Litteraturvetarens Waitsteori

Tom Waits thespiskärra har formen av en bardisk.

30? Nej, 3 – men vilka 3!

Till frukostkaffet lyssnar jag på "I can´t explain", The Who. En av rockhistoriens starkaste debutsinglar. Beatles debuterade med "Love me do", Rolling Stones med "Come on". Det här är tusen gånger bättre. The Whos nästa singel blev "Anyway anyhow anywhere", också grymt bra och därefter kom "My generation", bandets kanske största hit, den nådde plats 2 på Englandslistan.
I mitten av 90-talet kom boxen, 30 Years Of Maximum R&B. 30? Snarare tre. Efter tre år med suveräna singlar och LP-skivor, följde en rockopera och annat. Jag älskar allt av The Who mellan 1965 och 1968, men sedan dess har bandet fått ur sig högst tio bra låtar. Har aldrig fattat varför det blev så. Rockopera förresten, vilket omöjligt uttryck, lika hopplöst som...som...protestsångare.

Elpris och växthuseffekt

För närvarande är jag mer oroad över det ständigt stigande elpriset än den växthuseffekt som det skrivs så oändligt mycket om. Situationen kan givetvis komma att förändras, men för närvarande tänker jag oftare på hur vi ska värma upp huset utan att ruinera oss än på ozonlagret.
Till viss del beror det nog på att jag hört så många larmrapporter, så många rop på vargen, att jag inte längre vet vad jag ska tro. För att ta två exempel: man har sagt mig att jorden är på väg mot en ny istid och man har sagt mig att hela jorden håller på att förvandlas till en enda brännande het öken. Jag får det inte att gå ihop och förhåller mig skeptisk tills någon presenterar argument som kan övertyga mig.

T-shirt nr 7 och 8

Klockan var inte ens 9 när ett postbud kom förbi med ett mjukt paket, mina två Gillian Welch-tröjor minsann. Det tog bara en vecka få dem från USA och jag slapp alltså betala tull för dem, det var en bra start på dagen.
Nu har jag åtta GW-tröjor, det om något visar hur mycket jag tycker om hennes musik.

Ett skickligt utfört trick?

Som det brukar heta: trust the art, not the artist.
Faktum är att när artisten Tom Waits tog sina första stapplande steg på scenen var det som folksångare. Han var alltså ännu en i raden av singer-songwriters, de var många på det tidiga 1970-talet, många av dem var desutom väldigt bra, konkurrensen var mördande, varken topplistorna eller skivbolagen hade obegränsat med utrymme för känsliga och veka trubadurer.
När Tom Waits började göra plattor, debuten Closing Time gavs ut 1973, presenterade han sig som det poetiska fyllot, men tänk om allt det där bara var en roll han spelade? En roll han spelade för att han kunde, för att han insåg att den hade en publik, för att han gillade att hänga på barer och för att han förstod klientelet där. Han kände dem, kanske kände han också för vissa av dem, åtminstone om de hade en bra historia att berätta. Historier som han kunde använda i sina låtar.
Waits är först och främst en oerhört noggrann artist som verkar i en tradition; han ville hitta en egen nisch och nog lät som om han levt det han sjöng – för han är ju skicklig. Men jag tror med bestämdhet att bohemen Tom Waits är en illusion, ett trick. Hans låtar är däremot ingen illusion, de är högst verkliga, djupt originella, och – tror jag – frukten av många års strävsamt slit. I de slamriga, brötiga, brölande och gnisslande låtkonstruktionerna finns en koncentration som brinner med en svetslågas intensitet.
Nå, ta det här för vad det är, det är min enkla teori, jag vet inte särskilt mycket om Tom Waits, men jag har lyssnat mycket på hans musik, och jag har lyssnat noga.
Jag såg honom live i Göteborg den 27 oktober 1985, jag glömmer det aldrig, vilken show, vilken publikdomptör, vilken scennärvaro och vilket suveränt band. Bara Springsteen är bättre live.

Alchemy

I högtalarna: "Blue and grey", Richard Lloyd. Från fenomenala Alchemy, 1979. Blott ett fåtal brydde sig om Lloyds första soloplatta, den fick inte särskilt rättvist mottagande av recensenterna. Men den är ett av 70-talets allra bästa popalbum, vilka melodier!

Fem fantastiska förlängningar (fotboll)

1. Västtyskland-Frankrike, semifinal VM 1982.
2. Italien-Västtyskland, semifinal VM 1970.
3. Frankrike-Brasilien, kvartsfinal VM 1986.
4. England-Västtyskland, final VM 1966.
5. Italien-Tyskland, semifinal VM 2006.

San Diego Serenade

Tyvärr, jag måste tjata vidare om Tom Waits. I fina "San Diego Serenade", alltid en av mina favoriter, fångar han på pricken den där smärtsamma insikten att ett förhållande är över, för alltid. Det är slut och det finns ingen återvändo. Tom Waits har satt sig i bilen, han styr bort från den kvinna han fortfarande älskar, och då drabbar insikten honom:

"I never saw the white line, 'til I was leavin' you behind"


Visst är det outsägligt vackert och lika outsägligt sorgligt. Inte ens Hank Williams hade sagt det bättre.

