingande och djupt sensuella schlager, betyder den sista som talar. Detta med anledning av att jag i detta nu lyssnar på låten i fråga.

Australian Open

Nu är det dags för Australian Open i tennis. Såg att Federer ger 1,40 gånger pengarna. Hyfsat. Men man kan aldrig vara säker, det är inte över förrän den feta damen sjunger. Någon gång måste – väl? – också Roger Federer hamna i en svacka eller bara ha en dålig dag. Kanske. I vilket fall som helst så har jag lovat mig själv att se så mycket som möjligt av turneringen. Federer är en av tidernas största idrottsmän, lika bra att njuta av hans konster medan det ännu är möjligt – snart kanske han är mätt på segrar och lägger av.

En stol på Tegnér

Finns det någon bättre svensk liveskiva än Olle Adolphsons En Stol På Tegnér?

Jag tillåter mig att tvivla på det. Och slår härmed fast att ingen skivsamling är komplett utan detta mästerverk.

Xavante

Ulf Lundell i högtalarna, Xavante, från 1994. Tycker att det är ett femstjärnigt album, ett av hans bästa. En inträngande skildring av den svenska lågkonjunkturen och hopplösheten i början av 1990-talet. Och dessutom den så fullständigt ljuvliga ungdomsskildringen "Det jag vill minnas". En av hans bästa låtar, topp 15, och vilken text! "Jag är hemma, ändå längtar jag hem". Kan det sägas vackrare än så? Ibland tror jag inte det. Ibland tycker jag att den frasen är den perfekta sammanfattningen av Ulf Lundells alla plattor. Är det inte just det han hela tiden återkommer till?

Jag påstår inte att min tolkning är den rätta, eller att någon annan är fel, men så ser jag på saken.

Våra dumma vänner i naturen

Nej, det blev inte mycket läst i Elektriska drömmar. Efter 20-25 sidor la jag den åt sidan och plockade i stället upp Lasse O´Månssons O´städat, en samling texter från det sena 1970-talet. Det var betydligt roligare.
Som Madläsare lärde jag mig tidigt att älska Lasse O´s sjuka humor, helt utflippad, som något slags frijazz, så befriande i sin absurditet, och den gör sig bäst i det korta formatet.
Faktum är att min svärmor var skolkamrat med Lars-Olof Månsson, som han egentligen hette. Jag brukar be henne berätta om honom, jag antar att jag blivit rätt så tjatig, men jag vill veta så mycket som möjligt om denne min svenske favorithumorist.
Jag har ytterligare ett par O´Månssonböcker, Våra dumma vänner i naturen (en av de bästa svenska boktitlarna någonsin, om du frågar mig) och August Strindbergs Gula bok.

Elektriska drömmar

Jag har nu hittat ett antikvariatsexemplar av boken Elektriska drömmar, som gavs ut 1982. Jag minns den som rätt tråkig och mycket pretentiös, men jag var en sträng 20-åring när jag första gången läste den, kanske kommer jag att gilla den nu, 24 år senare. Jag tror i och för sig inte att jag kommer att gilla den nu heller, men jag är villig att ge den en chans.
Boken är alltså en samling artiklar om rockmusik. Texterna är skrivna av författare och journalister. Ulf Lundell är med, han skriver om recensenter.

Förra årets vackraste skivtitel

Sparklehorse senaste album heter Dreamt For Light Years In The Belly Of A Mountain.
Visst är det vackert, som den ljuvligaste poesi!...och samtidigt så konstigt...
Be inte mig förklara vad det betyder. Däremot vet jag att det är en mycket bra skiva.
Sparklehose första platta hette förresten, om jag minns rätt, Vivadixiesubmarinetransmissionplot. Inte lika vackert, inte vackert alls om sanningen ska fram, bara konstigt, men musiken är det sannerligen inget fel på.

Bloggnytt

Om ett par veckor ska jag börja blogga på tidningens (www.ostrasmaland.se) hemsida. Ser verkligen fram emot det.
Där ska jag också kunna länka upp länkar till andra bloggar som jag dagligen läser. Dessutom vill jag bygga ett textarkiv med olika kategorier och jag fattar inte hur man gör det i Blogger. För att kunna länka i Blogger måste man kunna html-programmering eller vad det heter, stolligt, sånt ska ju vara enkelt för att underlätta för oss bloggare.
Till en början kommer jag att hålla båda bloggarna igång, men jag räknar med att i sinom tid avveckla denna och bara blogga på tidningens hemsida. Återkommer i ärendet i takt med att det börjar dra ihop sig.

Böcker

På fredag kommer vårens bokkatalog. Det ska bli spännande att bläddra i den, jag har dålig koll på vad som är på gång från förlagen. Fast jag vet ju förstås att Andres Lokkos bok ska komma i mars.
Jag hoppas att något svenskt förlag har översatt Tom Wolfes senaste roman, I am Charlotte Simmons, det är en skam att den ännu ej finns på svenska. Hög tid! Wolfe är ju vår tids mest betydande romanförfattare.
En Ed McBainbok eller två vore inte fel, gärna också nytt från George P. Pelecanos och Ian Rankin. Med mera.