Pop-teori

Det här med stora artister...En del av deras storhet ligger i det att de tvingar publiken att ta ställning. För eller emot, det finns inga mellanlägen. Bruce Springsteen, Bob Dylan, Van Morrison, Prince, Morrissey... man kan inte vara likgiltig inför deras bästa skivor. En del gillar inte artisterna i fråga, men knappast någon med ett genuint musikintresse kan rycka på axlarna åt Springsteen, Dylan eller Morrissey. Man måste tycka något om dem och deras låtar, det är bara så.
Du kan rycka på axlarna åt Lena Ph, du kan vara fullständigt likgiltig för Tomas Ledin, men du kan inte vara likgiltig för Springsteen.
Det här är ingen ny insikt, egentligen. Jag har nog alltid vetat att om en skiva är riktigt jävla bra, då kommer många att avsky den.
Till storheten hör också det unika uttrycket, den särprägel de stora artisterna sätter på sina verk. Man hör omgående vem det är, även om det inte låter som de brukar göra. Men man hör att det är den äkta varan, inte någon av de många kopiorna.

Mer om Tom Waits

För att fortsätta på Tom Waitstråden. För 15 år sedan läste jag en artikel, reportern (jag har glömt vem som skrev texten, minns inte heller vilken tidning det var) var till sig, han hade nämligen mött – i betydelsen fått syn på – Tom Waits på en djurpark i Los Angeles. Vad som förvånade vår reporter var att Waits var så snyggt klädd och att han var där med sina välkammade barn, Tom Waits visade sig alltså vara ungefär som vilken helgstajlad småbarnspappa som helst. Han var inte där som Tom Waits, om ni fattar.
För mig är Tom Waits en artist som är oerhört mån om att vårda sin image, sitt privata jag har han knappast lust att visa upp för journalister. Och varför skulle han? På sina första plattor balanserade han ibland på gränsen till att bli en parodi på sig själv, det blev liksom lite för många rumlarskildringar från nattöppna barer, men från Swordfishtrombones och framåt har han uppnått en position som en av rockmusikens få verkligt originella röster. Men han berättar bara genom sina låtar, mer personlig än så vill han inte bli med oss.
Och det är helt okej för mig.

Tom Waits

Skaffade nya numret av Sonic, köpte det för att jag ville läsa Lennart Perssons intervju med Tom Waits. Persson (som är en av mina favoritskribenter) träffade Waits i dennes hemstad, Petaluma, Kalifornien. Intervjun är rätt intressant, men jag hakar upp mig på att Persson vill att Waits ska vara större än livet, och jag kan inte fatta varför. Det räcker ju med hans låtar, Waits behöver inte vara de udda existenser han sjunger om. Den som vill överleva och bibehålla förståndet efter mer än ett kvartssekel i showbiz, den måste också kunna existera i en vardag. Jag skulle tro att Tom Waits på flera sätt är en ganska vanlig kille, skillnaden är att han skriver bättre låtar, har rivigare röst och sitter på fler bra anekdoter än vi vanliga dödliga. Men han har jobbat länge och målmedvetet för att komma dit, bra konst är ofta resultatet av förbannat hårt jobb.

Shelter from the storm

Ok, jag vet. Stormen är på väg, det kan bli strömavbrott, det är alldeles riktigt och just därför vill jag skingra tankarna och njuta lite så här på morgonkvisten.
I högtalarna: omväxlingsvis Madeleine Peyroux färska tolkning av "(Lookin´for) The heart of saturday night" och Tom Waits originalversion från 1974. Hon gör den bara så fint, det gör han också, jag älskar båda versionerna. Det här är vackert, vi obotliga romantiker är försvarslösa redan efter den första versens kärleksförklaring:


"Well, you gassed her up
behind the wheel
with your arm around your sweet one
in your Oldsmobile
Barrelin' down the boulevard
you're looking for the heart of Saturday night"

Om Waits version är fickljummen bourbon som jagas ner med ett par klunkar öl direkt ur burken, är det vältempererade drinkar i exklusiva barer som gäller för Peyroux; hon placerar in denna låt i en lyxig och välmående omgivning. Det tycker jag att hon gör rätt i.

Privat fest i NYC med Elvis C

Eftersom jag är uppvuxen med Elvis Costellos musik blev jag mycket avundsjuk när jag läste det här. Och varför var inte jag bjuden på den festen?

Nick Lowes Untouched Takeaway

I högtalarna: Nick Lowes livealbum Untouched Takeaway, hittade den på iTunes. Så fina melodier han skriver! Och oj så bra han sjunger, och med vilken inlevelse, han blöder, det här är på riktigt, det här är hans liv. Lowe är hela tiden fullständigt närvarande i låtmaterialet, och vilka låtar det är, fatta att han skrivit massor av klassiker: "What´s shaking on the hill", "Cruel to be kind", "The beast in me", "Shelley my love", "You inspire me" och "What´s so funny 'bout peace love and understanding".
Nick Lowes roll som en av 2000-talets viktigaste soulsångare blir allt mer utkristalliserad.
Jag såg Lowe live en gång, på AF i Lund, han spelade då med Rockpile, det torde ha varit 1980. Hur bra som helst, en timmes grymt gedigen rock´n´roll. Vi lämnade lokalen svettiga och lyckliga efter denna grundkurs i popens historia. Jag skulle gärna se honom live en gång till, men det blir sällan tillfälle och hans senaste världsturné innehöll – tror jag – blott två spelningar: Bryssel och London.

Också ärans fän

Sent omsider har jag kommit igång med träningen igen. När jag slutade snusa tappade jag också lusten att jogga och styrketräna, en bieffekt jag inte väntat mig. Men jag får ta det, det viktiga är att jag inte återfaller i min gamla roll som nikotinslav.
I dag har jag joggat fyra kilometer, därefter ett styrkepass på 25 minuter. Nu gäller det att komma igång, jogga tre-fyra gånger per vecka, styrketräningen är inte lika viktig. En eller två gånger per vecka kan gott räcka.
Lyssnade på Ron Sexsmith när jag joggade hemåt, bland annat den överjordiskt vackra "God loves everyone". Jag tror och hoppas att Ron har rätt, att Gud älskar oss alla, även om vi beter oss som ärans fän ibland.

Spooked

Robyn Hitchcocks Spooked i högtalarna. Den är producerad av David Rawlings och Gillian Welch gästar med underbara sångpålägg, ja hon spelar trummor också. Hitchcock såg Welch och Rawlings live 2003, efter konserten hörde han sig för om ett framtida samarbete. Föga anade han att de var gamla fans; 1989, i en skivbutik i Boston, signerade han Rawlings gitarr.

Klart han inte är nominerad

Kvällstidningarna skriver mycket om att Zlatan inte är nominerad till något pris vid Fotbollsgalan. Som om det vore sensationellt på något vis. Hur skulle han kunna vara nominerad? Han har gjort ett mål för Inter, i ligapremiären, han hade en lång måltorka i Juventus, blev det totalt sju ligamål 2005-06? Minns jag rätt så har han inte gjort mål i landslaget sedan hösten 2005, konstmålet mot Ungern. Vi har i dag flera forwards som är bättre än Zlatan, Marcus Allbäck och Johan Ellmander till exempel.
Men vi har garanterat inga forwards i klass med Zlatan för ett par år sedan.

Brottning lönar sig inte?

Inte nog med att reglerna ändras så ofta att man nu måste vara skriftlärd för att förstå en brottningsmatch, vem begriper nåt av bråket mellan Ida-Theres Karlsson/Helena Allandi och brottningsförbundet?
I söndags tyckte Sportspegelns krönikör Jonas Karlsson att tjejerna skulle stängas av över OS i Peking 2008, i går backade förbundet och förklarade att Ida-Theres och Helena var välkomna tillbaka.
Vad är det frågan om egentligen?
Jag skulle gärna vilja ha lite fakta i stället för antydningar och halvkvädna visor. Faktum är att jag verkligen gillar brottning och har därför försökt att fatta vad det här bråket i grund och botten handlar om, men nu ger jag upp.

Nanci Griffith

Länge sen jag hörde något nytt från Nanci Griffith, men nu är det snart dags. Hon sjunger också Tom Waits, bland annat fina "Ruby´s arms.

Elvis Presley blues (och t-shirt)

I väntan på Gillian Welchs femte album – om det någonsin kommer, jag börjar tvivla nu – beställde jag två t-shirts från hennes hemsida. Den här gången är motivet skapat av en konstnär vid namn Peter Nevins och han har utgått från låten "Elvis Presley blues". Mycket snyggt, tröjorna kostar cirka 400 kronor inklusive frakt, det blir mer om tullen tar hand om paketet.
Vad hade Elvis sagt om texten till "Elvis Presley blues"? Hade han gillat den?
"He shook it like a chorus girl
And he shook it like a Harlem queen".

Kan inte påstå att jag fattar vad hon menar.
Tja. Låten är fantastisk i alla fall.

Vallmoland

I högtalarna: Ola Magnells finstämda "Vallmoland".
Vallmoland – vilket ljuvligt ord. Bra låt också.
Dags att han får en Grammis nu.
Dags att vi får en Magnellbox nu.

A propos Magnell, kom just att tänka på en händelse från sommaren år 1995. Jag och döttrarna hade fikat i Birgittakyrkan, som låg på gatan mitt emot vår lägenhet. När jag ska lämna fikarummet vandrar en sliten medelålders man fram till mig, han spänner ögonen i mina och säger: "Jag slår vad om att du inte vet vilken popstjärna som är uppvuxen på Skälby?".
"Då misstar du dig", svarar jag, häpen över den märkliga frågan och glad över att svaret är så självklart.
"Det är Ola Magnell och jag minns att han på ett skivomslag är fotograferad i Skälby allé, tror att skivan heter Höstkänning".
Mannen visar då upp ett brett tandlöst flin, han lägger kärvänligt armen om mina axlar, hans panna nuddar min för bråkdelen av en sekund. Den sommaren möter jag honom några gånger i kvarteren kring Berga centrum, han nickar vänligt åt mig varje gång.
Undrar hur han hade reagerat om jag inte kunnat svaret på hans fråga.