Karlsson?

Jag läser att Jonas Karlsson ska spela August Strindberg i SVT:s nya dramasatsning.
Vem ska då svara för krönikorna i Sportspegeln?

Jersey Girl

Sha la la la la la la
Sha la la la la la la la la
Sha la la la la la la
Sha la la la

Årets bästa skivor?

Det verkar som om precis alla ska ge ut en nya skiva 2007. Därför tänkte jag vara snabbt ute med topplistan över årets bästa skivor. Till och med Guns´n´Roses Chinese Democracy ska släppas i vår efter åratal av strul och förseningar. Jag har dock svårt att tro att GnR hamnar på min lista, då får de rycka upp sig och det med besked.

Så här tror jag att listan kommer att se ut:
1. Gillian Welch: TBA. Den måste bara vara bäst. Om den nu kommer, jag har väntat på uppföljaren till Soul Journey i ett par års tid nu.
2. Lucinda Williams: The West. Efter ett par svagare plattor, svagare med Lucindamått alltså, slår hon nu till med ett album som snudd på håller samma klass som Car Wheels On A Gravel Road.
3. Arcade Fire: Neon Bible. Kan den ha fått sin titel från John Kennedy Tooles ungdomsroman?
4. Ry Cooder: My Name Is Buddy.
5. Wilco: TBA.
6. Bryan Ferry: Dylanesque
7. P J Harvey: TBA
8. Bright Eyes: Cassadaga
9. Son Volt: The Search
10. Ryan Adams: TBA.

Med reservation för ev ändringar.

Om Elvis Costello

Lyssnar för första gången på rätt länge på Elvis Costellos The Delivery Man. Den är verkligen inte dum, duetten med Lucinda Williams i "There´s a story in your voice" är fullständigt sensationell, och duetten med Emmylou Harris i "The Scarlet tide" är snudd på lika vass.
Mellan 1977 och 1989 lyssnade jag extremt mycket på Costello, men i och med Spike år 1989 började min Costellofixering att avta. Det hade flera orsaker, främst att jag tröttnade på hans röst, den var ju faktiskt bäst i början, på de första albumen när han spottade fram orden, när han tryckte upp sina korta och snabba låtar rätt i lyssnarens fejs. Innan han ville bli en crooner. Det där vibratot han lagt sig till med, jag har svårt för det. Sorry Elvis. Men vadå, på samma gång vill uttrycka min uppskattning för att han inte trampar i gamla fotspår, artisten Elvis Costello vill hela tiden bryta ny mark. Vare sig fansen följer med eller inte. Förr eller senare kommer han att göra en ny platta som fullständigt slår undan fötterna på mig.
Jag bara vet det.

Elvis

I dag skulle Elvis Presley ha fyllt 72.
David Bowie fyller 60.

Början på en underbar vänskap?

JB

Apropå det här med artister som kräver att deras medmusiker måste vara på tårna hela tiden, så mejlade vännen Thomas O följande anekdot om James Brown.

James Brown ställde stenhårda krav på sina musiker. Det gällde t.ex. för trummisen att veta exakt vad varje liten signal från JB betydde. Om trummisen missade JB:s tecken, så sade JB blixtsnabbt (så att alla kunde höra - och trummisen blev bortgjord): "Got ya!"

Perfect Lou Reed-day

I dag tänker jag ta och ladda min iPod med Lou Reedlåtar och sen ska jag ta en långpromenad. Länge sen jag lyssnade på Reed, och om jag gör det blir det vanligen Velvet Underground, men han har ju gjort massor av bra soloskivor också. Låtlistan är klar, följande mästerverk ska in i iPoden:

Walk on the wild side, Kicks, Coney Island baby, Real good time together, Sweet Jane, Sad song, The original wrapper, Voices of freedom, Legendary hearts, Perfect day och Caroline says.

Paul Siebel

Ja visst är det skönt att hitta den där skivan man trodde man blivit av med.
En skiva man inte hört eller sett på länge och som man avskrivit och försökt glömma – fast det går ju inte förstås.
Man glömmer aldrig en skiva man tror sig ha blivit av med. Man tänker faktiskt ganska ofta på den.
Mitt framför mina ögon stod så Paul Siebel-cd:n som rymmer hans två Lp-skivor Woodsmoke And Oranges och Jack-Knife Gypsy. Den som jag letat efter så länge, var i helskotta har den tillbringat det senaste året? Skivan stod på ett ställe där jag vet att jag tidigare letat, utan framgång.
Saker och ting kan bara försvinna, så en dag är de tillbaka och allt är som förut. Jag fattar det inte, det borde inte behöva vara så här, den här typen av erfarenheter komplicerar bara tillvaron för många av oss.
Fast jag är glad att återigen kunna lyssna på Paul Siebel, förstås.