Foppa, van Nistelrooy, Rooney m fl

Fattar knappt att Peter Forsberg har hamnat i ett sånt loserlag som Philadelphia årgång 2006. Försvaret läcker ju, målvakten tar ingenting och forwards gör knappt några mål, det verkar vara rena mardrömmen. Vi vet alla att Foppa är en spelare som har förmågan att lyfta sina medspelare till nya nivåer, men nu är han skadad och i denna svaga omgivning är kanske inte ens hans kunnande tillräckligt. Tränaren har fått kicken, klubbdirektören Bobby Clarke – mannen som hackade sönder Valeri Charlamovs hälsena – lämnar självmant, men sen då? Vad ska hända med krislaget Flyers?
Kul att Real Madrid, ett lag jag vanligen inte har något till övers för, vann "el clasico". Kul eftersom det skapar lite spänning i spanska ligan och eftersom två spelare jag verkligen gillar gjorde målen: Raúl och Ruud van Nistelrooy. Raúl har tappat rätt mycket de senaste två åren, han var i många år en av världens bästa, sedermera har han mist sin landslagsplats och det har varit motigt en längre tid, men nu verkar han vara på uppgång igen. Och van Nistelrooy, hur faen kunde Manchester United släppa honom, jag fattar inte det. Holländaren gör minst 30 mål per säsong, en sådan spelare går knappt att ersätta. Jag tror då inte att Wayne Rooney och Louis Saha kan producera mål i samma takt som van Nistelrooy gjorde och jag tror därför inte att Man U orkar ta en ny ligatitel. Visst är Rooney bra, men precis som Zlatan gör han för få mål. Fast Zlatan gör ju inga mål alls nu för tiden.
Förresten har jag aldrig fattat vad Marco van Basten har emot Ruud van Nistelrooy. Ruud fick inte spela en sekund i åttondelen mot Portugal i VM, och han plockades ut i gruppspelsmatcherna. I de första EM-kvalmatcherna nu i höst fanns han inte med i Hollands trupp, men så blev någon av Hollands andra anfallare skadad och då tog van Basten kontakt med van Nistelrooy; denne var dock inte intresserad. Av allt att döma har Ruud v N gjort sitt i Hollands landslag för det holländska förbundet har i höst tecknat ett långtidskontrakt med van Basten.
Sir Alex Ferguson har varit i United i 20 år nu, jag tror bestämt att han har stannat för länge. Han var på väg bort från klubben för några år sedan, det kan ha varit 2003, men så kom ett rykte att Svennis skulle bli hans efterträdare, då ändrade Ferguson sig, han krävde att få vara kvar i 100 år till.

och om nån frågar mig, det är så enkelt att glömma...

Å ena sidan:
Bob Dylan fick inte Nobelpriset i litteratur den här gången heller.
Han får det nog aldrig, jag tror inte ens att han är värd det.
Nog för att han är begåvad, Dylans genialitet står över all diskussion, men det finns många andra begåvade skribenter. Man jämför honom med stora skalder, visst, det kan man väl göra men – kom också ihåg att Dylans ord är avsedda att sjungas, de ska i första hand fungera till musik, de är inte avsedda att läsas som poesi.
Vi vet alla vilket inflytande han haft och alltjämt har, det räcker så bra, varför måste han prompt vinna Akademiens gillande också?

Å andra sidan vore det naturligtvis väldigt roligt och sensationellt och omtumlande om han faktiskt fick Nobelpriset. Det vore så häftigt, det kan man inte förneka.
Jag vet att jag är inkonsekvent, vem är inte det ibland? Ok för att mitt Dylanresonemang inte går ihop här, men allt måste inte alltid gå ihop.

Springsteen på Cirkus 13/3 1996

The Ghost of Tom Joad Tour

Bruce Springsteen
13 mars 1996, Cirkus, Stockholm

När Bob Dylan kopplade in elgitarren vände sig publiken mot honom. När Bruce Springsteen började skriva moderna folksånger tappade han en stor del av sin publik. The Ghost of Tom Joad, hans starkaste album på många år, sålde bara en bråkdel jämfört med Born in the U.S.A. Nog är det ironiskt alltid. Men Springsteen var aldrig den nye Dylan, och Dylan var aldrig den gamle Springsteen.
I mitten av 1990-talet rusade aktiekurserna i höjden och det hette att IT skulle frälsa världen. Framtiden tycktes ljus, men Bruce Springsteen lät sig inte övertygas. Han ville få oss att se de människor vi så gärna vill ignorera: de hemlösa, arbetslösa, immigranterna. Han gav dem röst och trots all svärta i texterna är låtarna alls inte deprimerande att höra utan gripande, starka och omtumlande.
Bruce Springsteens akustiska solokonsert på Cirkus våren 1996 var uppbyggd kring låtarna från The Ghost of Tom Joad. Äldre låtar som ”Born in the U.S.A.” och ”Adam Raised a Cain” presenterades i radikalt omarbetade versioner. Blott 1 800 fick plats på Cirkus hårda stolar, de åtråvärda biljetterna sålde slut på 40 minuter. På svarta börsen gick de för upp emot 4 000 kronor.
Nej, jag var inte där men jag har hört en bootleg därifrån.


The Ghost of Tom Joad; Adam Raised a Cain; Straight Time; Highway 29; Darkness on the Edge of Town; Johnny 99; Nebraska; Dead Man Walkin´; Little Things that Count; Sell it and They Will Come; Brothers Under the Bridges; Born in the U.S.A.; Dry Lightning; Reason to Believe; Youngstown; Sinaloa Cowboys; The Line; Balboa Park; Across the Border; Bobby Jean; This Hard Land; Streets of Philadelphia; Galveston Bay; The Promised Land.

Solomon Burkes Nashville

Lyssnar på Solomon Burkes nya, Nashville. Tänk att Springsteens "Ain´t got you", öppningsspåret på Tunnel Of Love, kan bli så svängig, så medryckande. Originalet har jag aldrig gillat nåt vidare, minns när jag första gången hörde låten hösten 1987, uppfattade den som en signal till fansen: "Ni som tror att ni ska få en ny Born in the U.S.A., glöm det, det får ni inte. Basta."
Mycket till låt är det inte, åtminstone inte förrän Burke går loss på den.
Jag tog för givet att "Valley of tears", den låt Gillian Welch skrev åt Burke, skulle vara bäst, men det vete katten.
Nashville infriar mina högt ställda förväntningar. Det ska dock sägas att Burkes röst inte är vad den varit. Vet inte om jag skulle säga det till honom öga mot öga, men han slirar på en och annan ton, det gör han.
Vilka kvinnliga artister han har med sig in i studion: Dolly Parton, Emmylou Harris, Patty Loveless, Gillian Welch och Patty Griffin. På den fronten kan det knappt bli bättre.
För övrigt kommer Dolly Parton till Sverige nästa år. Fullt möjligt att jag finns på publikplats då, det gäller att passa på, senast hon var här var typ 1978 eller nåt sånt. Dolly Parton är en sorgligt underskattad artist, i alla fall här i Sverige där många har fått för sig att hon är ett våp eller en bimbo – inget kunde vara mer fel! Hon är en stark och självständig artist som vågar gå sin egen väg. Dolly har skrivit flera tusen låtar och dessutom sjunger hon alldeles sagolikt.

En annan mycket bra och tämligen aktuell platta är Adieu, False Heart av Linda Ronstadt och Ann Savoy. Underbart vacker sång, fullständigt bedårande.

Kullamannen och Kråkguldet

Stoppa pressarna! Senaste nytt! This just in!
Väntan har känts outhärdligt lång, men snart är det dags: om en månad kommer såväl Kullamannen som Kråkguldet på dvd. Svensk TV-produktion har aldrig gjort något bättre än dessa två 60-talsserier.
Mitt första starka TV-minne är från Kullamannen, när de är nere i en grotta och en av killarna, minns inte vad han hette, klättrar upp för en stege...men däruppe väntar någon på honom. Jag blev skräckslagen, men ändå inte räddare än att jag såg nästa avsnitt...och nästa.
Serien gick i repris 1992 eller 1993, jag hade det på video, givetvis gick bandet sönder så snart vi skulle titta på det.
Och vilken vinjett det var: fyren på Kullaberg, grottan, fru Müllers bistra ansikte, ett fladdrande stearinljus...
Hittade denna fantastiska nyhet på ginza.se, det funkade dessvärre inte att länka den här gången heller. Passa på att boka innan filmerna tar slut.

Klas Burling möter Bob Dylan år 1966

Just nu lyssnar jag på Tio i topp från 13 april 1974. Skitkul. På skivan finns ett annat musikhistoriskt ögonblick, Klas Burlings intervju med Bob Dylan i Stockholm 1966.
Jag har aldrig hört den tidigare, men har läst utskrifter av den något bisarra ordväxlingen. Det är en klassiker, sanslöst underhållande och tveklöst också sönderanalyserad av nerviga Dylanologer från världens alla hörn. Och det är så kul att Dylan mitt under intervjun liksom mjuknar, han blir snäll och tillmötesgående.

Taube

Ett praktverk är det, absolut.
Årets julklapp? Kanske det.
...fast jag har emellanåt lite svårt för hans röst.

Tidsmaskin till 1973

Att lyssna på gamla Tio i topp-program är som att åka tidsmaskin tillbaka till första halvan av 1970-talet. En hisnande färd, minnesilderna tränger sig på. Jukeboxen på fiket i Önnestad, gubbarna satt där och hinkade mellanöl, cigarettröken låg tung över lokalen och stämningen var väl inte alltid så rolig kanske, men det sket vi i för vi hade ett uppdrag. Tre låtar för en krona, jag brukade välja två låtar som jag visste att jag gillade, och så blev den tredje en chansning. Tio i topp och Kvällstoppen var favoritprogrammen i radion, båda var ju i listform, det var spännande, men det gillades inte av vår så kallade progressiva musikrörelse. Varje vecka gjorde vi egna listor över de bästa låtarna.
Vi köpte singlar för veckopengen. LP-skivor kostade för mycket, man hade inte råd utan fick önska sig i julklapp. Men det var singlarna som var viktigast...på LP-plattor fanns också dåliga eller i alla fall sämre låtar... hur kul var det, det var ju hitsen vi ville ha.
Tänk att The Carpenters hade en så särskild plats i mitt hjärta, jag hade glömt det. I december 1973, när jag alltså var 11 år, erkände jag ogärna min svaghet för "Top of the world", Carpenters ansågs ganska mesiga, fast jag vet ju att vi var många som i smyg gillade dem, och än fler vågade komma ut som Carpenters-fans. Men man var rädd för att bli utskrattad av de hårda grabbarna, de som lyssnade på Creedence Clearwater Revival och Stones och sånt.
Bara mina närmaste vänner visste hur viktiga The Carpenters var för mig.

Karen Carpenter

Varför finns det ingen lag som tvingar oss att med jämna mellanrum lyssna på Karen Carpenter?
Politikerna är ju så snabba med att stifta nya tvingande lagar. Och det här är en lag som vi definitivt skulle må bättre av. Allihopa.
Och jag då, hur hade jag kunnat glömma hennes underbara röst? Fan, jag har inte lyssnat på Carpenters på 30 år, det ska jag ta igen nu. Har redan hört "Top of the world" tio gånger i dag, fler ska det bli.
Kalla mig gärna för en sentimental romantiker, vem vet, ni kanske har rätt. I alla fall just i dag.

Scarlett J sjunger Tom Waits

Jag försökte länka men det funkade inte. I vilket fall, Scarlett Johansson ska ge ut en skiva, jag läste det alltså i gårdagens Expressen, och vems låtar tolkar Scarlett om inte Tom Waits! Jag har ingen aning om hur det låter när Scarlett Johansson tar sig an "Tom Trauberts blues", "Downtown train" eller "Fumblin´ with the blues" men – jag gillar själva idén, ja det gör jag verkligen.

Don´t bother me cos I ain´t got no time...