På tårna – alltid

Många tycker att Bruce Springsteen på sitt synnerligen ordrika debutalbum, Greetings from Asbury Park, N.J., låter som den nye Dylan. Jag har aldrig fattat hur man kan göra den jämförelsen, Springsteen har aldrig varit den nye någon, även om Dylan sa I hear you´re the new me vid det första mötet mellan dem.
Men en likhet mellan Dylan och Springsteen är att de strävar efter att hålla sina medmusiker på tårna, hela tiden. Den som spelar med Bruce eller Bob kan aldrig kosta på sig att slappna av. Jag har många gånger hört medlemmarna från E Street Band berätta hur Springsteen plötsligt frångår den i förväg uppgjorda låtlistan, och hur de andra i bandet då snabbt måste ställa om sig.

Jag vet att Dylan gör likadant. Jag läste en gång en intervju med Daniel Lanois, det var efter Time Out of Mind. Han berättade att i samma ögonblick som han tryckte på inspelningsknappen så ändrade Bob Dylan ackord och tempo i "Not dark yet". Och med det i åtanke, nog märker lyssnaren att det uppstår ett ögonblick av häpnad i studion? Jag tycker i alla fall att det är så. Lanois var också besviken över att den version som hamnade på albumet inte var lika vass som det man åstadkom under repetitionerna i studion. Där ser man, jag trodde faktiskt inte att det gick att överträffa albumversionen som jag för övrigt lyssnar på just i detta nu.

Strindbergsserien 1985

Nu kommer jag ihåg lite mer om den där Strindbergsserien som Kjell Grede regisserade 1985. Jag såg det första avsnittet och blev mycket besviken, som jag minns det var det kraftig kalkonvarning.
"Strindberg, ett liv" var en stor satsning, massor av miljoner hade pumpats in i projektet och inspelningarna tog lång tid, det skrevs mycket om serien, alla hoppades på något storslaget och minnesvärt. Jag såg nog också det andra avsnittet men sen fick jag nog. Såvitt jag vet har serien aldrig funnits tillgänglig på video eller dvd, den har heller inte sänts i repris, egentligen rätt märkligt med tanke på hur TV-tablåerna varje sommar fylls av just repriser. Men det här skulle vi alltså bara få se en gång?

Onside

Sådär ja. Nu är det klart att jag ska skriva en text, en kort sådan men ändå, till marsnumret av Offside. Det ska bli mig ett sant nöje. Och det kändes verkligen fint att de gillade idén, att de ville ha texten – som är en historisk tillbakablick och på samma gång en liten klackspark.
Har nu också gjort klart med deckartidskriften Jury om en artikel som ska publiceras i nr 2 2007. Det blir min tredje artikel för Jury.

Lokkos bok!

Andres Lokkos bok kommer i mars! 900 sidor! Den ska heta "Andres Lokko"!.
Måtte det nu stämma, vi har väntat länge på Lokkos bok, utgivningen av den har skjutits upp nästan lika många gånger som Elvis Presleys Europaturnéer.

12 = 18

Ulf Lundells 12 sånger innehåller 18 sånger, om man köper albumet i iTunes store.

Snapphanar, Bellman och Strindberg

Apropå Sveriges Televisons julserie Snapphanar. Det klagas på att aktörerna talade skånska, och att dialekten skulle vara svår att förstå. Andra har svårt att fatta vad serien överhuvudtaget handlade om, en tredje grupp lyckades inte höra vad aktörerna sa.
2005 visade SVT en serie om vår store skald Carl Michael Bellman, man fick veta att hans fru grälade på honom, men man fick inte veta något annat om honom. Serien kunde ha handlat om vilken slarver som helst, men det råkade alltså vara Bellman.
I jul visar SVT en serie om August Strindberg. Vågar man hoppas på att serien ska berätta något intressant om vår störste författare?
Jag minns Strindbergssatsningen som visade i SVT 1985, med manus av P O Enquist och regi av Kjell Grede, den har inte sänts i repris sedan dess.

Random play

Årets första långpromenad är avverkad, var ute med hunden i drygt en timme, det var skönt och jag satte iPoden på slumpvis låtval. Det är alltid spännande och det första spåret blev urfina "Homeward Rolling Soldier" av Christian Kjellvander, därefter "Walking After Midnight", The Cowboy Junkies.
Det är skönt att sträcka på benen, man stänger av hjärnan för någon timme, låter bara fötterna föra en dit de vill. När jag kom hem var jag på gott humör och hungrig. Till lunch åt jag och yngsta dottern upp resterna från nyårsmiddagen, grekisk långpanna med vitlökssås. Det smakade precis lika bra i dag.

Vinter

Så här långt är det en underbar vinter.
Plusgrader och isfritt, precis som jag vill ha det.

Bra start

2007 års första skiva blev Bruce Springsteens Chimes of Freedom-ep: Tougher Than the Rest, Be True, Chimes of Freedom och Born to Run.
Året kunde knappt fått en bättre start.
Men...så torftigt utbud i TV. Grevinnan och betjänten tröttnade jag på i mitten av 1970-talet, Dr Strangelove är en klassiker men jag har sett den rätt många gånger nu, TV 4 visade Sex dagar, sju nätter med den träige Harrison Ford.
Tur att man har musiken, den sviker aldrig.