Vilken morgon. Till frukosten lyssnade jag på Tio i topp från den 8 december 1973. 58 sköna minuter i programledaren Kaj Kindvalls sällskap. Peter Holm sjöng "Oh, pretty woman", men den tog sig inte in på listan. Någon som minns Peter Holm? Nej, jag tänkte väl det. Jag tror för övrigt att jag aldrig kommit över nedläggningen av Tio i topp. Men nu har jag två program på cd, det andra är från 13 april 1974.
Sedan satte jag mig framför TV:n och tittade på Italien-Brasilien, matchen från 1982, den oförglömliga matchen från VM 1982, den bästa fotbollsmatch jag någonsin sett – italienaren Paolo Rossi gör tre mål på ett sanslöst bra Brasilien – och nu har jag den på dvd. Bildkvaliteten är inte perfekt, men vadå, det kan kvitta när nu matchen är så otroligt spännande och välspelad.
...och vilket ös det är i Osmonds "Going home". Erkännande: jag hade den på singel...och The Carpenters "Top of the world", den hade jag inte men jag hade gärna velat. Tror att jag år 1973 var lite kär i Karen Carpenter, vet att jag definitivt var kär i Marie Osmond, åh så jag gillade hennes "Paper roses". Hjärta och smärta så påträngande att jag som 11-åring kunde ha skrivit en bok om det, fast det behövdes ju inte när Marie sjöng som hon gjorde.

Steven Wright-vitsar

Surfade in till Björn, http://bjornidentity.livejournal.com/, gladdes åt bilden på den fenomenale Bill Hicks och passade på att tipsa om Steven Wright, en komiker med minst sagt absurd humor. Jag hade en period när jag brukade lyssna på Wright i bilen, det var snudd på farligt. Plötsligt brast jag ut i hejdlösa skrattattacker.

Några av denne store mans vitsar
"I wrote a song, but I can't read music. Every time I hear a new song on the radio I think 'Hey, maybe I wrote that."

"For my birthday I got a humidifier and a de-humidifier...I put them in the same room and let them fight it out."

"I just bought a microwave fireplace... You can spend an evening in front of it in only eight minutes.

Briljant, och mer ändå.

Highway Patrolman-rötter

Det blir allt mer uppenbart att “Highway Patrolman” är Bruce Springsteens svar på westernklassikern Night Passage, med James Stewart och Audie Murphy.

Woody har rätt!

I filmen Annie Hall förundras någon över hur rent och prydligt det är i Los Angeles. Woody Allens rollfigur levererar då en odödlig kommentar: "Det är för att man här i L A gör TV-underhållning av soporna" (repliken återutgiven ur minnet). Jag kommer ofta att tänka på det citatet när jag studerar TV-tablåerna.

"Annabelle" på Youtube

"We cannot have all the things that pleases us."
Så sjunger Gillian Welch i "Annabelle" från hennes första album, Revival.
Jag får rätt ofta anledning att fundera på de där orden. Hon har ju så rätt. Vi kan inte få allt vi vill ha, det är ingen unik insikt, inget påstående som förändrar världen, men det är ett strävt och ärligt budskap – typiskt för Gillian Welch.
Den som är intresserad hittar en liveversion av "Annabelle" just här.

Värnar om mysteriet

I dag lyssnar jag på "Let the mystery be", Iris DeMent. Från hennes urfina debutalbum, Infamous Angel.
Hör så fint hon sjunger, och så klokt hon värnar sin religiösa integritet.

Bättre med sänkta böter, måntro?

Det framförs ofta att hårdare straff inte hjälper mot lagöverträdare.
Men varför höjer man då bötesbeloppen för fortkörning?
Det hjälper inte, det vet vi ju. Kanske mer effektivt att sänka böterna i stället.

Springsteen i Hamburg – igen

Hemma igen efter fyra dagars semester i norra Tyskland, vistelsen kröntes med ett konsertbesök: Bruce Springsteen med band, i Color Line Arena i Hamburg. En förträfflig spelning, det var mycket njutbart, även om jag inte är helsåld på Seeger Sessionsplattan, den känns liksom lite antikvarisk, inte fullständigt här och nu. Den är naturligtvis inte dålig heller, inte alls, det är bara det att jag hade hoppats på mer när han nu äntligen gav ut en coverskiva.
De tre senaste åren har jag sett Springsteen tre gånger, varav två gånger i just Color Line Arena, och jag viker inte en tum från övertygelsen att han är rockhistoriens främste scenunderhållare.
Jag försökte få en biljett till Springsteens spelning i Stockholm i våras, men tji fick jag. När jag äntligen kom in på Ticnets hemsida var biljetterna slut, eller nåja, det var i alla fall vad man påstod. Det är enkelt och smidigt att köpa konsertbiljetter från Tyskland, man har ett mycket bättre system än vi.
Det är rätt mycket i Tyskland som är bättre än motsvarigheten här hemma. Fotbollen, till exempel. Vägkrogarna, ja krogarna över huvud taget. Tysk mat är skandalöst underskattad, den sågas slentrainmässigt av folk som inte kan skilja en pannbiff från en pannacotta, men det är enkelt att finna vällagad och prisvärd mat i Tyskland. Man får dessutom bra service, folk är artiga och beter sig hyggligt mot kunderna, jag är gammalmodig nog att uppskatta sånt.

Skärgårdsdoktorns olidliga lätthet

Egentligen är Samuel Fröler en rätt bra skådespelare. Men jag har svårt att fatta varför han jämt spelar loser, som vore han en svensk William Hurt. Fröler och Hurt har liksom nischat in sig på veka och känsliga killar.

I Tre kärlekar var Fröler ett flygaress som ständigt förlät sin otrogna hustru.

I filmen Det grovmaskiga nätet upptäcker Frölers tunnis till rollfigur att hustrun är otrogen med sin egen bror.

I Skärgårdsdoktorn har han fullt upp och väntar ständigt på att frun ska återvända från Afrika. Dags att spela andra typer av karaktärer nu, va.

Fel namn

Rene Sommerfeld är en bra skidåkare men...han borde väl heta Rene Winterfeld?

Magic Trick

"Magic Trick" från M Wards Post-War är en av årets låtar.
Så det så.

Tom Robinson Band

Så snart jag vaknat i dag kände jag för att höra "2-4-6-8 Motorway", Tom Robinson Band. 1977-78 lyssnade jag mycket på TRB, albumet Power In The Darkness och EP:n Rising Free. Med LP:n följde en schablon som man kunde använda om man var lagd åt klottrarhållet. Varför lyckades TRB inte få till en bra uppföljare? TRB 2 var rätt och slätt kass. Flera orsaker, dels avhopp från bandet, gitarristen Danny Kustow fick nog redan 1978, men framförallt på grund av tidsbrist. Tom Robinson berättade att han under fyra års tid knåpade ihop låtarna på debutalbumet, han kunde skapa i lugn och ro, och det blev ju bra också. Han hade fyra månader för att skriva uppföljaren.
Dessutom tror jag att tiden hann ikapp revolutionsromantikern Tom Robinson, hans grej funkade så länge det gick att surfa på den nya vågen, men inte längre än så.
"2-4-6-8 Motorway" är nog ett försök att skriva en brittisk "Born to run". Och i så fall är förresten "Rat Trap", Boomtown Rats singeletta från 1978, ett försök att göra en irländsk Springsteen.

Lundell-dubbel

Efter alla dessa LP- och cd-dubblar... om det vore möjligt att genomföra skulle författaren Ulf Lundell bli först i världen med att ge ut en dubbelroman.

Trust the art, not the artist

Min Costelloperiod rullar vidare, just nu lyssnar jag på de låtar han ratade när det blev dags att spela in debutalbumet My Aim Is True. På den senaste utgåvan av MAIT, där de ratade sångskisserna jag nyss nämnde alltså finns med på bonus-cd:n, hittar man en lång och mycket underhållande essä där Elvis detaljerat beskriver hur det var när skivan kom till.
Och då kom jag att tänka på förra gången Elvis Costellos skivor gavs ut på cd i "extended versions", det var för drygt 10 år sedan. Då skrev han ytterst kortfattat, bara några hundra ord om MAIT och förklarade det med att han inte mindes detaljerna så noga, "jösses, det är ju nästan 20 år sen, man kan inte minnas allt...".
Avslöjad!

Mer om fotbollsbragden i går...

...för plötsligt är det kul igen, nu bryr jag mig verkligen om det här EM-kvalet, jag var verkligen less på landslagsfotboll efter våra genomklappningar mot Tyskland, först i VM, därefter i en träningsmatch...och så strulet med Zlatan, Wilhelmsson och Mellberg, som jag ser det handlade det om en överreaktion från Lasse Lagers sida, beslutet att skicka hem trion tyder för mig på bristande naturlig auktoritet hos LL, men nu skiter jag i det. Nu har vi ett mycket bra läge att ta oss till EM 2008. Visst är det många svåra matcher kvar, men jag tror helt plötsligt att vi mycket väl kan klara det. Det känns bra.

Petter Hansson!

Fantastisk match av Sverige i går. Vem hade väl kunnat ana att utskällde Petter Hansson skulle stoppa Torres? Vem hade väl kunnat ana att Johan Elmander skulle vara någon centimeter från att bli tvåmålsskytt mot detta stjärnspäckade starka Spanien.
Zlatan Ibrahimovic däremot, honom saknade vi inte, frågan är om han någonsin kommer tillbaka till landslaget. Jag tror det inte, jag tror inte att han kommer att platsa framöver. Han gör ju inga mål längre. Ju fler konfilkter det är runt honom, desto sämre spelar han. Jag tror att Zlatans problem i grund och botten stavas sluttande formkurva. Om han hade fortsatt att göra mål så hade det inte blivit tal om landslagsbojkott och annat.
Jag hoppas givetvis att jag har fel, men jag tror dessvärre att denne briljante tekniker har gjort sitt i landslaget och jag undrar hur länge han klarar av att hålla en plats i Inter.
För övrigt: Sverige har under Lasse Lagers ledning kvalat in till fyra mästerskap på raken, vi har under dessa år, från 1998 och framåt, förlorat tre kvalmatcher. Det är en makalös svit, man kan inte komma ifrån det, kan inte snacka bort det.
Och så måste jag skriva något om Micke Nilsson, det var kul återse honom i landslaget. Hoppas han fortsätter lika bra.

John Fogerty

John Fogerty/CCR har en hitparad som knappt någon kan matcha: Almost saturday night, Rockin´ all over the world, Rock & roll girls, Centerfield, Jambalaya, Proud Mary, Bad moon rising, Long as I can see the light, Travelin´ band, Down on the corner, Who´ll stop the rain, Have you ever seen the rain, Up around the bend, Lookin´ out my back door, det är ju alldeles sanslöst så bra det är. Popitopp.
Dags att bränna en Fogertysamling! Och – det blir en dubbel-cd!

Om krönikörer och god ton

Ett par rader om ett kärt ämne, nämligen tidningskrönikörer. Jag älskar att läsa bra krönikor, eller kåserier, men jag är också grymt krävande. Det ska vara jävligt bra för imponera på mig. Och det finns några riktigt vassa krönikörer i svensk press, samt en massa medelmåttor och rätt många undermåliga också.
Jag har tidigare påtalat att jag inte står ut med gnälliga krönikor, krönikörer får vara mycket men fan i mig inte gnälliga, det står jag inte ut med. Det är viktigt att krönikören skriver bra, men lika viktigt är att han/hon har rätt slags ton i sin text. Ja, det är kanske ännu viktigare. Rätt ton är god ton, eller passande ton.
Sådärja, jag ville bara få det sagt, det kändes viktigt.

Mejlvanor och -ovanor

A propos ingenting särskilt men...är det bara jag som irriterar mig på folk som behöver flera dagar för att svara på ett mejl. Jag vet inte, men jag tycker att det är oartigt att göra så, dålig stil kort sagt. Hur jobbigt är det att skriva ett par svarsrader, egentligen. Själv svarar jag alltid snabbt, såvida jag inte har förbannat goda skäl att dröja med att replikera.

Hans avsikter är ärliga

I dag har jag lyssnat på Elvis Costellos "The Angels Wanna Wear My Red Shoes" sådär 30 gånger. Bara för att jag var förbannad och behövde lugna ner mig. Det tog ett tag, men Costellos låt gjorde jobbet. Till slut, som jag visste.
Jag tycker att den unge Elvis Costello skrev bättre texter än någonsin Bob Dylan. Så har jag alltid tyckt. Dylans storhet behöver vi inte diskutera, så klart, men han har aldrig någonsin fått till det så som Costello i exempelvis "The Angels Wanna Wear My Red Shoes". Dylan har aldrig berört mig på det sättet, Dylan är trots allt en annan generation, inte min.
Den låten är bara så fruktansvärt bra, den säger precis allt om hur det är är att vara ung, arg och frustrerad. Låtens höjdpunkt kommer när han skiftar ackord samtidigt som han sjunger "I used to be disgusted/And now I try to be amused". Costello står på tå vid micken, han spottar och fräser fram orden och förklarar omedelbart att han tänker ge igen för alla svek. Saliven stänker över varenda kvadratcentimeter av inspelningsstudion. Elvis Costello är 22 år, missförstådd, underskattad och hämndlysten. Och vilka texter han skriver, de är ju perfekta in i minsta detalj.

"How come everybody want´s to be your friend
You know that it still hurts me to say it
...
I said 'I´m so happy I could die'
She said 'Drop dead' and left with another guy"
Hur många andra rockstjärnor har vågat framställa sig själv som fullständiga förlorare? Elvis Costello sjunger som om han är den där killen man knuffar sig förbi i busskön. Men vem hade kunnat ana att den där unge tanige killen med stora glasögon och uppvikta byxben, den där tönten alltså, att han skriver underbara poplåtar och sjunger dem med soulstänkt röst?
Den unge Elvis Costello var en loser i rockens machovärld, han representerade därmed något nytt, men han gillade det inte ett skvatt. Han hade beslutat sig för att, om han någon gång fick tillfälle, ta struptag på skivindustrin och ta i så att fingrarna vitnade. Han sjöng att han inte var arg, “I´m Not Angry”, också den från My Aim Is True, men ingen trodde honom. Han sjöng om kärlek och lät som om han hade lust att mörda. Han sjöng om hat och förräderi med silkeslen stämma.
Jag utgår ifrån att Horace Engdahl nästa vecka avslöjar att Costello får Nobelpriset i litteratur. Kom ihåg var du läste det först.

Beck-mörker

Becks nya, The Information, kostar 149 kr i iTunes.
Nya album brukar kosta mellan 90 och 100 kronor där. Aldrig mer än så, förrän nu.
Varför skulle någon köpa den där, till det priset?

Casino läggs ner (snyft)

För 32 år sedan, 1974 alltså, tog de ifrån oss Tio i topp.
Nu ger de sig på Casino, det bästa radion av i dag har att erbjuda.
Skandal är ett alltför lindrigt ord.

Frukt-pop

Länken mellan pop och frukt blir allt tydligare. Det är bara att kolla in
skivomslagen och läsa låttitlarna så märker du. Popstjärnorna vill att vi
lyssnare ska äta mer frukt för då blir vi sundare, lever längre och kan köpa
fler plattor.
Lär dig hitta rätt i fruktpop-djungeln.
En banan pryder omslaget till klassiska Velvet Underground and Nico från 1967. Velvet var ett av de första banden som öppet tog ställning för frukt.
* Joe ”King” Carrasco: Banana.
* The Beatles: Have a banana.
* The Kinks: Banana boat song.
* Johnny Cash: Orange blossom special.
* U2: Lemon.
* Fleetwood Mac: Lemon squeezer.
* The Move: (Here we go round) The lemon tree.
* Incka: Apelsiner.
* Apple records. Beatles klassiska skivbolag. På ena sidan av LP-etiketten
fanns ett helt äpple, på andra sidan ett delat äpple. Genialt.
* Ron Sexsmith: Strawberry blonde.
* Beatles: Strawberry fields forever.
* Tom T Hall: Strawberry farms.
* Prince: Raspberry beret.
* Joe Satriani: Raspberry jam delta.

Solomon Burke

Som jag sagt flera gånger förut: iTunes store håller inte måttet. Sortimentet i den svenska butiken är för dåligt. Letade nu efter Solomon Burkes nya, Nashville, som släpps i morgon och därför borde gå att boka, eller rent av tanka hem. Men nej, den finns inte i iTunes. Svagt! Jag menar, hur kan man försvara det faktum att man inte har den här skivan?

Nära

Joggade fyra kilometer, hade egentligen tänkt mig en betydligt längre runda men orken tröt och fyra kilometer är helt okej. Det var årets 98:e konditionspass, det mål jag i januari satte var 100 pass. Nära nu.